En ondskefull plan

Idag har jag vandrat runt i de äldre delarna av Hanoi. Det var inte helt och hållet meningen från början. Jag skulle bara gå till ett café som ligger ”runt hörnet”. Men stadsplaneringen här, tillsammans med hur gatulivet fungerar och den utbredda renomésnyltningen gör att det inte alltid är så lätt att hitta. Även om det bara är runt hörnet.

Först, stadsplaneringen. Hanoisgatumönster skulle få konstruktören bakom de mest snillrika labyrinter att bli grön i ansiktet av avund. Det finns nog inte ett rätvinkligt kvarter i hela Hanoi. Gatorna kan byta namn efter bara något fåtal meter och vissa gator går bara runt i en cirkel.

Om man väl tror att man vet hur man ska gå, tappar man ganska snart bort sig i alla fall eftersom man hela tiden måste hoppa undan från anstormande motorcyklar, försäljare, cyklos och annat. Det hjälper inte bara att säga nej och att man inte är intsserad. Man måste gå ifrån dem tills de inte följer efter. Och då är man ganska snart borta från den rutt som man hade planerat. Och stannar man för att tänka och orientera sig är man snart överöst av nya försäljare.

Det är inte heller så stor idé att navigera efter kända hotel, caféer eller resebyråer eftersom renomésnyltningen är utbredd. Den mest kända resebyrån för backpackers tvingafes till slut byta namn och logotype eftersom alla andra försökte leva på deras goda renomé och använde både deras namn och logotype i sin annonsering och på sina skyltar vid butikerna.

På kartor över Hanoi, till och med på Google maps, använder företag gärna mer kända företags namn för att märka ut sig själva. Troligtvis i förhoppningen om att folk som kommer fram till exempelvis ett hotell ska checka in där även om det inte var det hotell de letade efter. Ska man söka efter ett ställe här och verkligen vill komma rätt, måste man använda adressen.

Efter ett antal timmars promenad i Hanoi hittade jag till slut tillbaks till mitt hotell. Mer av slumpen än av något annat eftersom det stället som var markerat på kartan var ett helt annat hotell långt ifrån mitt. Och så,drygt fyra timmar senare än planerat lyckades jag äntligen hitta fram till cafét så att jag kunde inta mitt ”förmiddagskaffe”.

Min slutsats från dagens strapatser är att det nog finns en ondskefull plan bakom hur saker är ordnat här. Det är inte me ingen att besökare ska kunna klara sig på egen hand. Vill man hitta i Hanoi ska man helt enkelt betala någon för att hitta åt en. Envis som jag är vägrade jag dock att falla för det tricket.

Och i yttersta nödfall hade jag ju kunnat sätta mig i ett gathörn, skickat ett meddelande till Thuan och bett honom plocka upp mig efter jobbet.