När de vuxna inte säger något

Det berättades om en skola i en mellansvensk stad. För något år sedan kom det en grupp på ungefär tio ensamkommande barn till skolan. De var ett nytt och främmande inslag och varken elever, lärare eller skolledare visste riktigt hur de skulle hantera situationen.

På bygden talades det om att de nyanlända inte hörde hemma där, man var osäker på deras bakgrund och vad som skulle hända om man lät dem komma in i den gemenskap som fanns på orten. På skolan blev barnen utfrusna. De fick inte vara med och leka med de andra barnen, bjöds inte på några kalas och fick sitta ensamma i sin egen grupp i matsalen.

Trots att det var tydligt att de nyanlända var utsatta för mobbning fanns det inga vuxna som ingrep. Lärare och skolledare uttryckte mellan skål och vägg att detta nog var bäst trots allt, man kunde ju inte riktigt veta vad som skulle hända om de nya fick vara med. “Inga vet ju vilka lekar de har med sig”, som en lärare ska ha sagt.

Nu har det gått några år sedan de första ensamkommande kom till orten. De har fått sällskap av flera nyanlända barn. Gruppen på skolan är idag lite över 40 barn som kommit till Sverige antingen som ensamkommande eller tillsammans med sina föräldrar. De får fortfarande inte vara med och leka med de andra barnen och de vuxna säger ingenting.

Kommentera