Marshmallows och lussekatter

Med risk för att jag kommer att få leva med den här historien resten av livet har jag ändå bestämt mig att dela med mig av den.

Jag har ju saknat riktigt godis något så otroligt mycket här i Kina. Fågelfätter, torkade köttslamsor och vacuumförpackade fiskyngel är inte riktigt min sak. Och så igår när jag köpte en glass på ett kaffé, var den dekorerad med tre marshmallows. Jag lyckades få reda på var de köper dem och gick genast dit.

Nöjd med mitt inköp kröp jag väl på tåget upp i min säng med iPadden för att titta på film. Om sängen måste jag säga att trots att den var vad som kallas soft sleeper så var den stenhård och endast 60-70 cm bred. Att ligga i en så smal överbädd är lite läskigt.

Hur som hellst, där satt jag och njöt av mina marshmallows och tittade på film och plötsligt försvinner påsen. Jag tänkte att jag nog tappat den på golvet men jag ville inte klättra ner eftersom de andra redan sov. I morse vaknade jag upp alldles kletig av smälta marsmallows eftersom jag legat på påsen. Det var bara att så diskret som möjligt plocka fram lite alkoholindränkta våtservetter från väskan och tvätta av sig så gott som möjligt. Men tydligen fungerar det lika bra att ta in marshmallows genom huden som genom munnen. Sötsuget är botat. I alla fall för stunden.

I morse när jag vaknade, och hade tvättat av mig marshmallowsen, satte jag mig och beundrade landskapet vi åkte genom. Små byar. Terraserade odlingar. Klippor, kullar och berg. Och människor som brukade jorden utan hjälp av moderna maskiner. Oxe, eller åsna, och vagn var en vanligare syn än bilar. Verkligen en upplevelse. Så mycket bättre än att flyga, även om resan tog lång tid.

Väl framme i Kunming letade jag mig fram till min CouchSurfing värds bostad. Den sista person jag frågade var en amerikansk man som bor i området. Han tipsade mig också om ett västerländskt café i närheten. På kaffét hittade jag till min glädje pepparkakor av förskole modell – tjocka och lite oskarpa i konturena. Eftersom det är Lucia så frågade jag om de ocks bakade bröd med saffran i. De förstod inte riktigt vad jag menade men frågade en av sina kunder, en kinesisk tjej, som genast svarade att det finns ett svenskt kulturcenter där de serverar lussekatter. Hon gav mig adressen och jag begav mig dit.

Så idag har jag kunnat fira lucia med både pepparkakor och lussekatter. Det trodde jag inte när jag vaknade i morse.

Efter att ha vältrat mig i svenskhet ett tag gav jag mig ut på stan. Närmare bestämt till stadens stora park. Som i alla andra parker här i Kina var det väldigt mycket folk. Men parkens utformning, som små oregelbundet formade öar i en sjö, gjorde att man trots allt kunde hitta ett eget stillsamt hörn. Man kunde också välja att delta i någon motionsövning eller i det musicerande som pågick runt om i parken. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med i en av grupperna som intagit en av parkens paviljonger. Men jag tackade väldigt ödmjukt och snällt nej.

På vägen ut ur parken kom en kinesisk man i 60-års åldern fram till mig och jag tänkte avsluta dagens inlägg med den konversation som utspann sig.

Mannen: – Mister, mister! Are you from foreign country?
Jag: – Yes, I’m from Sweden.
Mannen: – Oh, you look a bit like Chinese people.

Kanske har jag varit här för länge? Tur i så fall att jag åker till Laos på torsdag morgon.