Vi kan inte förbjuda fattigdom men vi bör förbjuda tiggeri. Svenska skattebetalare kan inte ta på sig att fixa all den utsatthet som romer i Rumänien och Bulgarien upplever. Vi bidrar redan till att hjälpa romerna i dessa länder via EUs budget och via bilaterala samarbeten. Men få länder i EU är så passiva som Sverige när det gäller att ta ansvar för det som händer på hemmaplan med tiggeriet, olagliga bosättningar och den otrygghet som det för med sig.
Vi behöver agera. Lokala tiggeriförbud kan vara ett steg på vägen men detta är i grunden en nationell och europeisk fråga som vi inte kan lasta över på kommunerna. Vi behöver ett nationellt tiggeriförbud.
Den senaste tiden har det kommit flera besked och debattinlägg om tiggeri. På Lidingö och i Täby har man beslutat om lokala tiggeriförbud; i Gävle har man sagt nej till att införa förbud mot tiggeri; sex ledande socialdemokratiska kommunpolitiker har föreslagit att EU-medborgare som ägnar sig åt tiggeri ska utvisas från Sverige och Kristdemokraternas partistyrelse har berättat att de kommer föreslå Kristdemokraternas riksting att säga nej till ett nationellt tiggeriförbud; och i min egen hemkommun, Järfälla, pågår just nu en namninsamling för att få till stånd en lokal folkomröstning om ett tiggeriförbud.
Det är svårt att säga en exakt tidpunkt när utsatta EU-medborgare började dyka upp på gator och torg i Sverige för att be om pengar. Den nationella samordnaren för utsatta EU-medborgare skriver i sitt slutbetänkande (SOU 2016:6, sid 19) att det i alla fall varit ett inslag i det offentliga rummet sedan hösten 2012. Stadsmissionen redogör i sin hemlöshetsrapport från 2012 för projektet Crossroads (sid 26-28) där de arbetat med utsatta EU-migranter i Sverige sedan 2010. Efter att Justitieombudsmannen sommaren 2011 kritiserade Polisen för att de avvisat tiggande EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien kan man dock se en ökning av antalet utsatta EU-medborgare i Sverige, en ökning som ytterligare förstärkts av att möjligheterna till undantagsregler för den fria rörligheten för rumäner och bulgarer fasats ut. 2012 fanns enligt Socialstyrelsens kartläggning 370 utsatta EU-migranter i Sverige. 2014 hade antalet enligt Sveriges Kommuner och Landstingökat till mellan 800 och 2 000. 2015 hade antalet enligt SVT fördubblats till omkring 4 000 personer. Ökningen fortsatte 2016 men minskade sedan något 2017. Idag ligger antalet utsatta EU-medborgare i Sverige på mellan 4 500 och 5 000 personer.
Inom EU råder fri rörlighet för alla EU-medborgare. Det är en av de viktiga grundstenarna i det europeiska samarbetet. Syftet med den fria rörligheten för människor är att man ska kunna arbeta och studera var man vill inom EU samt att skapa möjlighet för turism och kulturellt och socialt utbyte. En grundförutsättning för att den fria rörligheten ska fungera är att man när man rör sig över gränserna inte belastar de länder man reser till med kostnader av olika slag. Rätten till fri rörlighet bygger på att man försörjer sig själv eller har en försörjning från sitt hemland.
Att resa till ett annat EU-land för att livnära sig via tiggeri är ett missbruk av den fria rörligheten. Att delar av befolkningen, särskilt romer, har en svår situation i Rumänien och Bulgarien gör inte att de har rätt att etablera illegala boplatser i andra länder i EU och livnära sig på att tigga på gator och torg.
Det största problemet här är inte tiggeriet i sig utan de andra problem som kommer med tiggeriet. De illegala boplatserna, nedskräpningen och otryggheten. Det är en otrygghet både för de utsatta EU-migranterna som lätt blir brottsoffer och för en bredare allmänhet som kan känna otrygghet med det stora inslaget av tiggare i gatumiljön.
Missbruket av den fria rörligheten skapar också påfrestningar på kommunernas och regionernas ekonomi när det uppkommer behov av nödhjälp, vård eller ett ökat tryck på att ordna och betala för boenden antingen i egen regi eller i samverkan med civilsamhället. I förlängningen är det även ett hot mot den fria rörligheten i sig som kan komma att ifrågasättas om missbruket av den inte kan stoppas.
Det finns också inslag av organiserad brottslighet och människohandel i tiggeriet. Omfattningen av detta ska inte överdrivas. De första tio månaderna 2014 gjordes det 55 polisanmälningar om människohandel kopplat till tiggeri. Polisens bedömning är att de allra flesta tigger frivilligt och utan någon typ av brottslighet bakom.
Ett tiggeriförbud kommer inte lösa de rumänska och bulgariska romernas problem, men att fortsätta tigga på gatorna i Sverige kommer inte heller att göra det. Ett tiggeriförbud kommer däremot att ge ett ytterligare verktyg för polisen och andra myndigheter för att skapa ordning och trygghet här i Sverige samt för att upprätthålla respekten för EUs fria rörlighet.
Vad gäller de alternativ till tiggeriförbud som lyfts fram som att utvisa EU-medborgare som tigger efter tre månader eller att införa tillståndskrav för tiggeri som i Eskilstuna tror jag inte på. Det första för att det ger tre månader då EU-medborgare kan ägna sig åt tiggeri i Sverige för att sedan åka en snabb resa över gränsen och tillbaks igen. Det andra för att det ger ett intryck av att samhället erkänner tiggeri som ett acceptabelt sätt att försörja sig. Det kan även i förlängningen skapa en sådan koppling till Sverige som gör att personen som försörjer sig på att tigga har en starkare koppling hit än till sitt hemland. Då blir vi fullt ut ansvariga för personens sociala välfärd. Ett sådant ansvar bör vi definitivt inte hamna i.
Är du röstberättigad i Järfälla kommun och vill att kommunen håller en folkomröstning om ett lokalt tiggeriförbud så har du i alla fall fram till slutet av januari 2020 på dig att skriva på för en folkomröstning. Ladda ner detta formulär och följ anvisningarna. Om tillräckligt många skriver under för att kommunfullmäktige ska tvingas ta upp frågan hoppas jag att de politiker som beslutar säger ja till en folkomröstning och även lovar att följa folkomröstningens resultat.
Sluta kalla lösdriveri för tiggeri!