I går somnade min mamma in hemma. Det känns svårt att vara så här långt bort. Jag ska senare idag återkomma med ett blogginlägg om dagens upplevelser men här nedan följer ett inte publicerat inlägg som jag skrev på tåget mot Stockholm när jag tagit farväl av min mamma innan jag reste iväg.

Söndag 21 November 2010

Ett tåg mellan Kalmar och Stockholm. Här börjar min resa. Klockan 15:25 i eftermiddags tog jag farväl av min mamma. ”Jag kommer tillbaks till våren. Pappa ska bara lämna mig vid tåget så kommer han sen” var mina sista ord till mamma. Jag kunde inte förmå mig att säga hejdå. Jag vill så gärna hoppas att vi ses igen. Och jag vill att hon ska kunna hoppas också även om det krävs ett under för att hon ska klara av kampen mot cancern.

Det känns så overkligt. När jag var hemma för fyra veckor sedan var hon full av liv och fixade och donade hemma som vanligt. Hon och pappa pratade om vart de skulle åka på semester nästa höst och hon tjatade på mig om att jag ska vara försiktig när jag är iväg på min resa till Kina och Sydostasien. En vecka senare ringde pappa och berättar att mamma är på sjukhuset. Hon hade något problem med gallan trodde de. På torsdag morgon eftföljande vecka ringer pappa och berättar att de har hittat en tumör på bukspottkörteln och frågar om jag kan komma hem något innan jag åker iväg.

Jag bokade en resa för att åka hem till Kalmar den 18 november.

Mamma var vid gott mod. Hon pratade om undersökningar och behandlingar och frågade hur det gick med förberedelserna för min resa och mitt jobbsökande. Vid de närmare undersökningar som läkarna gjorde hittade de också tumörer på levern. Men mamma pratade om hur de förbedde för cellgiftsbehandling och om hur hon kände sig bättre efter den hjälp hon fått på sjukhuset.

Och så plötsligt förra lördagen, den 13 november, ringer min svåger och berättar att mamma hastigt blivit mycket sämre. Min pappa ringde mig på väg in till sjukhuset.

När de träffat mamma och läkaren ringde min storasyster. De har beslutat att inte göra några upplivningsförsök om hjärtat stannar. ”Magnus, hon kommer aldrig hem igen”‘ säger min syster. Jag bokar en ny biljett till Kalmar och ger mig av hemmåt med första bästa transport – en expressbuss.

Sex och en halv ångestfylda timmar. Jag undrar om mamma fortfarand ska leva när jag kommer hem. Jag ångrar att det sista jag gjorde senast jag var hemma var att snäsa av henne för att hon tjatade på att jag skulle vara försiktig på min resa. Tänk om det sista jag sa till min mamma var ”Ja, ja jag ska vara försiktig. Vad du tjatar.”

Jag fick en vecka till med min mamma. Vi hade inga långa samtal. Det klarade hon inte av. Men jag fick badda hennes panna, hålla henne lite i handen, ge henne vatten och mat. Och jag fick avsluta på ett positivt sätt med en chokladbit och ett vänligt ord.

Det har varit den värsta veckan i mitt liv men jag är tacksam för att jag fick den. Jag är inte skapad för att sitta timme in och timme ut och se hur livet sakta rinner ur någon jag älskar. Jag tror inte någon är skapt för det.

Och att ta farväl. Avsked har aldrig varit min starka sida. Jag har alltid tyckt att det varit jobigt att skiljas åt på flygplatser och järnvägsstationer. Och då handlar det bara om ett tillfälligt adjö. På sjukhuset idag var det så definitivt.

Jag grät de stunder jag funderade på vad jag skulle säga. Jag fällde några tårar vid mammas säng fast jag försökte att hålla tillbaks dem. Jag har gråtit efter. Och trots det vet jag att det finns fler tårar kvar.

Jag har ännu några timmar kvar innan jag når Stockholm. Min resa börjar så här. Det har inte varit ett lätt beslut att resa bort som läget är nu. Men min mamma önskar att våra liv går vidare och hon ser fram emot min resa och mina berättelser om det jag upplever.

Jag har lovat att försöka ringa hem varje dag och jag har lovat att skriva så att pappa kan berätta för henne om mina upplevelser.