Pride föddes ur ett upplopp, ett motstånd mot samhällets förtryck av personer som bryter normen för kön och sexualitet. Det var 18 olika grupper som slöt upp till den första paraden i New York den 28 juni 1970. En av ledarna bakom initiativet, Michael Kotis ordförande för the Mattachine Society sa efter paraden: ”homosexuella har funnit sin potentiella styrka och vunnit en ny stolthet”.
Den första prideparaden (egentligen den andra, i Chicago hölls en parad dagen före) var en framgång. Men allt var inte självklart. Kotis organisation Mattachine Society avstod från att rösta när beslutet om att genomföra paraden fattades. Även det tema som paraden skulle ha diskuterades. ”Gay Power” föreslogs innan organisatörerna till slut fastnade för ”Gay Pride” och det som blev paradens slogan ”Say it loud, gay is proud”.
En viktigt del för framgången var den inspiration och hjälp som organisatörerna hämtade från medborgarrättsrörelsen och den icke-våldsprincip som präglade deras arbete.
Pride i Sverige
I Sverige hölls den första pridedemonstrationen i Örebro 1971. 1977 hölls den första frigörelsedemonstrationen i Stockholm, en demonstration som 1979 blev till frigörelseveckan. Efter 1998, när Europride arrangerades i Stockholm första gången, används namnet Pride även i Sverige. Precis som i många andra länder har Pride varit en viktig kraft för att personer som bryter normen för kön och sexualitet ska få åtnjuta samma mänskliga rättigheter som andra personer i vårt samhälle.
Föreningen Stockholm Pride har flera olika medlemmar, både privatpersoner och organisationer. Bland organisationerna finns hbtq-organisationer, sexualpolitiska organisationer och politiska partier från höger till vänster. Pride i Stockholm har en stor bredd. Det är organisationens och eventet styrka men också det som gång efter annan skapar diskussion. Ibland handlar diskussionen om kommersialisering, ibland om att den ena eller andra gruppen osynliggörs, ibland om vänstervridning eller högervridning.
För att skapa ett rättesnöre för de som vill delta i Stockholm Pride har föreningens årsmöte beslutat om en kortfattad värdegrund.
- Föreningen Stockholm Pride ställer sig bakom Europeiska konventionen om Skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
- Föreningen Stockholm Pride arbetar för att stärka hbtq-personers rättigheter och tar aktivt avstånd från all form av diskriminering som exempelvis rasism, sexism, homofobi och transfobi.
- Föreningen Stockholm Pride solidariserar sig med andra rörelser som riskerar diskriminering och förtryck, och som verkar i samma anda som Stockholm Pride.
- Föreningen Stockholm Pride är öppen för alla som delar ovanstående värderingar.
I värdegrunden kan man ana en koppling till priderörelsens historia och den avsikt som fanns från början att vara ”relevant, nå ett större antal människor och omfatta idéerna och idealen i den större kampen som vi är engagerade i – den om våra grundläggande mänskliga rättigheter”.
Det är också i denna historiska kontext av bredd, relevans och mänskliga rättigheter samt i den historiska kopplingen till medborgarrättsrörelsen och icke-våldsprinciper som värdegrunden bör tolkas.
Medborgerlig samlings medverkan i Stockholm Pride
Jag har kritiserat Stockholm Prides hantering av Medborgerlig samlings ansökan att få vara utställare i Pride Park. Det är en kritik jag står fast vid. Men det finns också goda skäl att kritisera hur vissa företrädare och anhängare av Medborgerlig samling sam t deras svans på Twitter har hanterat beslutet.
Jag kan förstå att det finns en besvikelse och ilska över pridestyrelsens beslut och det sätt de hanterat ärendet på. Jag har full förståelse för att det känns kränkande att tillskrivas åsikter som man inte har. Men inget av detta kan förvara den störtflod av påhopp, kränkande uttalanden och till och med hot som Stockholm Pride och aktiva inom organisationen fått motta efter beslutet.
Jag vill dock påpeka att det är viktigt att skilja på vad partiets företrädare säger, vad som sägs av partiets anhängare och vad som framförs av deras svans på Twitter. Medborgerlig samling kan bara ansvara för sina egna företrädare. Där har samtalstonen med några få men högröstade undantag varit god, men det är också dessa undantag som får svansen att gå igång.
Jag har full förståelse för att Stockholm Pride i dagens läge känner sig väldig osäkra på Medborgerlig samling. Men jag hoppas att båda parter tar lärdom av det som har hänt och sätter sig ner och samtalar med varandra så snart de har möjlighet. Jag vet från egen erfarenhet efter att i många år som kristdemokrat fört samtal med hbtq-rörelsen hur viktiga de samtalen är för att öka förståelsen för varandra och överbrygga de klyftor som finns.
Jag säger inte att samtalen varken kan eller bör syfta till att nå enighet. Däremot bör de ha som mål att öka förståelsen för varandra och förhoppningsvis öka bredden i Stockholm Pride och göra Pride än mer relevant för fler människor.
Vänsterextrema grupper och Stockholm Pride
I samband med att Stockholm Prides styrelse kompletterade sin kommunikation gällande beslutet om Medborgerlig samling gjorde de också tydlig, på en fråga angående vänsterextrema grupper, att Stockholm Pride tar avstånd från alla former av våld och våldsbejakande och att inga våldsbejakande aktörer är välkomna i Stockholm Pride. Med anledning av detta vände jag mig till Stockholm Prides styrelse och frågade vad det innebär för Revolutionär Pride och Queers Against Fascism som tidigare deltagit i paraden. Styrelsens svar var att de bedömer att både Revolutionär Pride och Queers Against Fascism delar Stockholm Prides värdegrund och är välkomna i paraden.
Jag har fler bekanta som känner ett obehag eller som till och med inte vågar att vara med i Pride på grund av det rosasvarta blocket. Det finns flera exempel både från Stockholm Pride och andra pridefiranden i Sverige där de rosasvarta hotat, trakasserat eller förstört för andra deltagare. Jag har själv varit med om att en stor grupp stormat ett seminarium om hbtq-flyktingar som jag modererade.
Revolutionär Pride beskriver sig själva som en grupp bestående till stor del av medlemmar i Suf Stockholm. Första året Revolutionär Pride arrangerades, 2016, uppmanade Suf Stockholm sina medlemmar att komma med. Förra året beskrev sig Suf Stockholm som stolta medarrangörer till Revolutionär Pride, bland de andra arrangörerna fanns Anarchist Black Cross och Förbundet Allt åt Alla. I år har Suf Stockholm arrangerat affischering för Revolutionär Pride.
Att det finns en tydlig koppling mellan våldsbejakande vänsterextrema organisationer och Revolutionär Pride är tydligt. Trots det förnekar Stockholm Prides styrelse i det mail de skickat till mig att Suf har något med Revolutionär Pride att göra.
Vad gäller Queers Against Fascism är det svårare att bedöma vilka de är. De har bara varit med som en sektion i paraden tillsammans med Revolutionär Pride och de enda andra arrangemang de marknadsfört på sin facebooksida är ett arrangemang som samtidigt marknadsfördes av Suf Stockholm. Frågan är hur mycket av en självständig organisation de är.
Jag ifrågasätter inte att Revolutionär Pride och Queers Against Fascism vill arbeta för rättigheter för personer som bryter normen för kön och sexualitet så länge de personerna inte samtidigt är ”kapitalister” eller företrädare för statens våldsmonopol. Men det är just i detta och i bejakandet av våldet som problemet ligger.
Prides styrka genom historien har varit att alla kommer samman och står upp för varandras rättigheter. Att vi, som det uttryckets när det första gången beslutades att hålla en prideparad, ”omfattar idéerna och idealen i den större kampen”. Prides styrka, och en av framgångsfaktorerna ända från början, har varit avståndstagandet från våld. Att då släppa in organisationer som bejakar våld, ja till och med utsätter andra inom hbtq-samfundet för hot, trakasserier och våld, är ett tydligt brott mot värdegrunden.
Stockholm Pride måste säga nej till de vänsterextrema grupperingarna.
Hej!
Har gjort en bloggpost om bl.a. din debattartikel.
http://bengtheld.blogspot.com/2018/07/stockholm-pride-styrelsen-och-rfsl-bor.html
Från bloggposten
”…. Stockholm Pride-styrelsen och RFSL:s förbundsstyrelse lär inte direkt fira kritiken från Kolsjö. Men Anna Lindh hade rätt i sin bedömning 2002 ”hade vi sossar lyssnat bättre på våra kärleksfulla kritiker hade vi varit i en bättre situation idag”.