”Det kändes som en statskupp”, orden är Marita Ulvskogs och beskriver hennes känsla efter den borgerliga valsegern 1976. Känslan ledde henne då att gå med i det socialdemokratiska partiet. Men valet 1976 var ingen statskupp det var ett omslag i den svenska politiska opinionen som kom till uttryck i ett demokratiskt val och ledde till ett regeringsskifte. Frågan är dock hur en kritisk samtid eller eftervärldens analytiker kommer att beteckna dagens överenskommelse mellan Alliansen och de rödgröna regeringspartierna, den så kallade Decemberöverenskommelsen.
Både statsminister Stefan Löfvén och moderaternas tillträdande partiledare Anna Kinberg Batra konstaterade på den gemensamma presskonferensen nöjt att överenskommelsen gör att Sverige nu kan styras. Vad de glömde att berätta är att Sverige har gått att styra även med det regelverk vi haft fram till idag och detta även när vi haft minoritetsregeringar. Styrandet har haft sin grund i kompromissvilja, förhandlingar och överenskommelser i sakfrågor. Detta har varit den svenska modellens styrka. Med ett handslag och en överenskommelse på lite drygt en och en halv sida slänger partiledarna för sex av riksdagspartierna nu denna svenska modell överbord och med den också bärande delar av vår svenska grundlag.
Riksdagen har enligt grundlagen tre huvuduppgifter: att stifta lag (lagstiftningsmakten) att fatta beslut om statens inkomster och utgifter (finansmakten) och att kontrollera hur regeringen styr riket (kontrollmakten). Genom Decemberöverenskommelsen ger riksdagen helt upp finansmakten och överlåter den till regeringen. Om oppositionen kan påräkna ett större stöd för sin ekonomiska politik än den som regeringen har förbinder sig partierna bakom överenskommelsen att lägga ner sina röster och därmed nullifiera riksdagens finansmakt. På liknande sätt blir lagstiftningsmakten kraftigt beskuren eftersom partierna bakom överenskommelsen lovar att inte stifta några lagar som påverkar statens utgifter samt att släppa fram alla lagförändringar gällande skatter och avgifter som regeringen föreslår.
Hur det går med kontrollmakten är något oklart. Efter val ska sittande statsminister släppas fram om hen företräder den största partikonstellationen men överenskommelsen sägs inte reglera vad som gäller under en mandatperiod. Men eftersom hela överenskommelsen är uppbyggd för att sittande regering inte ska fällas är det frågan om kontrollmaktens yttersta verktyg, misstroendeförklaringen, i realiteten finns kvar.
På ”demokratisk väg” har således den svenska statsministern fått mycket av det en despot kan önska sig och den svenska riksdagen har genom förhandlingar i slutna rum och utan vare sig föregående debatt eller gediget utredningsarbete blivit kanske de svagaste och mest tandlösa i den demokratiska världen.
Ser man på svensk politik ur en mer borgerlig synvinkel, vilket jag brukar göra, kan man dessutom tillägga att Alliansen nu gett Vänsterpartiet ett väldigt starkt förhandlingskort i framtida budgetförhandlingar med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Jonas Sjöstedt kommer under, i alla fall, resten av den här mandat perioden vara den som bestämmer vem som är statsminister i Sverige och vilket innehåll hens budget ska ha. Så förutom att överenskommelsen är konstitutionellt förkastlig leder den även till en sakpolitik som står lång från det jag tror många väljare avsåg när de la sin röst i september.
Hej Magnus,
Jag tror frågan om ”Vinsterna i Välfärden” blir ett mycket viktigt test på hur mycket makt Decemberöverenskommelsen egentligen ger. Kanske hamnar vi i en situation där Vänsterpartiet hotar fälla regeringen om de inte genomdriver stopp för vinster i välfärden.
Kan det tänkas att Alliansen + Sverigedemokraterna ändå kan stoppa förändringar där? Det tror jag i så fall skulle få stor symbolisk betydelse för bilden av Alliansen som opposition.
Vad tror du?
MVH
Johan
Hej Johan,
Jonas Sjöstedt har ju varit väldigt tydlig med att Vänsterpartiets stöd för S+MP-regeringen är villkorat av att regeringen avskaffar möjligheten till ”vinster i välfärden”. Eftersom Decemberöverenskommelsen nu institutionaliserar nödvändigheten av Vänsterpartiets stöd tror jag att Sjöstedt har fått en än starkare förhandlingsposition.
Jag har däremot svårt att se att frågan om ”vinster i välfärden” kan bli en egentlig budgetfråga eftersom det inte finns några kostnader eller intäkter förknippad med den. Det bör därför vara möjligt för Alliansen och SD att stoppa en eventuell proposition på området. Dock är jag personligen tveksam till om arbetet med frågan ens hinner komma så långt att regeringen hinner lägga fram en proposition innan valet 2018. Det är en ganska komplex fråga som ska utredas, remissbehandlas, förhandlas, skickas till lagrådet och eventuellt förhandlas igen innan en proposition skickas till riksdagen. Här tror jag inte Löfvén kommer att anstränga sig mer än vad som behövs för att hålla vänsterpartisterna medgörliga.
”Många väljare” är ett mycket märkligt ordval. Det var faktiskt fler väljare som önskade få bort alliansens politik än som ville behålla den. Demokrati alltså.
Kanske var jag lite otydlig i min syftning. Med ”många väljare” syftade jag tillbaks på de som ser på politiken ur en mer borgerlig synvinkel och avsåg många av dem. Men även i absoluta tal handlar det om många väljare (vi talar om miljoner) även om ett större antal röstade rödgrönt.