Förra året dog 2.300 människor på Medelhavet när de försökte ta sig till Europa. Det är en omskakande och skrämmande siffra. Men det är också en siffra som visar på vilka enorma risker människor är beredda att ta för att få bli delaktiga i den frihet, gemenskap och välstånd som vi tillsammans byggt upp i Europa sedan vår kontinent slogs i spillror av de två stora krigen under första hälften av 1900-talet.
Samtidigt som de risker människor är beredda att ta för att komma till Europa är höga så är det bara en tredjedel av de som söker sig hit som har skyddsskäl och får stanna. En stor del av de som ger sig ut på en riskfylld resa flyr alltså inte från våld, krig eller förtryck. De tar de risker resan innebär för att de drömmer om en bättre framtid.
Som jag ser det bör det här leda till två tydliga förändringar av EUs politik:
- EUs grannlands- och biståndspolitik måste än mer fokusera på att skapa framtidshopp i de länder människor flyr ifrån. Människor ska inte behöva riskera livet på Medelhavet för att förverkliga de drömmar om frihet, gemenskap och välfärd som de har för sig själva och sina närstående.
- EU måste bli mycket bättre på att sprida kunskap om vilka krav som ställs för att få stanna i Europa. Att det krävs skyddsskäl för att komma hit eller att man har ett arbete eller en studieplats i EU innan man lämnar sitt ursprungsland.
Enligt EUs lagstiftning ska en asylansökan avgöras inom sex månader. Just nu (februari 2019) har över 230.000 personer väntat olagligt länge på att få ett besked om de får stanna i Europa eller inte. Det är mer än hälften av alla de ansökningar som för tillfället behandlas av migrationsmyndigheter runt om i Europa.
Den långa väntan skapar en oerhörd press på de enskilda människor som drabbas. De hamnar i ett vakuum där de inte kan gå vidare med sitt liv. Väntan försvårar både för integrationen för de som senare får stanna och för ett återvändande för de som inte har några skyddsskäl.
Väntan är också kostsam för samhället som bär kostnader för uppehälle och för de ytterligare svårigheter att integreras som en lång väntan innebär.
Att korta tiden till beslut är viktigt och måste vara en del i arbetet med en gemensam europeisk migrationspolitik. Det behövs gemensamma resurser för att hantera resurskrävande delar av asylprocessen och anhopning av ärenden på ett rättssäkert sätt.
Förra året registrerades 634.700 asylansökningar inom EU+området, EU tillsammans med Norge och Schweiz. Men ansökningarna fördelas inte jämnt mellan EUs medlemsländer. Sverige tar ett oproportionerligt stort ansvar samtidigt som andra länder inte lever upp till det ansvar de bör ta. Att fördela ansvaret bättre mellan EUs medlemsstater är också en av anledningarna till att vi behöver en gemensam asyl- och migrationspolitik. Inget land kan tvingas att ta emot flyktingar, men de som vägrar bör istället vara med och bidra till de kostnader som asylmottagning och integration kostar.
Hitintills har länder som Ungern, Polen och Bulgarien vägrat att ta sin del av ansvaret. Därför måste förhandlingarna om en gemensam migrationspolitik knytas närmre förhandlingarna om EUs långtidsbudget. Den ekonomiska kostnaden för att inte vara med och ta ansvar för migrationen måste bli tydlig.
Det finns många skäl till varför migrationsfrågan är viktig i EU-valet. Det är lätt att frågan förminskas till att handla om att fördela ansvar och kostnader. Men vi får aldrig glömma att frågan om en gemensam asyl- och migrationspolitik i EU i grund och botten handlar om människovärde.
Alla människor har ett unikt och okränkbart värde.
Det är därför vi måste bidra till att skapa framtidshopp i de länder som människor flyr ifrån innan de ger sig ut på en riskfylld resa som i de flesta fall resulterar i att de skickas tillbaks dit där de kom ifrån.
Det är därför vi måste ha ett gemensamt regelverk och gemensamma resurser för att erbjuda rättssäkra och snabba asylprocesser som lägger grunden antingen för en god integration eller för ett välfungerande återvändande, beroende av vad beslutet bir.
Och det är därför vi måste dela på ansvaret så att människor inte fastnar i ett livslångt utanförskap i parallellsamhällen som i många delar påminner om de miljöer människor från början flytt ifrån.
Att ta ansvar för migrationspolitiken är att värna människovärdet. Det är en hög ambition men det är ett typiskt exempel på något som är en del av ett lagom EU.
0 kommentarer