Hitintills har mycket av eftervalsanalysen handlad om Sverigedemokraterna och det osäkra parlementariska läget. Detta är värt ett eget blogginlägg och det står på min att göra lista att skriva något om det. Men först vill jag skriva något om det som det så här efter valet varit ganska tyst om – sociala medias roll i valrörelsen och eftervalsdebatten.
Dagens Nyheters utroppande av social amedia som en flopp i valrörelsen kom nog en aning för tidigt. Förutom att deras egen undersökning visade att de hade fel så tror jag också att framtida analyser kommer att visa på att sociala media hade en viss betydelse för valutgången.
Brit Stakston skrev redan i fredags om Annica Holmquists berättelse som den framförts av hennes dotter Emelie. Det är omöjligt att läsa Emelies text utan att bli både berörd och upprörd. Annicas öde engagerade tusentals människor på nätet och den nådde valstugorna och partiernas (i alla fall Kristdemokraternas) telefoner och mailkorgar innan den nådde det stora massmediala genomslaget. Många alliansföreträdare, allt från partiledare till valkampanjande gräsrötter, ställdes till svars för Annicas öde. Alliansen hamnade i försvarsställning och rödgröna sympatisörer mobiliserades. Kanske var det också några som tvekat om vem de skulle rösta på som bestämde sig för rödgrönt under valrörelsens sista helg.
Utan Annicas berättelse och utan Emelie och de redskap som de sociala medierna erbjuder, är jag tveksam till ifall vi skulle ha det parlamentariska läge som vi har idag.
I eftervalsdebatten har vi kunnat se ett mer påtagligt bevis på de möjligheter att påverka samhället som finns genom sociala media.
På valnatten blev Felicia Margineanu upprörd över det stöd som Sverigedemokraterna fått av väljarna och ville göra något för att visa att Sverige inte är ett främlingsfientligt land. Hon skapade ett evenemang på Facebook och bjöd in alla som ville att komma och demonstrera på Sergelstorg. Mindre än ett dygn senare samlades 10 000 personer på Plattan. En liknande demonstration i Göteborg samlade 5 000 och i Malmö samlades ungefär 2 000 personer.
Brit Stakston har gjort ett räkneexempel för att visa på genomslagskraften hos Emelies blogginlägg om sin mamma. Om man inte tar hänsyn till dubbeltäckning och att alla inte loggar in påFacebook varje dag, så nåddes i princip alla svenska facebookanvändare av berättelsen om Annicas öde. Brit räknade med en interaktionsfrekvens på 0,5 procent, alltså att 21 450 personer gjorde något aktivt efter att ha sett länken på Facebook. De kanske skrev en kommentar, delade vidare eller pratade med vänner och bekanta.
Felicias demonstration igår samlade enligt uppgift 10 000 personer. 129 118 personer bjöds in via facebookeventet. 15 procent svarade nej, 3 procent svarade kanske, 7 procent eller 9 401 personer svarade ja och resterande 75 procent har inte svarat. Siffrorna talar för sig själva. En väldigt hög interaktionsfrekvens. De antal som sa sig ha för avsik att delta i demonstrationen motsvarar väldigt väl det antal som uppskattas ha varit där. Och allt detta skedde inom loppet av mindre än 20 timmar.
Det blir allt svårare att kalla sociala medier en flopp i valrörelsen eller att avfärda de nya redskap som de erbjuder de som vill förändra samhället och forma debatten. Jag ser med spänning fram emot de analyser som jag hoppas kommer göras på olika håll gällande hur sociala medier påverkade, inte bara valrörelsen utan också valresultatet och eftervalsdebatten.
0 kommentarer
Trackbacks/Pingbacks