Sociala medier är mer än medier

Ok, det här svaret till Nicklas Lundblad blev lite längre än jag hade tänkt. Men vad gör man när man är hemma och är sjuk en lördagskväll?

Nej Nicklas, självklart ska vi inte låta makten komma undan med att använda sociala medier som om själva användandet av ett visst kommunikationsmedel skulle ställa allt tillrätta och behovet av granskning skulle upphöra. Makthavare behöver granskas oavsett om de är politiker, affärsmän, kultur- eller mediepersonligheter. Men jag tror inte att användandet av sociala medier gör det svårare att granska makthavare.

Jag tror inte att Facebook, Twitter och ett flitigt bloggande kommer att innesluta samhället i en sådan warm fuzzy feel-good känsla att vi känner en så stark lojalitet till våra följare och de vi följer att all objektivitet och vilja att granska det vi möter försvinner all världens väg. Och jag tror inte att makthavares användande av sociala medier gör att makten och medierna flyter samman. Snarare tvärt om. Sociala medier skapar för första gången sedan bytingen en möjlighet för makthavare och medborgare att ha en mer direkt dialog med varandra. Så om de sociala medierna har någon betydelse för maktens förhållande till medierna så innebär det snarare att makten bryter sig loss från beroendet av de stora mediehusen.

Hur innebär sociala medier att vi blir mer jämlika? Helt riktigt innebär det inte att formell makt flyttas från ministrar till medborgare. Men det innebär att alla har samma möjligheter att göra sin röst hörd och delta i en dialog utan att behöva förlita sig på nyhets- eller debattredaktörer. Våra förutsättningar för att delta i debatten och vår tillgång till kommunikationskanaler blir mer jämlik.

Bör man då istället börja twittra och blogga snarare än att gå med i ett politiskt parti? Ja, kanske. Jag är inte lika säker som Nicklas på att 1000 timmars arbete i ett politiskt parti ger mer inflytande över de politiska besluten än 1000 timmars bloggande. Så frågan pekar egentligen på det större problemet: de svenska partiernas arbetssätt. Men självklart, i slutänden är det ändå så att vill du sitta med vid bordet där besluten fattas, då måste du gå med i ett parti, då måste du få med ditt namn på en lista och ställa upp i ett val.

Men makthavares användande av sociala medier handlar inte om att ersätta ett politiskt engagemang i ett parti eller att cementera dagens politiska strukturer. Det handlar om att fler ska kunna göra sina röster hörda. Att vår representativa demokrati ska kunna bli mer representativ genom en ökad dialog mellan valda och väljare. Det handlar om att, på sikt, förskjuta maktbalansen från partiapparat till de företrädare som medborgarna själva har valt.

Jag skulle inte säga att varenda bloggstorm hitintills varit ett misslyckade. FRA-lagen har idag en annan utformning än vad den skulle haft utan den bloggstorm som var. Vi har fått in ett nytt parti i Europaparlamentet. Och frågorna om internet, upphovsrätt och integritet har hamnat betydligt högre upp på agendan hos alla svenska partier. Dessutom visade bloggstormarna tydligt på de spänningar som uppstår i den svenska partistrukturen när folkvalda dras mellan lojaliteten till sina väljare och de åsikter de uttrycker genom sociala medier och lojaliteten till sin partiapparat och rädslan för de piskor som viner på slutna möten.

Jag tror att det vi har sett i samband med FRA- och IPRED-frågornas avgörande bara är en försmak av vad som kan komma när användandet av sociala medier får ett större genomslag i politiken.

Med risk för att få äta upp detta i många år framöver så vill jag i alla fall sticka ut hakan och säga att jag tror att den sociala dimensionen av internet kommer att få en betydelse för samhället liknande den som tryckpressen och ångmaskinen hade. Det handlar inte bara om kommunikation. Det handlar om sättet som samhället är uppbyggt på och hur det fungerar.

Vem granskar då makten om alla följer alla och är vänner med varandra till både höger och vänster? Och om mediehusen går samma öden till mötes som klostrens skrivkammare vad händer då med journalistiken?

Jag tror inte att granskningen av makten kommer att upphöra. Så länge som det finns människor med olika åsikter och en frihet att uttrycka dem så kommer det alltid finnas en granskning av de som har makt. Strukturerna för hur granskningen organiseras kommer kanske att förändras men journalistiken kommer inte att dö ut. Vi människor har nämligen ett behov av att höra och föra vidare berättelser.

Det är inte en slump att det system som togs fram för att effektivisera handel och lagerhållning utvecklades till en bärare av litteratur och berättelser om sin samtid. I den mänskliga naturen finns en okuvlig lust att undersöka sin omgivning och samtid och berätta vidare för andra det man lär sig och upplever. Undersökande och det goda berättandet – journalistiken kommer att bestå oavsett hur mycket, eller lite, som statsråden, riksdagsledamöterna eller kommunpolitikerna twittrar.

Hur ska ett system som granska en allt mer dialogbaserad makt se ut? Vem vet? Kanske bör journalistiken utvecklas på samma sätt som makten och använda sig mer av sociala medier, förlita sig mer på medborgarjournalistik och på att lära genom att lyssna? Visst kommer arkiv behöva besökas i framtiden, inkommande post läsas och allmänna handlingar granskas. Men beslutsprocessen kommer att förändras om politiken tar till sig sociala medier och därför behöver journalistiken också förändras.

Jag tror också, precis som Nicklas, att vi kommer att behöva institutionella reformer. Och vi kommer nog att få se några små stegvisa reformer på klassiskt svensk manér, men jag tror att det kommer dröja innan vi får se några stora avgörande reformer.