fbpx

Migrationspolitik är svårt. Få politikområden rymmer så mycket känslor; rädsla, skuld, vrede, hopp och sorg blandas om vartannat. Migrationspolitiken är också ett politikområde där flera grundläggande värden ställs emot varandra och där försök att lösa till synes olösliga värdekonflikter lätt resulterar i beskyllningar om antingen blödighet eller rasism.

Människor har i alla tider sökt sig till nya platser i sökandet efter en bättre framtid. Vissa har flytt undan krig, svält eller förföljelse; andra har sökt efter en möjlighet att förverkliga sina drömmar. Vartefter nationalstater eller andra liknande statsbildningar har etablerats och bytt upp samhälleliga institutioner och välfärdssystem har det också rests hinder för möjligheten att fritt röra sig mellan olika delar av världen för att söka sig en ny framtid.

Moderna statsbildningar med de institutioner och välfärdssystem som det innebär utesluter en helt fri rörlighet. Samtidigt utesluter solidariteten med våra medmänniskor att vi helt stänger våra gränser och blundar för de som är i nöd. Frågan blir då hur vi bäst använder de begränsade resurser vi har för att hjälpa på bästa sätt och hur vi kan komma fram till en migrationspolitik som är någorlunda hållbar över tid.

En krona hos Migrationsverket är värd 30 kronor hos UNHCR

2018 kostade mottagningen av asylsökande 22,3 miljarder kronor om man ser till kostnaderna för handläggning, bosättning och ersättningar till kommunerna. Detta bidrog till att hjälpa 63 544 personer som var inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem. Detta ger en kostnad på drygt 350 000 kronor per asylsökande. Detta kan jämföras med den kostnad på 21 555 kronor som det innebär att ta emot en kvotflykting i Sverige. Man kan också jämföra det med att varje flykting som FN:s flyktingorgan UNHCR hjälper kostar ungefär 12 000 kronor om man ser till UNHCRs kostnader på 4,2 miljarder dollar och de 3,4 miljoner flyktingar som bor i något av deras läger.

Med drygt 20 miljoner flyktingar i världen är det inte orimligt att fråga sig om det är rimligt att vi satsar 350 000 kronor på att hjälpa en person i Sverige när samma belopp kan hjälpa nästan 30 personer om de får hjälp i sitt närområde? Om vi minskade vår mottagning av flyktingar i Sverige med ungefär 25 procent skulle de pengar vi sparar kunna hjälpa nästan en halv miljon flyktingar om vi satsar dem på hjälp i närområdet.

Reformera asylrätten

Av de flyktingar som får uppehållstillstånd i Europa är ungefär tre av tio så kallade subsidiärt skyddsbehövande. Den största gruppen bland dessa är de som flyr från krig och andra väpnade konflikter. En minskning av antalet beviljade uppehållstillstånd skulle kunna uppnås genom att anta bestämmelser om skyddsgrunder som liknar de norska. Det innebär att de som omfattas av FN:s flyktingkonvention och de som flyr på grund av risk för dödsstraff, avrättning, tortyr eller annan omänsklig och förnedrande behandling eller bestraffning kan få asyl men att de som flyr undan krig eller väpnade konflikter i första hand ges hjälp i närområdet. Detta förutsätter att EU i samband med den översyn av den gemensamma migrationspolitiken som nu görs förändrar artikel 15 i skyddsgrundsdirektivet.

För att avlasta flyktområden tar Norge emot kvotflyktingar. Det finns också en möjlighet för den norska regeringen att besluta om att under begränsade perioder aktivera en rätt till asyl för de som flyr i samband med vad som kallas en massflyktssitation.

Att anta den norska modellen i Sverige och på europeisk nivå skulle vara en varsam och balanserad reformering av asylrätten som kan bidra till att ge en bättre hjälp till fler. Förhoppningsvis kan den även bidra till att minska döden på Medelhavet där människosmugglare idag profiterar på människors förtvivlan med flyende människors liv som insats.

Första asylland

Inom EU tillämpas principen att en asylsökande ska söka asyl i första säkra land. Denna princip slås fast Asylprocedurdirektivet och förverkligas bland annat genom Dublinförordningen som beskriver processen för hur man avgör vilket EU-land som har ansvar för att pröva en asylansökan och Eurodacförordningen som etablerar en ordning där asylsökande måste lämna fingeravtryck till en gemensam europeisk databas.

Idag finns det stora brister i hur principen om första asylland efterlevs, delvis beroende på att vissa EU-länder slarvar med att registrera asylsökande på ett korrekt sätt. Det är viktigt att vi får principen om första asylland att fungera inom EU. Vi bör också arbeta för att etablera samarbeten kring första asylland med fler länder.

Ensamkommande barn utan skyddsbehov

Varje år söker sig eller skickas barn till Sverige som inte har något skyddsbehov. Det kan till exempel handla om de marockanska pojkar som för några år sedan sökte sig till Stockholm eller om barn som kommer från säkra länder med lägre levnadsstandard än Sverige och som sedan får hjälp av sociala myndigheter att få hit sin familj.

I fallet med de marockanska pojkarna gjorde Sverige en överenskommelse med Marocko som gjorde att de kunde skickas tillbaks. Detta är något som bör göras med fler länder så att Sverige kan skicka tillbaks barn som saknar skyddsskäl så att de antingen kan ta om hand av sitt hemlands myndigheter eller återförenas med sin familj.

Hårdare krav och bättre åldersbedömningar

En viktig fråga när man ska bedöma skyddsbehov och vilket land som är första asylland är att kunna säkerställa identiteten. I Sverige har vi under lång tid haft en debatt om åldersbedömningar och den metod som har valts där man i huvudsak förlitar sig på en medicinsk åldersbedömning har kritiserats. Å andra sidan finns ett problem i att det är frivillig att genomgå en medicinsk åldersbedömning.

I Finland har man en bestämmelse som innebär att de som inte samtycker till en medicinsk åldersbedömning skrivs upp i ålder till 18 år. Motsvarande regel bör införas i Sverige.

Dagens åldersbedömningar måste förbättras. Hela processen kring en åldersbedömning bör hållas samman av en oberoende expert som lämnar ett samlat utlåtande till Migrationsverket. Det är viktigt att en åldersbedömning inte enbart bygger på medicinska tester. Det behöver också genomföras samtal med den asylsökande av någon som är specialiserad på att bedöma barn och ungas psykologiska och sociala mognad. Dessutom bör även personer i den asylsökandes närhet så som lärare, god man, personal på boende och liknande höras.

Ökad rättssäkerhet

Idag finns det flera moment i bedömningen av en asylansökan som kan få ett slumpmässigt utfall som i hög grad är beroende av vilken handläggare och beslutsfattare man som asylsökande får. Dessutom varierar bedömningarna av säkerhetsläget i olika länder mellan migrationsmyndighetena i EU.

Vi vet genom kyrkornas konvertitutredning och Migrationsverkets egen granskningav deras handläggning av hbtq-ärenden att rättssäkerheten i asylprocessen är skrämmande låg och att konvertiter, religiösa minoriteter och hbtq-personer skickas tillbaks till länder där de riskerar att utsättas för våld och förföljelse.

EU har föreslagit att man ska bilda en ny gemensam EU-myndighet för att ge stöd till medlemsstaterna i migrationsärenden. Myndigheten ska både kan bistå med resurser för att klara av anhopningar av ärenden, arbeta för att höja kompetensen hos medlemsstaternas myndigheter samt granska medlemsstaternas handläggning av ärenden och ålägga staterna att genomföra åtgärder som ökar rättssäkerheten.

Att EU inrättar en myndighet för att förbättra asylprocessen är bra men Sverige måste också agera på egen hand för att öka kompetensen hos de som handlägger och beslutar om asylärenden samt för att garantera kvalitén i de landrapporter och annat underlagsmaterial som används i samband med utredning och beslutsfattande.

Familjeåterförening

Sverige har jämfört med våra nordiska grannländer generösa regler för familjeåterförening. Detta beror delvis på att Norge inte är medlem i EU och att Danmark har undantag från EUs gemensamma migrationspolitik vilket gör det möjligt för dem att ha hårdare regler. Men det finns utrymme i EUs familjeåterföreningsdirektiv för att skärpa de svenska reglerna för familjeåterförening så att de mer liknar vara nordiska grannländer och andra EU-länder.

Först av allt bör vi tydliggöra att familjeåterförening i första hand alltid ska ske i annat land än Sverige som någon av familjemedlemmarna har en anknytning till. Vi bör också skärpa kraven på försörjning och bostad vid familjeåterförening så att det gäller för flyktingar efter tre månader i de fall familjebandet etablerats före inresan till Sverige, och direkt för alla övriga flyktingar och skyddsbehövande undantaget ensamkommande barn. Detta tar bort den period på tre månader som finns idag där man kan ansöka om familjeåterförening utan att behöva ha något ansvar för försörjning och bostad.

Ensamkommande barn bör inte ha ett ansvar för att försörja sina föräldrar. Det enda ett sådant krav skulle leda till är att pengarna betalas av kommunens socialtjänst.

En annan förändring är att kräva att man ska ha vistas två år i Sverige innan man får ta hit sina familjemedlemmar. Undantaget från denna regel är flyktingar i de fall familjebandet etablerats före inresan till Sverige. Personer som är gifta med mer än en partner bör endast ha rätt till familjeåterförening med en av dem och med eventuella gemensamma barn.

Med dessa reformer bör Sverige rättssäkerheten i det svenska asylsystemet öka samtidigt som antalet människor som söker sig hit minskar. Det gör att vi kan hjälpa de som kommer hit på ett bättre sätt och hjälpa betydligt fler människor i behov av hjälp genom insatser i deras närområde.

Kommentera