För att komplementera den fysiska närvaro drar stockholmsområdets kristdemokrater idag igång sin egen prideblogg på allvar. Jag är själv en av flera bloggare som kommer skriva under veckan fram till Pride och under själva prideveckan.

På bloggen kommer vi att få möjlighet att berätta om Kristdemokraternas politik och om våra egna tankar. Vi kommer kunna berätta om vad som händer under prideveckan. Och vi kommer genom bloggens kommentarsfunktion kunna diskutera med våra läsare och svara på frågor.

De andra bloggarna är Carline Szyber, riksdagsledamot och distriktsordförande för Kristdemokraterna i Stockholms stad, Erik Slottner, vice gruppledare för Kristdemokraterna i Stockholms stadshus och vice distriktsordförande för Kristdemokraterna i Stockholms stad, Maria Hansson Nielsen, kristdemokratisk ledamot i omsorgsnämnden i Skara, Sofia Modigh, ledmot i Kristdemokraternas partistyrelse och Stefan Svanström, ledamot i Kristdemokraternas distriktsstyrelse i Stockholms stad.

Vi kommer som bloggare att själva ansvara för våra blogginlägg. Det vi skriver utgår ifrån vår egen förståelse av partiets politik samt våra egna åsikter.

Bloggen går även att följa via Facebook och Twitter.

Dagens Nyheters utroppande av social amedia som en flopp i valrörelsen kom nog en aning för tidigt. Förutom att deras egen undersökning visade att de hade fel så tror jag också att framtida analyser kommer att visa på att sociala media hade en viss betydelse för valutgången.

Brit Stakston skrev redan i fredags om Annica Holmquists berättelse som den framförts av hennes dotter Emelie. Det är omöjligt att läsa Emelies text utan att bli både berörd och upprörd. Annicas öde engagerade tusentals människor på nätet och den nådde valstugorna och partiernas (i alla fall Kristdemokraternas) telefoner och mailkorgar innan den nådde det stora massmediala genomslaget. Många alliansföreträdare, allt från partiledare till valkampanjande gräsrötter, ställdes till svars för Annicas öde. Alliansen hamnade i försvarsställning och rödgröna sympatisörer mobiliserades. Kanske var det också några som tvekat om vem de skulle rösta på som bestämde sig för rödgrönt under valrörelsens sista helg.

Utan Annicas berättelse och utan Emelie och de redskap som de sociala medierna erbjuder, är jag tveksam till ifall vi skulle ha det parlamentariska läge som vi har idag.

I eftervalsdebatten har vi kunnat se ett mer påtagligt bevis på de möjligheter att påverka samhället som finns genom sociala media.

På valnatten blev Felicia Margineanu upprörd över det stöd som Sverigedemokraterna fått av väljarna och ville göra något för att visa att Sverige inte är ett främlingsfientligt land. Hon skapade ett evenemang på Facebook och bjöd in alla som ville att komma och demonstrera på Sergelstorg. Mindre än ett dygn senare samlades 10 000 personer på Plattan. En liknande demonstration i Göteborg samlade 5 000 och i Malmö samlades ungefär 2 000 personer.

Brit Stakston har gjort ett räkneexempel för att visa på genomslagskraften hos Emelies blogginlägg om sin mamma. Om man inte tar hänsyn till dubbeltäckning och att alla inte loggar in påFacebook varje dag, så nåddes i princip alla svenska facebookanvändare av berättelsen om Annicas öde. Brit räknade med en interaktionsfrekvens på 0,5 procent, alltså att 21 450 personer gjorde något aktivt efter att ha sett länken på Facebook. De kanske skrev en kommentar, delade vidare eller pratade med vänner och bekanta.

Felicias demonstration igår samlade enligt uppgift 10 000 personer. 129 118 personer bjöds in via facebookeventet. 15 procent svarade nej, 3 procent svarade kanske, 7 procent eller 9 401 personer svarade ja och resterande 75 procent har inte svarat. Siffrorna talar för sig själva. En väldigt hög interaktionsfrekvens. De antal som sa sig ha för avsik att delta i demonstrationen motsvarar väldigt väl det antal som uppskattas ha varit där. Och allt detta skedde inom loppet av mindre än 20 timmar.

Det blir allt svårare att kalla sociala medier en flopp i valrörelsen eller att avfärda de nya redskap som de erbjuder de som vill förändra samhället och forma debatten. Jag ser med spänning fram emot de analyser som jag hoppas kommer göras på olika håll gällande hur sociala medier påverkade, inte bara valrörelsen utan också valresultatet och eftervalsdebatten.

Självklart har det fysiska mötet med väljare öga mot öga en roll att spela i denna och framtida valrörelser. Men faktum är att DN/ Synovates undersökning visar att de sociala medierna redan nu når fler väljare än dörrknackning. Den visar också, vilket nog inte förvånar någon annan än DN:s journalister, att traditionella massmedia når fler människor än sociala media.

Personligen är jag väldigt skeptisk till dörrknackning. Men som jag sa till John så tror jag att det finns en höger – vänster dimension i detta. Mina egna helt ovetenskapliga undersökningar verkar visa att personer som lutar åt vänster är mer öppna för att någon okänd knackar på dörren för att prata politik medan personer som lutar mer åt höger anser att deras hem är deras borg och där vill de kunna vara ifred.

Min slutsats av detta är att dörrknackning säkert kan vara ett bra verktyg för Socialdemokraterna för att få väljare som annars skulle stannat hemma att gå och rösta. Har man haft ett personligt samtal med någon som bemödat sig med att söka upp en i hemmet och man har lovat den personen att gå och rösta, så är det mycket svårare att stanna hemma.

Det personliga mötet i valstugan eller i samband med någon annan utåtriktad aktivitet är lite annorlunda. Här möter du människor som antingen redan har ett intresse och söker information på egen hand eller människor som spontant passerar och tar emot ett flygblad eller annan information. Dessa möten upplevs sällan som påträngande och kan, enligt min mening, bidra till att värva nya röster i större utsträckning än dörrknackning.

Ser man till sociala medier så måste man först konstatera att valrörelsen kan ha inneburit något av ett genombrott för politisk kommunikation på nätet. Enligt World internet institutes undersökning Svenskarna och internet 2009 använde nio procent av befolkningen internet för att någon gång i veckan ta del av politisk information. I DN:s undersökning är det 20 procent som haft kontakt med ett politiskt parti via sociala media. Det ska bli intressant att se ifall det ökade intresse för att använda internet för att vara en del av det politiska samtalet kommer finnas kvar även efter valet.

Att så mycket som en femtedel av befolkningen kommit i kontakt med politiska partier via sociala medier är inget man kan vifta bort. Många av dem är kanske redan övertygade om vilket block eller parti de ska rösta på men kontakten och möjligheten till dialog kan ge dem nya argument och kunskap att använda i sina relationer och de samtal de för med personer som inte är lika övertygade. Och detta tror jag är de sociala mediernas viktigaste roll i denna valrörelse – att värva och uppmuntra ”ambassadörer”.

Sedan kan man ha åsikter om partiernas brist på dialog via sociala medier. Synen på sociala medier som i huvudsak en annan pushkanal och så vidare. Men precis som för många andra organisationer så är sociala media nytt även för de politiska partierna. Och det kommer att ta ett tag innan vi/ de lär sig hur man bäst kan använda det som ett redskap i kommunikationen med medborgarna. Min personliga övertygelse är att det viktigaste arbete som partierna kan göra är att lära sina förtroendevalda och de mer aktiva anhängarna att föra konstruktiva dialoger på nätet. Partiernas roll kommer nog även i fortsättningen att vara som de som i huvudsak pushar ut information. Men det är viktigt att de efter den första pushen finns där och svara på frågor och deltar i dialogen. Och det kanske är den största utmaningen.

Undersökningen visar på ett stort misslyckande för partiernas satsningar på dörrknackning och personliga samtal. Socialdemokraterna har satt som mål att under valrörelsen genomföra en miljon samtal och Moderaterna har som målsättning att genomföra 300 000 hembesök.

Dess då mer framgångsrik har satsningen på egna hemsidor och sociala media varit. 13 procent av de tillfrågade har besök något eller några av de politiska partiernas hemsidor och en femtedel (20 procent) har haft kontakt med något parti via social medier.

Om DN/ Synovates undersökning bekräftas i de eftervalsanalyser som kommer att göras både av partier och fristående statsvetare och medieforskare innebär detta att den nya tidens möten och dialoger väldigt snabbt har etablerat sig som ett politiskt kampanjredskap att räkna med. Frågan är om någon ens kommer att prata om dörrknackning inför valrörelsen 2014. Att besöka väljarna i hemmet kan då redan ses som en snabbt uppblossande fluga likt gnuggisar eller Rubiks kub.

Mikael Zackrisson, Niclas Strandh och Kristofer Björkman skriver mer seriöst om ämnet.