Det ska bli väldigt stimulerande att få vara med och bygga upp PwC:s fortsatta satsning på eFörvaltning. Tidigare har PwC varit mycket inriktade på IT-avdelningarnas leveransförmåga och verksamheternas förmåga att ställa relevanta krav. Det är på intet sätt oviktigt men det är bara en del i vad som behövs för att myndigheter och politiska organ ska fungera väl i eSamhället.

Nu ska PwC också bli bra på att ge råd och utveckla strategier kring medborgarmöten och verksamhetsutveckling. Bland annat handlar det om frågor kring sociala media, öppen data och myndigheters förmåga att samverka med sin omvärld. Det handlar också om att utforma utbildningar kring eSamhället som även riktar sig till politiker.

Det är naturligt att jag kommer att ägna mycket av min arbetstid till att på konsultbasis hjälpa kommuner, landsting och statliga myndigheter med strategiska frågor och kompetensutveckling kring deras eFörvaltningsarbete. Men PwC arbetar också med flera olika mötesplatser där olika aktörer kan mötas för att utbyta erfarenheter. Ett exempel på en sådan mötesplats är Arena eFörvaltning som hölls i Stockholm i torsdags. Ett annat exempel är de två seminarier som vi kommer att arrangera i Almedalen i sommar.

Förutom att det alltid är trevligt att komma till Visby ser jag fram emot att kunna vara med och presentera ett helt nytt material om hur utvecklingen mot ett eSamhälle går i Sverige.

Något jag verkligen ser fram emot är den utbildning om de nya möjligheter som eSamhället för med sig för medborgare, politik och förvaltning som PwC kommer erbjuda politiker och chefer inom stat, kommun och landsting. Utbildningen kommer bestå både av en grundkurs och en fortsättningskurs och ta upp frågor kring det som kallats den tredje generationens eFörvaltning, öppen data, medborgardialog och den sociala webben.

Jag hoppas också att ha något att bidra med till Sweden Social Web Camp i augusti och till den ständigt pågående diskussion som förs i forum som Digitala staten och Makten och Öpenheten. Självklart är jag, som alltid tidigare, öppen för förslag och idéer på sammanhang där jag kan medverka eller på enskilda möten för intressanta och spännande samtal.

Jag kopplar istället av i Hanoi. Vilket idag har inneburit en lång morgon i sängen väl inbäddad under varma täcken samt en utflykt till Hanois relativt nya multiplexbiograf. Nu var det ju inte biografen i sig som var saken. Sådana har jag ju sett en del. Men Thuan var mäkta stolt över att få visa upp Hanois enda moderna biograf. Och sedan såg vi förstås en film: Prins Kaspian och skeppet Gryningen.

Jag tyckte alltid att det var lite synd att jag skulle missa den på bio eftersom min resa ligger just när den går. Men nu fick jag ju se den i alla fall. Och om man som jag slukade Narniaböcker som barn och fortfarande har kvar en kärlek till C S Lewis berättelser så är filmen helt klart sevärd. Den är kanske lite plattare än Häxan och lejonet och det tar ett tag innan filmen lyfter men slutet är fantastiskt. [Hoppa ner till nästa stycke nu om du är orolig att jag ska förstöra filmupplevelsen för dig.] Det är både lyckligt och sorgligt. Så det är lite svårt att veta om man ska vara glad eller ledsen när man går från bion.

I går kväll efter att jag postat gårdagens blogginlägg var jag på date med en vietnamesisk filmstjärna. Vi hade inte bestämt något i förväg men när Thuan och jag åkte iväg för att äta middag och vi kom fram till en av de många lokala nudelställen som finns så satt hon bara där.

Jag viste självklart inte vem hon var. Jag reagerade mest på att hon inte riktigt passade in där hon satt välfrisserad och uppsminkad i dyra märkeskläder, hatt och Louis Vuitton-väska. Nudelstället i övrigt var mest ett hål i väggen med några låga plåtbänkar och smutsigt betonggolv.

Thuan placerade mig bredvid kvinnan och satte sig själv mitt över mig. Så många andra platser fanns det inte att välja på eftersom stället var ganska litet.

När kvinnan hade ätit färdigt reste hon sig upp och gick iväg i sina högklackade skor.

- Vet du vem det där var, sa Thuan. Det var en av Vietnams mest kända filmstjärnor.

Och så mina vänner gick min date med en vietnamesisk filmstjärna till.

Först, stadsplaneringen. Hanoisgatumönster skulle få konstruktören bakom de mest snillrika labyrinter att bli grön i ansiktet av avund. Det finns nog inte ett rätvinkligt kvarter i hela Hanoi. Gatorna kan byta namn efter bara något fåtal meter och vissa gator går bara runt i en cirkel.

Om man väl tror att man vet hur man ska gå, tappar man ganska snart bort sig i alla fall eftersom man hela tiden måste hoppa undan från anstormande motorcyklar, försäljare, cyklos och annat. Det hjälper inte bara att säga nej och att man inte är intsserad. Man måste gå ifrån dem tills de inte följer efter. Och då är man ganska snart borta från den rutt som man hade planerat. Och stannar man för att tänka och orientera sig är man snart överöst av nya försäljare.

Det är inte heller så stor idé att navigera efter kända hotel, caféer eller resebyråer eftersom renomésnyltningen är utbredd. Den mest kända resebyrån för backpackers tvingafes till slut byta namn och logotype eftersom alla andra försökte leva på deras goda renomé och använde både deras namn och logotype i sin annonsering och på sina skyltar vid butikerna.

På kartor över Hanoi, till och med på Google maps, använder företag gärna mer kända företags namn för att märka ut sig själva. Troligtvis i förhoppningen om att folk som kommer fram till exempelvis ett hotell ska checka in där även om det inte var det hotell de letade efter. Ska man söka efter ett ställe här och verkligen vill komma rätt, måste man använda adressen.

Efter ett antal timmars promenad i Hanoi hittade jag till slut tillbaks till mitt hotell. Mer av slumpen än av något annat eftersom det stället som var markerat på kartan var ett helt annat hotell långt ifrån mitt. Och så,drygt fyra timmar senare än planerat lyckades jag äntligen hitta fram till cafét så att jag kunde inta mitt ”förmiddagskaffe”.

Min slutsats från dagens strapatser är att det nog finns en ondskefull plan bakom hur saker är ordnat här. Det är inte me ingen att besökare ska kunna klara sig på egen hand. Vill man hitta i Hanoi ska man helt enkelt betala någon för att hitta åt en. Envis som jag är vägrade jag dock att falla för det tricket.

Och i yttersta nödfall hade jag ju kunnat sätta mig i ett gathörn, skickat ett meddelande till Thuan och bett honom plocka upp mig efter jobbet.

Sedan något år tillbaks är det krav på att man har hjälm när man åker motorcykel här i Vietnam. Det är ett krav som inte mötts med någon större glädje men antalet skadade i trafiken har sjunkigt. För att hantera sin ovilja mot att bära hjälm har vietnameserna utvecklat ett hjälmmode. Här kan en hjälm kamofleras till att likna en baseballkepps, en vacker hatt eller en traditionell vietnamesisk huvudbonad. Hjälmen kan utsmyckas med glitter, blommor, reliefmönster med mera. Du kan till och med köpa matchande hjälm och sadel.

Min hjälm är svart med rutor i bruna och gråa nyanser.

Så, med hjälmen på huvudet hoppade jag upp på motorcykeln bakom Thuan och åkte iväg för att hälsa på farbror Ho där han ligger i sitt maosuleum.

En högtidlig andäktighet omger mausoleet. Man dår varken ha med sig väska eller kamera. På vägen mot entrén till själva maosuleet möts man av nationalistiska sånger och många av vietnameserna som går där sjunger med med sträckta ryggar och något allvarssamt men stolt i blicken. In i maosuleet ska man gå i två led med armarna sträckta utefter sidorna och handflatorna inåt. Dessutom måste man vara helt tyst.

En uppsjö av soldater i vita uniformer ser till att allt fungerar precis så jögtidligt och respektfullt som det är tänkt. Lite märkligt är det med tanke på att Ho Chi Minh inte alls ville ha någon personkullt och själv önskade att han skulle bli kremerad.

Efter maosuleet fortsatte vi till Ho Chi Minhs väldigt anspråkslösa hus, byggt enligt traditionerna från Hos hemtrakter. Huset som står på styltor är inte mycket mer än ett sovrum och ett arbetsrum. Ho ville på detta sätt bevara närheten till folket och sina rötter. En anspråkslöshet som man inte ser mycket av hos dagens vietnamesiska ledare. När de i dagarna träffas för möte i Hanoi sparas det inte på utgifterna. Det är flaggor, banderoller, blomsteruppsättningar och korteger över hela stan. Däremot inga diskussioner om vad de ska besluta om.

Eftermiddagen och kvällen ägnade jag delvis åt att slappna av. Thuan tog mig också på en tur kring Hanoi för att jag skulle få en chans att se nattbelysningen kring sjön och hur Ho Chi Minhs maosuleum är upplyst på natten. Det är vackert. Men hela personkulten känns lite otäck. Andäktigheten och den vördnad man kan se i många vietnamesers ansiketen när farbror Ho kommer på tal är faktsikt en aning skrämmande. Så länge som regimen här kan åberoppa Ho Chi Minh, är det svårt för folket att ifrågasätta ochbhävda något annat. Det skulle ju gå emot deras smått religiösa tro på sin farbror Ho.

Jag hade förväntat mig att det skulle vara straxt under 20 grader vilket det varit när jag undersökt väderförhållandena tidigare. Men nu är ju världen lite upp och ner så det var bara att bita ihop och vänta på att ryggsäcken med resten av kläderna skulle komma ut på bagagebandet.

När ryggsäcken kom lyckades jag fiska upp en långärmad tröja att dra på mig innan jag gick ut och letade efter en taxi att ta mig in till stan. Enligt guideboken är Hanoi fullt av mindre nogräknade chaufförer så jag såg till att bilen var från ett av de mer seriösa taxibolagen som listades i boken.

Väl framme cid mitt hotell hann jag inte ens sätta min fot utanför taxidörren innan jag blev välkomnad av en vänlig man som förklarade att just det här hotellet var fullt men att de hade ett nytt hotell där jag skulle få ett rum för samma pris. Så han hoppade in i taxin med mig och tog mig till det andra hotellet.

Jag blev snabbt visad till mitt rum där jag kunde ta på mig långbyxor, strumpor och heltäckande skor. Sedan var jag välkomnad ner till receptionen för incheckning och en kopp kaffe. Det var inte så mycket till incheckning. Det var mer ganska intensiva försök att sälja på mig allehanda dyra guidade turistutflykter.

Jag förklarade att jag inte ville bestämma mig på en gång utan att jag ville gå runt och jämföra priserna lite först innan jag bestämmer mig. Då sjönk plötsligt priserna på de erbjudna rundturerna men jag tackade fortsatt nej och frågade istället hur det hotell vi var på nu låg i förhållande till det hotell jag ursprungligen skulle bott på.

- Det är bara runt hörnet, fick jag till svar.

- Jo, men jag måste veta mer exakt. Kan du peka ut det på en karta?

Då pekade mannen, nästan slumpmässigt skulle jag tros på en punkt på kartan. Men det stämde inte med den adress jag hade fått. Så jag tar fram min iPhone och söker.

- Hmmm, säger jag, det är ganska långt bort. Jag kan inte sitta här och prata rundturer för jag ska träffa en kompis utanför det hotell jag skulle bo på från början. Jag måste nog börja leta mig dit åt så att jag inte kommer för sent.

- Åh, du har vänner som är härifrån. Bor de i Hanoi, undrar mannen.

När jag svarar ja på hans fråga tar han plötsligt upp sin mobiltelefon och går iväg. Efter en minut kommer en annan man från hotellreceptionen och säger att de precis ringde från det andra hotellet. De hade plötsligt fått ett rum ledigt eftersom ett par som bodde där fått veta att de hade vänner i Saigon och genast ville åka och besöka dem.

Jag blev ombedd att hämta min väska och genast bege mig till det andra hotellet. Och tur var väl det. Jag googlade upp Tulip Hotel och det visade sig vara ett ställe som är kännt för att bedra turister. De hade helt enkelt haft en man som stod utanför mitt hotell och väntade på att någon skulle komma som de kunde lura iväg till sitt eget hotell. Tydligen uppger de ett pris vid incheckningen men kräver sedan tredubbelt mer när man checkar ut.

I mitt fall hade jag ju betalat för mitt rum i förväg. Så jag undrar hur det skulle ha gått?

Väl framme på mitt riktiga hotell kändes det ganska skönt att komma välbehållen fram även om rummet saknar uppvärmning och man får pälsa på sig ganska rejält för att inte frysa.

Eftermiddagen och kvällen tillbringade jag med Thuan som bor här i Hanoi och somjag sedan tidigare bestämt mig för att träffa. Först gick vi och skämde bort oss på ett spa och sedan åt vi middag på ett av de lokala haken.

Jag har läst att det finns förståsigpåare hemma i Sverige som dömer ut de olika sociala nätverken på internet. De påstår att det ökande användandet av Facebook, Twitter och så vidare ska leda till att vi inte längre pratar med varandra öga mot öga och träffas i verkliga livet. Min erfarenhet, särskilt efter mitt ”välkomnande” till Hanoi är den rakt motsatta. Jag harvgräffat oerhört många ingressanta människor både hemma i Sverige och nu på min resa via olika sociala nätverkstjänster. Att jag lärt känna Thuan här i Hanoi innan jag kom hit räddade mig till och med undan ett par tjuvaktiga och skrupelfria bondfångare. Något att tänka på innan man dömer ut det som kan kännas nytt och främmande.