Elefantmannen

Ni trodde kanske att jag hade glömt bort er när det inte kom någon uppdatering på bloggen i går. Men så är det ju givetvis inte. Jag somnade med Bilbo i knät helt enkelt. Så jag bestämde mig för att lägga huvudet på kudden och i stället skriva några rader om min söndag nu på förmidagen.

Söndagen började på samma sätt som lördagen, att jag vaknade hiskeligt tidigt av något oväsen ute på stan. Men nu förstod jag vad det var för något. Det var munkarn runt om i de olika templena som kallades till morgonens meditation genom att det slås på de enorma trummor som finns vid templena. Detta sker klockan fyra på morgonen och klockan fyra på eftermiddagen och jag har en tempeltrumma precis mitt emot min balkong.

Tydligen är detta ingentig som stör lokalbefolkningen. De hör inte ens trummorna på morgonen och sover gott vidare ett tag till tills det är dags att gå med mat till munkarna klockan sex. Jag vet inte riktigt vad de har för bordskick för jag har sett att det ligger ris lite var stans inne på tempelområdet. Även de drakar som smyckar templena får tydligen mat. Jag har sett flera gånger att det ligger bröd, frukt eller annan föda i munnen på dem.

Efter att jag somnat om, två gånger, var det dags att gå upp klockan sju för att göra mig i ordning för dagens äventyr: elefantridning och ett kort besök i djungeln. Vi var en grupp på sju personer, plus vår guide, som gav oss iväg. Två italienska och en australiensisk kvinna samt tre japanska män och jag.

Ju längre in i djungeln vi komm dessdå immigare blev fönsterrutorna i vanen. När ci klev ur vid vår destination möttes vi av en fuktig värme och elefanter som stod sadlade och väntade på oss. En märklig sak som jag noterade var att elefanter inte luktar något speciellt. Förutom dofterna från grönskan var det bara en mild lukt av elefantspillning. Och den luktade ungefär som en mildare varian av hästgödsel. Så det var inga obehagliga lukter alls.

Elefantskötarna klättrade upp på djurens rygg genom att dra sig upp i deras öron. Vi fick gå upp på en ställning så att vi kom i mankhöjd med elefanterna.

Jag hade tagit på mig mina ganska kraftiga djungelkängor så jag ville vara lite försoktig när jag klev på men vår guide sa att jag skulle stiga på elefantens rygg med mina kängor. Det kändes lite oartig på något sätt så jag använde all den akrobatiska tallang jag har för att ta mig upp utan att kliva på elefanten. Men när jag sedan kände på dens hud så kändes den ganska hård och skrovlig så det kanske hade gått bra att kliva på den i alla fall.

Den stig vi red på var ganska smal, ojämn och lerig men elefanterna tog sig fram utan problem trots att vissa passager såg så smala ut att jag inte vet hur de fick plats med sina fötter. När vi kom ut i floden frågade elefantskötaren om jag ville byta plats med honom och sitta på elefantens nacke. Efter lite improviserade cirkuskonster lyckades vi byta plats med varandra utan att någon föll i vattnet.

Att sitta på nacken var faktiskt mycket bekvämare än att sitta på den stol som elefanten hade på ryggen. Min enda fundering var dock hur jag skulle göra för att styra djuret. Jag hade sett att elefantskötaren hela tiden kliade elefanten bakom öronen med sina fött och funderade på om jag förväntades göra det och om elfaanten skulle uppskatta om jag gjorde det med mina kängor på. Först märkte jag inte att elefanten rörde sig i vattnet jag tyckte mest att det var lite ohygieniskt att hon bajsade i vattnet så att stora elefantskitar pluppade upp i vattnet bredvid oss. När jag sedan märkte att vi rörde oss framåt tänkte jag att hon kanske viste vart vi skulle och att jag inte behövde göra så mycket för att styra henne.

Den elefant jag red på hade ganska mycket svart hår på huvudet. Håret var hårt som borsten på en piasavakvast. Så även om det såg sött ut på lite håll, var det inget som inbjöd till något gosande när man väl kom nära.

Efter ett tags ridtur genom floden kom vi fram till en liten ö. Då hoppar elefantskötaren av elefanten och alla frågor om hur man styr en elefant kom tillbaks. Det visade sig dock ganska snart att elefanter fungerar ungefär som hundar. De tycker om att bli kliade bakom öronen, svarar på enkla kommandon och blir galda om de får lite godis.

Efter ridturen fick vi en chans att mata elefanterna. Den elefant jag ridit på var ganska sävlig och lätt att mata. Men elefanten bredvid verkade vara utsvulten och slängde bestämt fram sin snabel för att komma åt vad mat jag hade. Det såg kanska roligt ut men det är också lite skrämmande när en elefantsnabel kommer flygande mot en i full fart.

När elefanterna fått lite mat begav vi oss med båt, eller mer korrekt kanske man ska beskriva det som en kanot med motor på, upp för floden till ett underbart vackert vattenfall och en möjlighet att ta en liten tur till fots in i djungeln.

Det är märkligt att se alla växter. De enormt höga träden. De stora rotsystemen som slingrar sig längst med marken. Lianer som hänger ner mot marken och slingerväxter som slingrar sig runt trädstammarna och bildar märkliga serpentiner mellan träden. Jag såg varken däggdjur, ormar eller spindlar. Däremot fanns det en del insekter, vissa smått irriterande, fjärillar och småfisk i de dammar som bildats kring vattenfallet.

Väl tillbaks på hotellet tittade jag på mammas begravning som min svåger skickat över. Det var en fin gudstjänst men oerhört sorgligt. Helt plötsligt blev det så verkligt att mamma verkligen är borta. Jag fick pausa inspelningen flera gånger för att klara mig igenom och var ganska utmattad när begravningsgudstänsten väl var slut så jag la mig på sängen och sov ett tag innan jag tog mig en uppiggande dusch och gav mig ut för en sista natt på stan.

Ja, eller natt och natt. I Luang Prabang stänger allt klockan halv tolv som senast, många ställen stänger redan halv elva. Men blir man bra vän med bartendern så fortsätter öppethållandet bakom stängda dörrar en lite längre bit in på natten så länge ljudnivån inte överstiger vanlig samtalston med mer en några få decibel. Och faktum är att om man stannar kvar efter stägning så blir det en mycket mer familjär stämning. Så om du åker till Luang Prabang och får chansen att stanna kvar på en bar eller ett café efter stägningsdags, gör det.