Fortfarande förbjudet

När jag vaknade upp idag var lägenheten där jag bor strömlös. Vi hade överskridit målsättningen för strömförbrukningen och måste gå och betala extra pengar för att få strömmen tillbaks. Jag är fortfarande inte säker på om denna överskridna målsättning är en privat målsättning eller om den är en del i ett offentligt energisparprogram men jag ska fortsätta forska i saken.

Idag stod ett besök i den förbjudna staden på schemat. På vägen dit besökte jag en konstutställning som arrangerades av konststudenter vid Xiuans (kolla stavning) universitet. En kulturell upplevelse rikare, och med lite nyinköpt kinesisk konst i väskan, begav jag mig så till den förbjudna staden.

Jag vet inte vad jag ska finna för ord för att beskriva den. För det första, det är ett oerhört stort område. Det är faktiskt så stort att det har två tunnelbanestationer. En vid östra sidan och en vid den västra sidan. Jag spenderade tre timmar inne i den förbjudna staden och såg väl drygt hälften. Det är gård efter gård. Sal efter sal. Trappa efter trappa. Som om jag inte fick nog av trappor igår.

Stenarbetena, träsnideriet och målningarna är fantastiska. Varje liten detalj är som ett konstverk i sig. På gårdarna står bronskärl samt hägrar, sköldpaddor och lejon av brons. Sköldpaddorna verkar vara av en aggresiv variant med huggtänder. Lejonen är inte samma timida sort som i vårt riksvapen. I Kina har de vildsinta bestar. Ett lejon trampar på en liten lejonunge som i sin tur biter det större lejonet i foten.

På vägen ut från palatsområdet kom inte mindre än tre olika par fram till mig och frågade var jag kom ifrån? Vad jag gör i Kina? Vad jag tycker om det och så vidare. Det kan ha varit helt vanliga snälla och välmenande människor som tycker det är intressant med västerlänningar och ser en chans att träna lite på sin engelska. Men allt som ofta slutar sådana här möten med att man hamnar på ett café eller en restaurang med en väldigt hög nota som man får så för. Efter mängder av varningar, både innan jag åkte och här i Kina, höll jag de intresserade paren väldigt kort och försökte komma undan så snart jag kunde.

Om de var bedragare så sörjer jag inte det minsta att jag var korthuggen, men om de var vanliga, intresserade medmänniskor som ville bredda sina horizonter så är jag både ledsen och upprörd. Ledsen för att de kanske kände sig otrevligt bemötta och kommer att tycka lite sämre om utlänningar efter vårt möte. Upprörd på den utbredda bedrägeriverksamheten som finns i Kina, framförallt i storstäderna, där de fula tricken för att lura turister aldrig verkar ta slut om man ska tro den mängd av reseberättelser som finns på nätet och i guideböcker. Det handlar om allt från saltade priser, till de som ”vill träna på sin Engelska” och grövre brottslighet som rån och utpressning särskilt inriktad mot turister.

Jag har (ännu) inte råkat ut för något av de mer utstuderade tricken eller för den grövre brottslighet som många andra kinaresenärer berättat om. Det enda jag stött på är saltade priser. Vissa försäljare har inga problem med att försöka sälja vatten för 10-15 kronor till en utlänning när det egentligen bör kosta 2-3 kronor. Eller en taxiresa för 200 kronor som bör kosta runt 25. Ett exempel på vilket förhandlingsutrymme det finns i priserna fick jag idag när en försäljare ville sälja mig två stycken sidenhalsdukar för 100 kronor. Jag var inte det minsta intresserad och hennes sista bud stannde på 10 halsdukar för 100 kronor. Men till försäljarens tydligt visade missnöje så var mitt svar fortfarande nej.

Men tillbaks till den förbjudna staden. När palatset fortfarande var den kinesiska kejsarens boning var det bara kejsaren som fick gå in genom den mittersta porten i den Himmelska fridens port. Om någon annan skulle våga sig på ett försök så bestraffades det med döden. I dagens Kina är den mittersta porten ännu inte öppen för allmänheten. Den används endast för maktens cermonier och vaktas hårt av både uniformersde soldater och civilklädda vakter. På vägen ut genom en sidodörr vände jag mig om och slängde några lystna blickar mot porten men blev ganska snabbt åthudad av en soldat och tillsagd att fortsätta framåt. Så en av de mest symboliska delarna av den förbjudna staden är fortfarande förbjuden.

Efter mitt besök i den forna maktens boningar hade jag planerat att besöka det som är hemvisten för dagens kinesiska styre – Folkets stora sal. Men där inne träffades några av de kinesiska höjdarna för dagen och de ville tydligen inte låta mig delta i deras samtal, så det blev att stå utanför.

Istället begav jag mig till det Himmelska templet. När jag gick runt där i parken lät det som om de förberedde för någon konsert bakom muren. Gitarrer och elbaser stämdes och pianon klinkades på. Jag gick en bra stund och funderade på var exakt de höll hus och varför det tog så lång tid att stämma instrumenten innan det gick upp för mig att det var någon sorts meditativ musik som spelades ur högtalare runt om hela parken. Om själva templet finns inte så mycket att säga. Det är stort. Det är vackert. Och det är runt. Vid det här laget hade jag helt enkelt fått en överdos av gamla magnifika kinesiska byggnader. Det som fascinerade mig mest var hur matt solen lyste genom smoggen.

Jag vet att jag har tjatat om smoggen här varje dag. Men den är fruktansvärd. Man kan bara se två kvarter ner för gatan innan allt försvinner in i en vit dimma.

Den senare delen av eftermiddagen ägnade jag åt att köpa en biljett till morgondagens nattåg till Shanghai. Jag ska åka med ett av de nya moderna snabbtågen. Tåget går från den nya södra järnvägstationen i Peking, så det var dit jag begav mig för att köpa min biljett. Det första biljettkontoret som jag hänvisades till var ännu inte öppet. Efter lite letande hittade jag ett annat på andra sidan den stora stationen där tre av typ 20 luckor var öppna. Väl där kunde jag inte betala med kort utan var tvungen att uppsöka en bankomat. Bankomaterna på den sida av stationen där det öppna biljettkontoret fanns fungerade inte.

Att bankomaterna inte fungerar här är ganska vanligt. Jag skulle uppskatta att ungefär hälften av alla bankomater jag har sett är ur funktion. Så, ingen bankomat på rätt sida av stationen. Det var bara att knalla rakt över hela den enorma stationen till andra sidan för att ta ut pengar och så tillbaks för att köpa min biljett. 655 kronor kostade kalaset och i morgon blir det åka av.

Med biljetten för min vidare färd säkrad mötte jag upp min CouchSurfing värd Sam och hans kollegor för lite karaoke på ett gigantiskt karaoke ställe. Över hundra individuella karaoke bås och en bar. Helt galet.

Efter att vi sjungit våra halsar hesa drog Sam och jag vidare för att äta middag. Pekinganka hör givetvis till ett besök i Peking. själva ankan med tillbehör samt Kung Pao kyckling, en stor svampgryta, en pumpasallad samt var sin stor skål nudlar kostade bara 110 kronor. Men menyn innehöll också dyrare rätter så som sköldpadda och hajfenssoppa. Dessa avstod jag dock ifrån.

Efter middagen tog vi en nattlig promenad genom Peking för att bland annat titta på Sanlitun Village, Pekings relativt nya shoppingområde. Området är byggt runt en gågata och bjuder på både shopping, mat och dryck.

I morgon blir det min sista dag i Peking. Det är lite öppet vad jag kommer att hitta på. Det beror på vad jag kan göra med min packning under dagen.