Jag har kommit på att det är ansamlingen av många små saker som gör att borta inte känns hemma.

Ta bara en sådan sak som formen på kudden eller proportionerna på sängtäcket. Eller hur duschen och toaletten fungerar, eller inte fungerar. Att godiset varken är sött eller fluffigt och att chipsen inte smakar gräddfil och lök utan fisksoppa. Eller en sådan sak som informationsskyltar.

Många av de platser jag har besökt har i princip varit kemiskt befriade från vägskyltar eller skyltar som visar gatornas namn. Hur människor öcerhuvudtaget hittar är för mig ett mysterium. Phnom Penh var på sätt och vis ett undantag eftersom gatorna var numrerade och nästan placerade i ett rutmönster. Det som trots allt gjorde det svårt att hitta var att människor fått välja sina egna husnummer. Så nummer 12 kan ligga vägg i vägg med 56 och sedan följas av 7. Och senare på samma gata kan du finna nummer 12 igen eller någon annan dublett eller triplett av ett nummer du passerat tidigare.

Här i Manila blir problemet som tydligast när man besöker de stora köpcentrana. Där kan du finna skyltar som pekar mot centrum av köpcentret, västra vingen, östra vingen och så vidare. Sedan finns det också skyltar som säg ”fler butiker”. Väldigt få av köpcentrena, faktiskt bara en av det tiotal jag besökt, har några informationstavlor över vilka butiker som finns och var. Så letar man efter något speciellt får man lita till turen eller att man kan hitta någon annan som strövar runt i köpcentret och som råkar veta.

Andra små saker som får en att känna att man är borta är namnen på myndigheterna. Här i Manila finns tillexemepel den filippinska kokosnötsmyndigheten och i Kambodja passerade jag ministeriet för religiösa riter och cermonier. Det kändes nästan som om jag var mitt i en Harry Potter-bok.

Listan av ständiga små påminnelser om att man inte är hemma skulle kunna göras hur lång som hellst. Den ständigt närvarande fattigdomen. Den omfattande prostitutionen i de större städerna där man inte hinner många metervefter mörkrets inbrott innan man blir pålugen med olika förslag. Och de många försök som görs för att lura turister på sina pengar.

Så sent som idag när jag skulle ta mig från Rizal park, som är en stor park och rekreationsområde i Manila till Mall of Asia som är Asiens största köpcenter blev jag tillfrågad av en hästskjuss om jag ville ha en rundtur. Jag tackade nej och sa att jag skulle ta en taxi till Mall of Asia varpå hästskjussen erbjöd sig att köra mig och bad mig föreslå ett pris.

– Jag vet inte, sa jag. En taxi skulle kosta hundra pesos. Är du säker på att du kan köra ända dit?

Ja då, han var säker. Både billigare och bättre sa han. Han kunde guida lite också och hästen, Rambo, var jätte snäll. 40, sa han.

När vi kommit iväg berättar han om hur det bara är turister som tar hästskjuss. Manilaborna åker taxi eller jeepney. Och så berättar han om sin familj. Erbjuder mig att få gifta mig med hans 21-åriga dotter som snart ska ta examen i datavetenskap och berättar om hur han jobbat på sjön stora delar av livet för ett norskt redderi. Sedan stannar han och pekar mot en stor byggnad. Där, mitt över gatan ligger det.

Jag ger honom 100 pesos och väntar på växeln men han bara skrattar

– Jag sa ju att det bara är turister som åker hästskjuss. De betalar med dollar. 40 dollar sir.

– Men vi pratade om pesos. Vi jämförde priset med en taxiresa, invände jag. 40 dollar är ju trots allt nästan 50 gånger mer än 40 pesos.

– Detta är ingen taxi. Det är en häst.Bara för turister. Dollar sir, sa kusken.

Det enda jag kunde göra var att använda ett knep som jag laggt mig till med. Jagvhar bara lite pengar i plånboken och resten någon annan stans.

– Se här, här är 1 200 pesos. Det är allt jag har, sa jag så övertygande som möjligt.

Så till slut kom resan att kosta 190 kronor istället för de sju kronor som hästskjussen påsken från början. Det visade sig också att det ställe ha pekade ut för mig inte alls var Mall of Asia utan jag fick ta en taxi ytterligare en dryg kilometer. Den föraren försökte också blåsa mig genom att stänga av taxametern straxt innan han stannade och sedan mer än fördubbla priset. Men han hade plockat upp en minst sagt förbannad Magnus i bilen och lyckades inte så bra. Han gick till och med miste om de dricks på taxameterpriset som annars är standard här.