Idag har jag efter en lång försening på flygplatsen i Luang Prabang anlänt till Kambodja. Ett land som var skådeplatsen för en av de mest mordiska regimer som världen skådat. Bedömningarna över hur många Kambodjaner de Röda khmererna mördade mellan 1975 och 1979 varierar. Vissa uppskattar att så många som tre miljoner människor dog av svält, i arbetsläger eller avrättades.
Mitt första besök här i Siem Reap, efter att jag bekantat mig med hotellets omgivningar, var därför vid ett minnesmärke för de många offer som krävdes när Pol Pot och hans kamrater ville genomföra sin egen tolkning av socialismen. Själva minnesmärket är en stupa som fortlöpande fylls på med nya ben som man hittar på Dödens fält runt om i Kambodja. Enligt min tuk-tuk förare hittar man fortfarande nya offer för de Röda khmerernas styre allt efter som nya områden rensas från minor och odetonerade bomber.
Det märks på gatorna i Siem Reap att Kambodja är ett rikare land än Laos. Men fattigdomen är tydlig. Inte bara i hur människor bor utan även exempelvis i hur man anlägger vägar.
På vägen in mot stan från flygplatsen åkte jag förbi ett vägarbete där det gjöt en betongväg för hand. Först gjorde de underarbetet med hackor och spadar. Sedan band de ihop smala trä- eller bambuplankor till en form som de hälde cementen i. För att få vägen så jämn som möjligt gick två perspner och kammade ut cementen med enkla, skaftlösa träskrapor.
Dagens inlägg blir inte mycket längre än så här eftersom den största delen av dagen ägnats åt att vänta på flygplatsen och åt att resa. I morgon ska jag besöka ett ställe som jag har drömt om att besöka sedan jag först hörde talas om det för många, många år sedan. Så när jag skriver morgondagens inlägg får vi se om det levde upp till mina förväntningar.
0 kommentarer