Min andra dag i Peking började med att jag kastade mig in i morgonrusningen i tunnelbanan. När det överfulla tåget rullade in till perongen kunde jag för mitt liv inte förstå hur det skulle få plats fler människor, men alla som väntade på peroongen kom med. Och jag tror att vi alla blev lite längre och lite plattare, i alla fall för en stund. En märklig, nästan orwellsk, upplevelse var att höra ljudet av alla dessa tusentals fötter i stationernas gångar. Hur ljudet sakta steg i takt med att stationernas gångar blev allt smalare för att nå sin trängsta punkt vid trapporna.
Min målsättning för idag var att besöka den stora kinesiska muren. Jag åkte kommunalt till Mi Yun och tog sedan en minibuss till Muren vid Mutian Yu. Resan var en upplevelse i sig. Bitvis undrade jag om minchaufför verkligen hade körkort. Hon var betydligt skickligare på att hantera tutan än växelspaken. Varje gång hon växlade gav den gamla skorviga kinesiska minibussen ifrån sig missbelåtna knorranden. Jag bara väntade på att hela växellådan skulle rasa och vi skulle bli stående där i mitten av ingenstans.
Tutan däremot, den viste hon hur man använder. Hon tutade på allt och alla. Ibalnd tror jag hon tutade för att hon själv blev rädd, ibland var tutningen mer en uppmaning, ibland en hälsning och ibland en arg utskällning.
Den något oordodoxa körstilen kombinerades med att bilen helt saknade bilbälten. Allt för att öka spänningen antar jag.
Förutom den spänning som chauffören bidrog med, bjöd resan på en insyn i Kinas kontraster. När vägen krökte sig kunde det moderna snabbväxande Kina med höga hus och breda vägar snabbt förvandlas till fattig landsbyggd med slitna hus, människor som bar risknippen på ryggen längs med de smala och gropiga vägarna och få tecken på att tiden rört sig framåt de senaste hundra åren.
Väl framme vid muren, i alla fall som jag trodde, överhopades jag snabbt av försäljare som ville sälja allt från ingefära till handskar och souvernirer. För att få komma upp på muren kunde man välja en biljett, inklusive linbana för 110 kronor eller en biljett utan linbana för 45.
Smålänning som jag är tänkte jag att jag vill inte betala 65 kronor extra för att hänga i luften ovanför muren, jag vill gå på den. Vad jag inte förstod när jag fattade det beslutet var att muren fortfarande var ett 1000-tal trappsteg bort uppför ett brant berg och att linbanan var en transport för att slippa klättra upp till muren. Nå ja, en halvtimme och ett välgörande motionspass senare var jag uppe på muren.
Det första som möter mig när jag kommer upp är en gammal tandlös man som vill sälja kall öl till mig för 20 kronor eller vatten för 10. Vanligtvis kostar en flaska vatten 2 till 3 kronor. Jag avstod och hoppades på bättre priser längre fram.
Den Kinesiska muren är fantastisk. Dels är det en oerhörd bedrift att ha släpat upp alla stenar till toppen av de där bergen sedna är den oerhört vacker. Jag har bara svårt att förstå att den någonsin har behövts. Kan det ens vara möjligt att ta sig upp med en hel armé uppför de där bergsbranterna?
Det märkligaste idag var när jag bakom en liten öppning i muren skåda en åsnebak. Min första fråga var givetvis varför de ställt en konstgjord åsna i skala 1:1 just här. Självklart var jag tvungen att undersöka. Och än mer förundrad än jag var över att finna en konstgjord åsna blev jag när jag upptäckte att det var en riktig åsna. En av de handlare som finns på muren hade använt sin åsna för att bära upp sina produkter istället för att själv bära upp dem i en bärsele på det sätt de flesta andra gjorde.
Neråt gick det något enklare. Delvis för att den trappa jag tog ner var nybyggd med jämna trappsteg och ibland till och med sluttande ramper. Trappan jag tog upp krävde ibland riktiga elefantkliv för att ta sig från ett steg till ett annat.
Det mest spännande på resan hem var att finna en buss som gick tillbaks till Peking eftsom jag blev avsläppt på ett annat ställe än där jag gick på den minibuss som tog mig till muren. En vanlig busshållslats i Huairou har inte den skylltning på Engelska som större bussterminaler har så jag fick springa fram till alla bussar som stannade och fråga ”Beijing?” Till slut kom jag hem. Och här sitter jag nu på ett café i en nybyggd shopping galleria och summerar dagens äventyr.
Sådan är kommunismen…