Går det att bota bögar?

Det senaste avsnittet av SVT:s Uppdrag Granskning ”Bögbotarna” har väckt debatt. Debatten har handlat om allt från journalistiska arbetsmetoder och Svenska kyrkans arbetsgivaransvar till huruvida sexuell läggning är statiskt eller inte, religionsfrihet och den svenska åsiktskorridoren. Jag har själv tagit del av flera diskussioner på olika håll och med flera av de olika aspekter som diskuterats.

En svårighet för mig är att diskussionen inte är teoretisk utan att den på flera plan handlar om djupt personliga upplevelser och därför även påverkat mig känslomässigt. Jag har diskuterat med mig själv och med Simon huruvida jag ska skriva något längre om ämnet eller inte men jag har till slut bestämt mig för att göra ett försök med risken för att det bara blir stycke efter stycke med rabblande utan en distinkt poäng.

Jag växte upp inom den svenska frikyrkorörelsen, i Pingstkyrkan. På många sätt den bästa uppväxt man kan tänka sig med en trygg och kärleksfull familj, många möjligheter att möta människor som upplevt både egen och andras utsatthet samt gott om spännande berättelser från pionjärtider och missionsfält. Men det fanns också utmaningar i att vara annorlunda – att vara pingstvän. Det skapade ett visst utanförskap i skolan och ledde även till mobbning i form av utfrysning, glåpord och klotter. Aldrig något fysiskt vad jag kan dra mig till minnes.

Det pratades aldrig om homosexualitet när jag växte upp, inte rakt ut. Inte i kyrkan, inte i skolan… ja, inte på lektionerna i alla fall. En av mina klasskompisar pekades ut som bög någon gång sent i mellanstadiet, tidigt i högstadiet och blev ibland mobbad för det. Själv läste jag i biologiboken att killar i tonåren ibland kunde känna sig attraherade av andra män men att det ofta var en övergående fas.

Jag som själv börjat känna att jag attraherades av andra killar satte mitt hopp till detta, att det var en övergående fas. Det enda jag hört talas om var ju att män ska leva tillsammans med kvinnor. Så har det varit sedan Adam och Eva. Det var också detta jag kom att försöka sträva efter trots att ingen sagt till mig att homosexualitet skulle vara en synd eller på annat sätt felaktigt enligt Bibeln.

Jag läste mycket som ung. En del skönlitteratur men mycket av det jag läste var biografier och olika former av religiös litteratur. Jag formade i 15-årsåldern på egen hand en ganska konservativ syn på kristen tro där jag kom att se både icke-kristen musik och tv-program som något högst tvivelaktigt. Och självklart alla former av sexuella relationer som inte var ett äktenskap mellan man och kvinna som felaktiga.

Denna väldigt radikala tro modellerades inom något år eller så men brottningskampen mellan min tro och min sexualitet kom att fortsätta.

Första gången jag minns att någon annan tog upp ämnet att homosexualitet är obibliskt hade jag hunnit bli 20 år. Det var i arbetet med att försöka ta fram en etisk värdegrund för kristen radio som frågan om att även skriva in något mot homosexualitet togs upp.

Jag, som satt med pennan i min hand, kände mig väldigt obekväm men vågade inte säga ett ord. Nu hade jag i alla fall fått bekräftelse på att homosexualitet är fel. Samtidigt växte min längtan efter ett förhållande och viljan att träffa en man.

Jag bodde i Jönköping och det här var innan både internet och iPhone, däremot fanns det betalnummer. Jag hade min första date, en kopp kaffe och ett nervöst samtal, med en kille i min ålder från landsbygden någonstans i Jönköpings län. Det blev aldrig mer än så.

Jag kände en enorm skuld och bad frenetiskt om förlåtelse och omvändelse. Något som i och för sig var något av rutin i mitt liv. Jag gjorde det varje gång jag på något sätt känt mig attraherad av en man. Men situationen började ganska snart kännas ohållbar.

Jag vågade inte berätta om min ”synd” för någon annan och Jönköping kändes för litet om det var så att jag inte kunde omvända mig och istället ville leva som homosexuell. Detta var en av de faktorer som bidrog till att jag 1994 flyttade till Stockholm – att hitta en församling där jag kan få hjälp eller kunna leva ett liv där jag kan vara mig själv långt bort från gamla vänner och familj.

Efter några månader i Stockholm var jag redo att ge upp min jakt efter en församling när jag blev inbjuden till Kristi Församling. Församlingen var en liten och aktiv gemenskap där jag i samband med syndabekännelse tyst och skamset berättade att jag kände attraktion till både män och kvinnor. I efterhand får väl detta sägas vara en sanning med modifikation eftersom det aldrig kan påminna mig om att ha känt någon sexuell attraktion till kvinnor.

Jag är väldigt glad över mitt dryga decennium tillsammans med Kristi Församling i Stockholm. De har lärt mig mycket om mig själv, om ledarskap, om att lyssna på människor… Och de har gett mig många goda vänner och varma minnen. Men de hjälpte mig inte att bli heterosexuell. Det var dock inte frågor kring sexualitet som fick mig att lämna församlingen. Men jag inser att det beslut jag tagit att leva som mig själv förhindrar mig att återvända.

Första gången någon annan rakt ut konfronterade mig med min egen sexualitet var kanske tio år sedan. Det var i ett samtal med en person om mitt arbete för Kristdemokraterna, där jag då var anställd, där personen undrade hur jag som homosexuell man kände. Jag hastade snabbt vidare i konversationen. Jag var inte redo att se mig som homosexuell. Men orden ”du som homosexuell man” bet sig fast och jag kom att fundera mycket på dem. Är det så människor ser mig? Är jag verkligen homosexuell?

Jag bestämde mig för att jag ville lära känna fler homosexuella personer. Men jag ville inte springa på klubbar eller använda nätdejting. Ett sätt att träffa homosexuella blev därför genom CouchSurfing, ett socialt nätverk för personer som reser och vill hitta ett ställe att bo på och få möjligheten att träffa ortsbor. Inom CouchSurfing finns det också grupper för hbtq- och hbtq-vänliga personer. Ibland kan det som homosexuell kännas tryggare att bo hemma hos någon annan som man vet är homosexuell eller i alla fall hbtq-vänlig.

De människor jag mött genom CochSurfing har varit till stor glädje för mig, inte bara de homosexuella personer jag lärt känna, utan alla de olika människor som jag fått möjlighet att möta och dela upplevelser med. Men på min resa att acceptera mig själv är den kanske en couchsurfare som står ut.

Eric kom från New York och jobbade som elevvägledare på ett universitet. Vi hade flera långa samtal och det var i våra samtal som jag första gången vågade säga för mig själv och inför någon annan att jag är homosexuell. Det var både befriande och skrämmande.

Senare samma sommar skulle jag berätta för en gammal vän, som jag länge vetat är bög. Vi var på Stockholm Pride tillsammans och jag hade bestämt mig för att det här var dagen. Även om jag var så nervös att jag fick springa iväg och kräkas flera gånger innan jag förmådde berätta så fick jag till slut lätta mitt hjärta.

På hösten kom jag ut för några arbetskollegor och nära vänner i Stockholm men bestämde mig för att inte berätta något för min familj förrän jag hade en relation som jag verkligen trodde på. Jag var helt enkelt orolig för hur de skulle reagera.

Vintern 2010 reste jag iväg till Kina och Sydostasien. Det var under denna resa som jag i januari 2011 träffade Simon. Det sa inte ”klick” direkt vid vår första chatt men däremot första gången vi talades vid via Skype.

Julen 2011 kom Simon till Sverige första gången och fick träffa min familj. Jag presenterade honom som en ”vän” som jag träffat när jag var ute och reste. Men det var först när vi förlovade oss i februari 2013 som det stod klart hur det verkligen var.

Simon har blivit mottagen med öppna armar och mycket kärlek av min familj. Och den oro jag kände har visat sig varit helt obefogad.

Så vad är då min poäng? Finns det någon över huvud taget kopplat till debatten kring ”Bögbotarna”?

Jag är inte missnöjd med mitt liv. Hade mitt liv sett annorlunda ut hade jag troligtvis inte haft Simon i mitt liv just nu och honom hade jag inte velat vara utan.

Men jag var 37 år när jag själv kunde acceptera vem jag är. Jag var 41 innan jag vågade berätta det för min familj. Innan dess hade det varit många år av skuld, kval och kamp. En önskan att bli botad, helad eller omvänd – att se ett gudsingripande.

Ingen bad mig om att be om hjälp eller berättade för mig att jag behövde ändra mig. Jag pratade aldrig uttryckligt om vad jag kämpade med. Jag bad om hjälp mot ”synden” och fick förbön, många gånger under tårar.

Jag tror inte att människans sexualitet är digital, antingen det ena eller det andra. Jag tror heller inte att det går att förändra en människas sexualitet. Ett sådant projekt är lika dumdristigt som och betydligt mer äventyrligt än att försöka göra vänsterhänta högerhänta.

Kanske kan celibat upplevas som en väg för vissa homosexuella på samma sätt som det finns heterosexuella som väljer det för att uppleva en större närhet till Gud. Men jag tycker knappast det bör rekommenderas som en ”lösning” för den breda massan.

I relation till ”Bögbotarna” bör det också påpekas att de präster som filmats med dold kamera inte erbjuder personen som söker upp dem hjälp med att leva ett liv i celibat utan erbjuder hjälp att istället för homosexualitet känna attraktion till personer av motsatt kön.