fbpx

Regeringen har publicerat ett utkast till en lagrådsremiss där de avser att gå till riksdagen och begära långtgående maktbefogenheter för att stävja den pågående Covid-19-epidemin. Regeringen föreslår att det införs en bestämmelse i smittskyddslagen som ger regeringen möjlighet att besluta om ”förhållandet mellan enskilda och det allmänna som gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden”.

I utkastet till lagrådsremiss exemplifierar regeringen det med att det kan handla om att besluta om:

  • Tillfälliga begränsningar för folksamlingar.
  • Tillfällig nedstängning av köpcentrum och andra handelsplatser.
  • Tillfällig nedstängning av sociala och kulturella mötesplatser, t.ex. barer, nattklubbar, restauranger, kafeterior, gym- och sportanläggningar, bibliotek, museer och allmänna samlingslokaler.
  • Tillfällig nedstängning eller andra begränsningar i fråga om transporter eller att använda infrastruktur, t.ex. hamnar, flygplatser eller buss- eller järnvägsstationer.
  • Tillfälligt möjliggörande av inbördes handel eller omfördelning av läkemedel eller skyddsmaterial och annan medicinsk utrustning när det gäller privata vårdgivare och andra privata aktörer.

Men frågan är om det faktiskt är vad den föreslagna lagen innebär.

I Sverige regleras smittskyddet i flera olika lagar. Smittskyddslagen, som regeringen nu vill ändra, handlar om smittskyddsåtgärder som riktar sig mot människor. Bestämmelser om smittskyddsåtgärder som rör djur eller livsmedel eller andra objekt finns i miljöbalken, livsmedelslagen, lagen om provtagning på djur, m.m., epizootilagen och zoonoslagen. De åtgärder som finns i listan med exempel i utkastet till lagrådsremiss riktar sig i huvudsak mot verksamheter, alltså sådant som regleras i miljöbalken. Om en fråga, som regeringen nu föreslår, ska regleregleras i smittskyddslagen handlar det inte om att stänga ner verksamheter, det handlar om att förbjuda människor att besöka verksamheter. Det kan tyckas vara en fråga om hårklyveri men att begränsa möjligheten att driva verksamhet handlar om tillfälliga inskränkningar i näringsfriheten medans att förbjuda någon att besöka en verksamhet handlar om inskränkningar i människors rörelsefrihet; något riksdagen inte kan överlåta till regeringen att besluta om.

Här väcks den första frågan om regeringens förslag. Vet regeringen ens vad de vill göra med sina efterfrågade maktbefogenheter? Vill regeringen förbjuda människor att besöka vissa typer av verksamheter eller vill de under en tid stänga ner verksamheter som bedöms utgöra ett hot mot människors hälsa. Om det är det första så hör bestämmelsen hemma i smittskyddslagen men bör utformas på ett annat mer precist sätt om det är det sistnämnda bör bestämmelsen placeras i miljöbalken.

Den andra frågan som regeringen bör besvara är varför den begär så breda maktbefogenheter. I förarbetena till 1974 års grundlag beskrivs vad som avses med ”förhållandet mellan enskilda och det allmänna”. Grundlagsberedningen beskrev det i SOU 1972:15 som att ”Här syftas i första hand på de förvaltningsrättsliga författningarna, sådana som socialvårds- och socialförsäkringslagarna, författningarna om skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, om allmän ordning och säkerhet, om värnplikt och om annan tjänsteplikt, författningarna om skolväsendet, om trafiken och om inskränkningar i rätten att förvärva och nyttja fast egendom, huvuddelen av plan- och byggnadsförfattningarna, författningarna om industri, handel, transporter eller annan näringsverksamhet samt ransonerings- och förfogandelagarna och de övriga beredskapsförfattningarna.”

Om man som regeringen verkar göra bortser från att smittskyddslagen handlar om åtgärder riktade mot personer så kan regeringen alltså med detta bemyndigande höja eller sänka sjukersättningen. Bestämma om vilka som har rätt till sjukersättning eller a-kassa. Den kan besluta om att inrätta en ny tv-kanal enbart för Covid-19-information och finansiera den genom att fördubbla publicserviceavgiften. Den kan införa vänstertrafik om den anser att det hjälper i kampen mot Covid-19. Regeringen kan besluta att bilar äldre en årsmodell 2019 inte får framföras på svenska vägar eller så kan den helt förbjuda försäljning av tobaksprodukter. Regeringen får enorma maktbefogenheter och riksdagens enda möjlighet att i efterhand stoppa regeringen är att antingen helt avskaffa detta bemyndigande i smittskyddslagen eller att stifta en specifik lag som förbjuder den åtgärd regeringen beslutat om.

Den tredje frågan som behöver besvara är varför regeringen anser sig behöva ett bemyndigande i smittskyddslagen för att begränsa folksamlingar. Regeringen har redan genom ordningslagen möjlighet att begränsa allmänna sammankomster och offentliga tillställningar. Det regeringen kan vara ute efter här är att begränsa antalet människor som vistas på offentliga platser. Detta skulle vara en väldigt ingripande åtgärd och en begränsning av människors rörelsefrihet.

Rörelsefriheten får endast begränsas genom bestämmelse i lag. Det är alltså inte något som går att överlåta till regeringen att besluta om. Riksdagen kan besluta om att rörelsefriheten ska begränsas på ett visst sätt om vissa på förhand bestämda kriterier är uppfyllda och sedan överlåta till regeringen eller en myndighet att avgöra när kriterierna är uppfyllda. Ett exempel på en sådan möjlighet till begränsning av rörelsefriheten är den bestämmelse som finns i smittskyddslagen 3 kap 10 § som ger Folkhälsomyndigheten rätt att besluta om avspärrning av ett område och därmed förbjuda människor att lämna eller resa in i området.

Den fjärde frågan är varför det behövs ett så svepande bemyndigande för att skapa en möjlighet att besluta om omfördelning av läkemedel eller skyddsmaterial och annan medicinsk utrustning mellan olika aktörer.

Kapitel 9 i smittskyddslagen innehåller redan bestämmelser om nationell samordning samt ett bemyndigande till regeringen att fatta beslut om åtgärder inom området. I propositionen om ny smittskyddslag från 2003 (prop 2003/04:30) sägs att syftet med bestämmelsen är ”att regeringen vid svåra påfrestningar på samhället i fred vid vilka akuta smittskyddsåtgärder är nödvändiga skall kunna besluta om samordnade nationella åtgärder och andra särskilda insatser inom smittskyddet. Regeringen kan därvid besluta om sjukvårdshuvudmännens, inklusive smittskyddsläkarnas, deltagande i samordnade nationella åtgärder till skydd för befolkningen varvid sjukvårdshuvudmännen kan åläggas att ställa personella resurser, utrustning och läkemedel till förfogande för epidemibekämpning även utanför det egna landstingsområdet.”

Rimligtvis finns alltså redan en grund i nuvarande lagstiftning för att göra det regeringen säger sig vilja göra, nämligen att omfördela materiel mellan olika aktörer. Det borde inte kräva att riksdagen lämnar över halva kungariket till regeringen för att kunna göra det möjligt att fördela materiel även inom samma region och mellan privata och offentliga huvudmän.

Så nej, det förslag som regeringen tagit fram håller inte. Lagbestämmelsen är för oprecis. Bestämmelsen införs i fel lag om regeringens syfte med bestämmelsen är det den säger. Den överför alldeles för mycket makt till regeringen. Och den efterhandskontroll som riksdagen får är alldeles för svag. Regeringens förslag är inte ett uttryck för välavvägda insatser för att främja smittskydd, det är ett uttryck för makthunger.

Om Stefan Löfven anser att läget är så allvarligt att en riksdagsbehandling, som fördröjer ett beslut med upp till tre dagar, är ett hinder för att minska smittspridningen; bilda då en samlingsregering. Återkom sedan till riksdagen med ett genomarbetat förslag som ger regeringen just de befogenheter den behöver och varken mer eller mindre.

Kommentera