Moraliska dilemman

Det blev inte många timmars sömn i natt. Julfesten hos min CouchSurfing värd höll på långt in på småtimmarna och klockan sju på morgonen var det dags för mig att ge mig av. Kam, som i går visade mig sin hemby, hade lovat att köra mig till upphämtningsstället för min färd mot Mekongfloden och Vietnam.

Jag hade mina tvivel att både min stora ryggsäck, min dagsutflykts packning och jag skulle få plats på Kams motorcykel men här vet man hur man lastar sina skotrar till max. I går såg jag en motorcykel med vad som såg ut som en stor kräftbur i rotting bak på sadeln. Inne i buren var två fullvuxna levande grisar intryckta. Jag såg också en man som hade fäst en liten flakkärra bakom sin motorcykel. På den hade han spännt fast två stycken kor varav i alla fall den ena inte verkade vara helt nöjd med arrangemanget. Men för att frakta mig och min packning behövdes varken kräftbur eller flakkärra.

Tanken var att min resa till Vietnam skulle ske med båt. Men den första delen av färden blev med minibuss. Jag vet inte varför och vår chufför kunde inte riktigt heller förklara med den lilla engelska han behärskade. Färden gick på allt mindre och mindre vägar. Den sista biten åkte vi längst med floden på en smal väg som delvis hade rasat ner i floden. Jag var väldigt tveksam till om vägen skulle vara tillräckligt bred och hållbar för att klara av vår van men allt gick bra.

Från gränsen mellan Vietnam och Kambodja åkte jag sedan i en liten flodbåt tillsammans med vår guide och en italiensk kvinna. Enkla hus kantade flodstränderna och vid vattnet slängde fiskare ut sina nät, barnen lekte och kvinnorna tvättade.

Det första man märker när man kommer fram till Chau Doc där jag är nu, är att set egentligen inte är någon stad. Det är en förvuxen fiskeby med hundra tusen invånare. Här finns inga större landmärken i form av stora byggnader, paradgator, parker eller statyer som man kan förvänta sig av en stad. Däremot finns det en stor marknadsplats som luktar fisk även om de säljer en massa annat också. Men fisk av olika slag samt kräftdjur, snäckor, bläckfisk med mera finns det oerhört gott om.

En annan sak som jag noterade ganska snabbt är att det inte finns några tuk-tuks. Istället är det cyklo, cykeltaxi, som gäller. Jag har varit lite motsträvig till att tacka ja till alla de erbjudanden om att bli skjutsad till olika ställen som jag fått av cykloförare. Jag tycker det känns lite kollonialt och som att man utnyttjar en annan människa. Men samtidigt detta är deras sätt att försörja sig och få mat på bordet.

Till slut gav jag efter för en cykloförare som hängt efter mig en stor del av eftermiddagen och gett mig goda råd om vart jag ska gå. Han körde mig till ett kafé där jag misslyckades totalt med att beställa en kopp kaffe av en vietnamesisktalande servitris. Istället fick jag in ett stort glas fullt av is och en svart vätska på botten som till sin smak påminde lite om kaffe. Men det var inte riktigt det jag egentligen var ute efter.

När det var dags att åka ifrån kafét erbjöd jag min förare ayt sitta bak i vagnen medans jag körde. Men han bara skrattade. No sir, no… Att ständigt bli kallad sir varje gång min cykloförare tilltalade mig gjorde ju inte att det kändes mer rätt att låta sig dras fram genom stadens gator av en ganska liten asiatisk kille.

I morgon åker jag vidare mot den något större staden Can Thou. Hoppas jag slipper brottas med mitt samvete angående huruvida det är rätt att åka cyklo eller inte när jag kommer dit.