Så jag har velat ha ett tält i Prideparken men har efter att ha pratat med vänner i partiet insett att vi inte har de resurser som krävs i form av politiker som kan finnas i tältet för att föra samtal. [mer]]]> I går arrangerade Kristdemokraterna i Stockholms stad och län ett seminarium på Stockholm Pride under temat Makten över vardagen. Jag har under många år önskat att vi som parti skulle vara mer aktiva under Stockholm Pride men jag har inte riktigt kunnat hitta formerna som skulle fungera för oss. Att direkt kasta sig in i paraden har inte känts rätt. – Jag tror att det skulle provocera delar av mitt eget parti och hbtq-rörelsena alldeles för mycket. Och ärligt, så mycket av ett party parti är vi inte och vi är väl inte direkt överbegåvade med politiker som kan slita av sig t-shirten och glittra ikapp med regnbågsflaggorna i paraden.

Så jag har velat ha ett tält i Prideparken men har efter att ha pratat med vänner i partiet insett att vi inte har de resurser som krävs i form av politiker som kan finnas i tältet för att föra samtal. Det hårda klimat som många gånger har mött kristdemokratiska företrädare på Pride har gjort att många känner sig rädda och osäkra. De vågar helt enkelt inte ställa sig på Pride som kristdemokrater för att föra en dialog. Och jag kan delvis förstå dem.

Det är inte lätt att berätta att man är kristdemokrat Min erfarenhet efter att ha varit med i en hel del ”hbt-sammanhang” är att det inte är vare sig lätt eller självklart att berätta att man är kristdemokrat.

Först har man alla de här frågorna: Ska jag över huvud taget berätta? När ska jag säga det? För vem ska jag berätta? Hur säger man det? Och hur kommer de att reagera?

När jag sedan tar mig samman och berättar ”Det” då varierar reaktionerna väldigt mycket. Står man inför en större publik kan man bli utbuad. Ibland vill människor bryta kontakten och inte mer ha något med en att göra. Några blir förvånade – Nej, inte kan du vara kristdemokrat. Andra tycker synd om en och undrar om det finns något de kan göra för att ge stöd. Några blir glada.

Mot den bakgrunden var jag väldigt glad när vi fick frågan om vi ville vara med och arrangera ett seminarium Pride House. Äntligen! Nu har vi ett tillfälle att vara med på Pride och lyssna och föra en dialog.

Tyvärr har väl det faktum att vi som parti för första gången är med och arrangeraar en programpunkt på Pride överskuggats lite av att vår partiledare Göran Hägglund inte ställer upp i dagens partiledardebatt.

Jag kan förstå att Göran dagen innan ett viktigt tal vill kunna samla tankarna och koncentrera sig på talet även om jag personligen önskar att han valt att prioritera annorlunda.

Det finns ju också de som tycker att det är bra att Göran Hägglund inte är med på Pride. Tidningen Broderskap tycker tillexempel att det är ”väldigt bra att Hägglund inte kommer [hit], och att han genom det sätter fingret på att det faktiskt inte finns fullständigt konsensus kring HBT-frågor ens i Sverige.” Expressen skrev på ledarplats att det är det är förståeligt att Hägglund inte kommer eftersom han enligt dem företräder ”det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter”.

Efter vårt seminarium har mycket av det som skrivits tyvärr handlat om min partikollega Annelie Enochsons blogginläg om hetslagstiftningen och löspenisar.

Ska jag beskriva min egen reaktion på Annelies inlägg kan jag inte göra det på annat sätt än att säga att jag blev både ledsen och förbannad. Genom att publicera sitt blogginlägg just samma dag som vi arrangerade vårt prideseminarium lyckades Annelie, på egen hand, omkullkasta mycket av det arbete som vi i Stockholm ägnat månader åt. Vi ville ha ett samtal kring regnbågsfamiljers och äldre hbt-personers situation och Kristdemokraternas arbete med hbt-frågor som kunde sträcka sig bortom den begränsade tidsram som seminariet hade.

Annelie Enochsons blogginlägg är inte bara ett exempel på sanslöst dålig politisk timing utan också ett bevis på stora kunskapsbrister.

Till skillnad från vad Annelie verkar tro så skyddar hetslagstiftningen alla från hets på grund av deras sexuella läggning, alltså även heterosexuella. Och sedan hennes påstående om att det sprids löspenisar på Pride…

Men hallå!?!

Jag har besökt Pride i många år och hitintills aldrig fått någon löspenis. Om hon menar att det är fel att det säljs sexhjälpmedel så borde detta vara en kritik som också bör riktas exempelvis gentemot Apoteket som har denna typ av produkter i sitt sortiment.

Annelie hänvisar också till Expressens rapportering från invigningen och menar att den bland annat betecknades av dekadens. Jag var på invigningen av Pride och jag märkte inte av någon dekadens. Där fanns Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm som talade om vikten av människovärde och likabenhandling och Magdalena Ribbing som pratade om vett och etikett. Bland annat om att det inte är okej med väldigt intima kärleksuttryck i publika sammanhang varesig man är hetero, homo, bi eller trans. Och så var det med den dekadensen. Jag tror inte att det finns någon kristdemokrat som inte skulle kunna njuta av underhållningen eller som skulle ha svårt att ställa upp på det mest som sades under invigningen av Pride.

Jag hoppas liksom flera andra av mina partivänner att Kristdemokraterna kan vara än mer aktiva under kommande pridefestivaler och att vi då också ska slippa den typ av okunniga, missunnsamma och föraktfulla debattinlägg som Annelie Enochsons är ett exempel på.

Det är förvisso helt sant att Kristdemokraterna i år, liksom tidigare år, inte har något tält i Pride parken. Detta är i första hand en fråga om resurser och personlig säkerhet för de som i så fall skulle bemanna ett sådant tält. Jag tror inte att vi under en av de sista semesterveckorna skulle kunna få ihop tillräckligt många kristdemokrater som skulle känna att de kan hantera det hårda bemötande som kristdemokrater många gånger fått utstå under Pride. Kristdemokraterna har häcklats, våra företrädare i olika debatter har buats ut och det [mer]]]> Idag publicerar Svenska dagbladet årets kanske största icke-nyhet helt i klass med det klassiska exemplet ”Hund bet brevbärare”. SvD rapporterar idag att det bland övriga allianspartier finns en kritik mot att Kristdemokraterna inte är mer aktiva under Stockholm Pride. Vad tidningen nästan missar helt är att Kristdemokraterna i år, för första gången, har en helt egen programpunkt i Pride House.

Det är förvisso helt sant att Kristdemokraterna i år, liksom tidigare år, inte har något tält i Pride parken. Detta är i första hand en fråga om resurser och personlig säkerhet för de som i så fall skulle bemanna ett sådant tält. Jag tror inte att vi under en av de sista semesterveckorna skulle kunna få ihop tillräckligt många kristdemokrater som skulle känna att de kan hantera det hårda bemötande som kristdemokrater många gånger fått utstå under Pride. Kristdemokraterna har häcklats, våra företrädare i olika debatter har buats ut och det har kastats pil på bilder av ledande KD-personligheter. Ett tält i Pride parken kräver mer än vi klarar av ett valår. Jag antar att våra vänner i Alliansen förstår att vi måste prioritera våra arbetsinsatser på det sätt som vi tror bidrar bäst till en alliansseger i höstens val. Allt detta hade jag kunnat förklara om Tobias Brandel på SvD varit intresserad av att fråga och låta oss bemöta kritiken.

Vad gäller medverkande i prideparaden tror jag att det är fel att medverka första året ett valår. Att gå med i paraden och skicka ut ett pressmeddelande om det är ganska enkelt och kräver inga extra resurser. Flera kristdemokrater går redan på eget initiativ i tåget. Men jag tror att kritiken, även från pridepubliken, skulle vara större om vi helt plötsligt skulle tåga med mer officiellt ett valår än om vi avstår på samma sätt som vi gjort förut. Även detta hade jag kunnat berätta för SvD om de varit intresserade.

Vad gäller frågan om Göran Hägglunds deltagande i partiledardebatten kan jag förstå att han väljer att tacka nej till att åka fram och tillbaks till Stockholm dagen innan ett av hans viktigaste tal i valrörelsen. Däremot är det något märkligt att RFSL, som är en seriös debattarrangör, inte tillåter att partierna i ett sådant läge får företrädas av sin vice partiledare. Detta är ju annars vad som brukar vara praxis.

Men vad om nyheten som Svenskan nästan missar? Kristdemokraterna i Stockholms stad och län arrangerar i år ett seminarium i Pride House på torsdag den 29 juli kl 14:00. Rubriken är ”Makten över vardagen” och vi vill lyssna in hur det är att växa upp, bilda familj och bli äldre som homo-, bi- eller transsexuell i Sverige. Behövs det något särskilt stöd för regnbågsfamiljer? Fungerar valfriheten inom äldreomsorgen tillräckligt bra för att man ska kunna välja ett äldreboende med hbt-kompetens?

Vi kommer inte till Pride för att lansera några nya politiska förslag, vi kommer för att lyssna, lära och föra en dialog. Min förhoppning är att det ska finnas några som svarar på vår inbjudan till samtal så att vi kan få en givande dialog under årets prideveckka och inte den gamla vanliga pajkastningen som Svenska dagbladet idag ger prov på.

Jag är glad över att få förtroendet att tillsammans med vår riksdagsgrupp och medarbetarna på riksdagskansliet vara med och formulera den kristdemokratiska politiken inför höstens val.

Som biträdande kanslichef kommer jag bland annat att ansvara för att samordna och kvalitetssäkra framtagandet av politiskt material.

En av mina mer spännande arbetsuppgifter kommer att vara den som huvudsekreterare i den arbetsgrupp som ska ta fram förslag om politikens gränser till sommarens riksting. Gruppen leds av Stefan Attefall som jag tidigare arbetat med, bland annat i Allians för Sveriges Gran(s)kningsgrupp inför valet 2006. Arbetsgruppens uppgift är att ytterligare konkretisera den idédebatt som [mer]]]> Nu drar jag ner på min arbetstid på Finansdepartementet. Jag kommer att fortsätta arbetet med den förvaltningspolitiska propositionen samt med vissa frågor kring e-förvaltning, lokal service och offentligt etos. Men utöver det kommer jag från och med onsdag och fram till valet att ta på mig nya arbetsuppgifter som biträdande kanslichef på Kristdemokraternas riksdagskansli.

Jag är glad över att få förtroendet att tillsammans med vår riksdagsgrupp och medarbetarna på riksdagskansliet vara med och formulera den kristdemokratiska politiken inför höstens val.

Som biträdande kanslichef kommer jag bland annat att ansvara för att samordna och kvalitetssäkra framtagandet av politiskt material.

En av mina mer spännande arbetsuppgifter kommer att vara den som huvudsekreterare i den arbetsgrupp som ska ta fram förslag om politikens gränser till sommarens riksting. Gruppen leds av Stefan Attefall som jag tidigare arbetat med, bland annat i Allians för Sveriges Gran(s)kningsgrupp inför valet 2006. Arbetsgruppens uppgift är att ytterligare konkretisera den idédebatt som Göran Hägglund inledde förra sommaren.

Jag ser fram emot en vår med många intressanta samtal hur man bäst definierar vad politiken ska syssla med, om gränsen mellan det personliga ansvarstagandet, det familjen och vi själva som enskilda personer kan göra och det som stat och kommun bör bistå med. Jag ser också fram emot att få vara med och lägga de sista pusselbitarna till den förvaltningspolitiska propositionen, medverka vid Digitala statens nätverksträff i Växjö och delta vid Landsbygdsriksdagen i Sunne och allt det andra som ligger framför detta spännande år.

Jag känner att jag måste förklara varför jag tog det beslut jag gjorde, dels för att jag varit tydlig med att jag vill vara med och ta ett ansvar för att leda landstinget i Stockholm (här, här och här) i en något annorlunda riktning, dels för att för egen del kunna lägga det bakom mig.

Några av er kanske tycker att det är onödigt eller rent av dumt att öppet förklara detta. Vissa av er som läser kanske tycker att jag är en fåfängd, högmodig och något självcentrerad person. Då får det vara så. Men det [mer]]]> I går hade vi nomineringsstämma inför höstens val. De som följer mig på Twitter vet redan att jag då tackade nej till den plats på valsedeln som nomineringskommittén föreslagit mig till. Det var inte ett beslut som jag tog med ett lätt hjärta utan något som jag funderat på sedan nomineringskommittén presenterade sitt förslag i december.

Jag känner att jag måste förklara varför jag tog det beslut jag gjorde, dels för att jag varit tydlig med att jag vill vara med och ta ett ansvar för att leda landstinget i Stockholm (här, här och här) i en något annorlunda riktning, dels för att för egen del kunna lägga det bakom mig.

Några av er kanske tycker att det är onödigt eller rent av dumt att öppet förklara detta. Vissa av er som läser kanske tycker att jag är en fåfängd, högmodig och något självcentrerad person. Då får det vara så. Men det här är min berättelse om mig själv och vad jag har upplevt.

Valkampanjer är något av det bästa jag vet. Jag älskar debatterna där förslag och argument ställs mot varandra. Jag älskar kampen, spelet, intensiteten. Nomineringstider, som ju oundvikligen föregår en valkampanj, är å andra sidan något av det värsta jag vet. Vi har den senaste tiden kunnat läsa på flera ställen (här, här och här) om hur den process fungerar där våra olika politiska partier ska vaska fram de kandidater som ska ställa upp i höstens val ser ut. Det är sällan någon uppmuntrande läsning.

Anledningen till att jag överhuvudtaget valde att kandidera till landstinget i Kristdemokraternas interna provval var att jag blev ombedd att göra det. På rikstinget förra sommaren sökte ordföranden och vice ordföranden i Stockholms stads nomineringskommitté upp mig och pratade om behovet av förnyelse av landstingsgruppen och frågade om inte jag kunde ställa upp för att bidra till den förnyelsen. Jag var inledningsvis tveksam till att säga ja. Jag hade ju sedan jag på allvar började satsa aktivt på politiken velat kandidera till riksdagen så det de bad om skulle innebära en stor omsvängning för mig.

För att illustrera hur stor omsvängningen var: När jag flyttade 2008 så var det flera parametrar som spelade in på valet av bostad och bostadsort. Det var det vanliga pris, avgift, bostadens kvalité, pendlingsavstånd, närservice med mera. Men även sådant som hur partiets lokalavdelning fungerar och konkurrensen till riksdagslistan 2010. Hade jag 2008 haft en plan på att satsa på landstingsvalet 2010 hade jag nog aldrig bosatt mig i nordväst där flera av våra etablerade landstingspolitiker bor.

Jag sa trots allt ja till att omorientera mig och sats på landstinget i stället. Jag kunde se flera spännande arbetsuppgifter framför mig och när partiet kallar, då ställer man upp. Vän av ordning kan nu invända att jag inte bor i Stockholms stads distrikt utan i Stockholms läns och att stadens distrikt inte hade något inflytande över huruvida jag skulle placeras på någon lista eller inte.

Förvisso, men de två distrikten i Stockholm hade enats om att gå fram med en gemensam topp på nio namn i både staden och länet. Så när det gällde en placering för att vara med och ta ett ledande ansvar så var i mina ögon en förfrågan från stadens nomineringskommitté jämbördig med en från länets. När sedan nomineringskommittéerna i höstas beslutade sig för att inte göra ett gemensamt arbete utan fördela platserna på listorna mellan distrikten kunde jag väl ana att mina chanser att få en bra placering på listan minskade.

Hur kunde jag ana det?

Dels stod det klart för mig att geografi och bostadsort skulle vara en viktig faktor trots att vi genom uppgörelsen om en gemensam topp på alla listor hade försökt att komma bort från det, dels på grund av reaktionerna när jag gick ut och berättade att jag kandiderade. Från medlemmar i stadens nomineringskommitté fick jag väldigt positiva reaktioner de tyckte att det var modigt av mig att gå ut offentligt och att det var bra att jag var så tydlig. De i länets nomineringskommitté som reagerade tyckte däremot att det var dumt, att jag väckte kamplustar hos folk och att personer som idag har uppdrag skulle försöka bita sig fast i dem vilket skulle försvåra nomineringskommitténs arbete.

Bortsett från de reaktioner jag fick från nomineringskommittén i länet, möttes jag dock uteslutande av positiva reaktioner. Både från folk som kontaktade mig direkt och partivänner som skrev artiklar och uttryckte sitt stöd. Däremot gick det inte så bra i provvalet som jag hade hoppats. Jag kom på 10:e plats bland Stockholms läns kandidater.

Med en sådan placering ansåg jag inte att det fanns några bra argument för att hävda att jag skulle stå bland de nio främsta på listan. Trots alla de brister som finns i provvalssystemet tycker jag trots allt att medlemmarnas röst måste få väga tungt. Med provvalsresultatet i ryggen kunde jag inte tänka mig argumentera för att jag skulle ha en av länets sex platser bland topp nio istället för Stig Nyman, Eva Lannerö, Karl Henriksson, Erik Sjöstedt, Malin Appelgren eller Aram El Khoury. Alla de, utom Aram, fick fler röster än mig i provvalet men Aram har visat sig ha ett så starkt stöd i sin valkrets att han kryssar sig in med personröster.

Däremot var jag inte villig att acceptera den 18:e plats som nomineringskommittén föreslagit mig till. Man kan tycka att det är en ära och tecken på stort förtroende att ens få stå på en lista som kandidat i ett allmänt val. Men har man först blivit ombedd att ställa upp för att vara med och ta ett ledande ansvar, sedan gett upp sin ursprungliga dröm för att sätta partiet främst och dessutom fått många positiva reaktioner från ledande företrädare runt om i länet, då är en icke valbar plats inte en ära. Det är en skymf.

Om Kristdemokraterna uppnår samma resultat i valet 2010 som 2006 kan de som står på platserna 10, 11 och 12 på listorna räkna med att bli ersättare i landstingsfullmäktige. För att ens komma in som 3:e ersättare på 18:e plats skulle partiet troligtvis behöva fyrdubbla sitt väljarstöd. Och att driva en personvalskampanj i Stockholms län är en omöjlighet. Det saknas lokala nyhetsmedia som bevakar politiken utifrån det lokala perspektivet vilket innebär att allt kampanjande i huvudsak måste ske genom att köpa mediautrymme och då också få betala för alla kontakter utanför den valkrets där man finns på listan. Jag, och flera med mig, har försökt att göra uppskattningar på vad det skulle kosta att driva en kampanj för att kryssa sig in i Stockholms län och vi talar om sex- eller sjusiffriga belopp.

Jag tycker att det hade varit schystare och ärligare av nomineringskommittén ifall de hade kontaktat mig och sagt tack men nej tack. Det är nämligen precis det en 18:e plats på listan innebär. När jag i konkurrens med ledande kristdemokratiska politiker från den nordvästra delen av Stockholms län inte heller fick stämmans förtroende att stå så högt upp på listan att det skulle kunna innebära en ersättarplats valde jag själv att dra tillbaks min kandidatur. Förtroende är som jag ser det nämligen väldigt digitalt, antingen åtnjuter man förtroende eller så gör man det inte.

Även om partiets medlemmar i provvalet visat att de har förtroende för mig så har jag inte sett att nomineringskommittén eller nomineringsstämman har samma förtroende för mig när det väl kommer till kritan och man måste göra svåra val mellan olika personer som man uppskattar och känner för.

Så vad har jag lärt mig av allt detta? Borde jag ha varit mer försiktig? Har jag straffats för att jag sticker ut huvudet?

Det finns många som tror att den bästa politiska överlevnadsstrategin är att sitta still i båten och vänta på sin tur. Och flera personer har under det senaste dygnet framfört teorin att jag nu får lida för att jag gärna säger vad jag tycker och för att jag på ett tydlig sätt utmanade vårt sittande landstingsråd. Kanske ligger det någon sanning i det. Men jag tänker inte förändra vem jag är.

Jag är en person som säger vad jag tycker om det jag ser och upplever. Ser jag något som är fel så kämpar jag mot det och kanske visar det sig att jag ibland slåss mot väderkvarnar. Då får det vara så. Men jag kan inte sitta tyst när jag ser något som är galet. Så även om det skulle vara strategiskt rätt kan jag inte säga att jag kommer vara mer försiktig och återhållsam i framtiden. Det är helt enkelt inte jag.

Om det är något jag har lärt mig är det att vi måste vara mer försiktiga när vi ber någon att ta ett ansvar och ställa upp för partiet. När vi ber någon om en sådan uppoffring måste vi också vara villiga att ta ansvar för att dra det hela vägen fram. Likadant när vi uttrycker vårt stöd för någon i ett nomineringssammanhang. Det är inte samma sak som att säga att man tycker någon gör ett bra jobb i största allmänhet. Det är ett stöd som vi måste kunna backa upp med handling.

Jag är överhuvudtaget osäker på om det sätt svenska partier vaskar fram kandidater på är bra och ändamålsenligt. Men det får möjligtvis bli temat på ett framtida inlägg.

”Dags för generationsskifte i landstinget”

Så rubricerar en ung kristdemokrat, Magnus Kolsjö, sin deklaration att kandidera till Stockholms läns landsting, publicerad för ett par dagar sedan. Jag får ett mycket gott betyg av Magnus, vilket jag tacksamt noterat. ”Men jag tror att vi behöver ett generationsskifte och förnyelse i landstinget”, skriver Magnus. Deklarationen återfinns på Magnus blogg, på Facebook, mm. Jag har ingenting emot att bli utmanad. Tvärtom. Och nu ser jag med särskild spänning fram emot partidistriktets provval under oktober månad.

Jag tycker att [mer]]]> Noterar att vårt nuvarande kristdemokratiska landstingsråd Stig Nyman skrivit ett extra veckobrev där han bemöter mitt påtsående att det är dags för ett generationsskifte i landstinget. Stig räknar upp alla de bra saker som han medverkat till att genomföra de senaste 18 åren. Han har en beundransvärd ”track record” som jag gärna delar med mig av till bloggens läsare eftersom Stigs senaste reflexioner inte finns tillgängliga på nätet.

”Dags för generationsskifte i landstinget”

Så rubricerar en ung kristdemokrat, Magnus Kolsjö, sin deklaration att kandidera till Stockholms läns landsting, publicerad för ett par dagar sedan. Jag får ett mycket gott betyg av Magnus, vilket jag tacksamt noterat. ”Men jag tror att vi behöver ett generationsskifte och förnyelse i landstinget”, skriver Magnus. Deklarationen återfinns på Magnus blogg, på Facebook, mm. Jag har ingenting emot att bli utmanad. Tvärtom. Och nu ser jag med särskild spänning fram emot partidistriktets provval under oktober månad.

Jag tycker att det är bra med unga frejdiga personer med ambitioner. Eftersom jag, 66 år gammal, namnges i deklarationen, så finner jag anledning att reflektera kring behovet av generationsskifte i vårt landsting. Magnus antyder att jag, bland andra, varit med så länge i landstingspolitiken att mitt politiska inflytande nu är begränsat eftersom den politiska makten vuxit samman med förvaltningsapparaten. Det skulle komma till uttryck i att jag i stället för att vara medborgarnas röst in emot förvaltningen, försvarar förvaltningarna gentemot medborgarna. Jag hoppas, att han tagit miste.

Själv befinner jag mig i slutet av min fjärde landstingsperiod. Mina ansvarsområden har skiftat. Jag började som ordförande i Omsorgsnämnden och parallellt med det ordförande i Tandvårdsnämnden. Så kom en period utanför landstinget och efter 1998 års val var jag ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden. Perioden efter i opposition var inte fruktlös. Arbetet för att etablera ett särskilt organ för att få upp patientsäkerhetsfrågorna på agendan lyckades till sist och är i dag en alldeles naturlig och självklar del av hälso- och sjukvårdens utvecklingsarbete. Nu har jag förmånen att få politiskt leda forsknings- och utvecklingsarbetet, patientsäkerhetsarbetet och beredningen av Nya Karolinska.

Kristdemokraternas insatser under tre majoritetsperioder skäms inte för sig. Låt mig ge några exempel på renodlade kristdemokratiska initiativ:

• Tandvårdspengen, den första i landet som gav barn och unga och deras föräldrar möjlighet att välja Folktandvården eller privat tandläkare för barnens munhälsa. Nu har alla landsting infört modellen
• Vårdguiden, en it-baserad sjukvårdsinformation mm. mm. som nu är en efterföljansvärd förebild
• Vårdens värdegrund, ett arbete och dokument som är ett omvittnat, både nationellt och internationellt, initiativ som vi etablerade i Stockholms läns landsting i politisk enighet
• Avgiftsfri influensavaccinering av personer över 65 år
• Pneumokockvaccinering av små barn
• Kvalitetsupphandling av geriatrisk vård
• Vision och program för landstingets engagemang i forskning och utveckling (beslutas i landstingsfullmäktige kring årsskiftet 2009-2010)

Kristdemokraterna har i politisk samverkan med allianspartierna medverkat i

• Etableringen av många personaldrivna vårdenheter
• Konverteringen av St. Görans sjukhus till privat drift
• Beredning och etablering av Nya Karolinska
• Etableringen av Vårdval Stockholm mm. mm

Det finns mycket att lära av Stigs imponerande insatser genom åren. Men detta är lite av min poäng: Valet 2010 handlar inte om historen utan om framtiden. Det handlar om att motverka den hemmablindhet som många år inom samma verksamhet lätt leder till och istället få in ett nytt perspektiv. Det handlar av att med ödmjukhet och respekt lära av historien men att samtidigt, med en ny generation, satsa för framtiden.