Mot bakgrund av den kunskap vi idag har om växthusgaser och hotande klimatförändringar, har jag svårt att förstå att kvinnoförbundet håller fast vid 70-talets retorik där man målar upp kärnkraften som den sämsta tänkbara energikällan. Vi har idag inte tillgång till förnybara energislag som på kort sikt kan ersätta all den energi som kärnkraften förser oss med. Sett ur det perspektivet är det dålig förvaltarskap att säga nej till kärnkraften.

Kvinnoförbundets andra argument, att opinionsmätningar visar att kvinnor är mer negativt inställda till kärnkraft än män, visar bara på bristande ledarskap eller kanske till och med en bristande förståelse för vad ledarskap är.

Andreas Krohn varnade häromdagen för det han kallar sifokrati. En ordning där politikerna väjer undan från sin uppgift att förklara och argumentera för en viss hållning för att istället låta sig styras av opinionsmätningar.

Energi- och klimatfrågan är en stor och komplicerad fråga som kräver mycket av politikerna vad gäller folkbildning och argumentation. Att helt ge upp och falla undan för opinionsmätningarnas ögonblicksbilder som Kristdemokratiska kvinnoförbundet nu gör gagnar ingen.

Mona Sahlins, och hennes kamraters, besked idag ger varken vår elinitensiva industri eller våra elproducenter det långsiktiga besked om framtidens elförsörjning som de behöver.

Jag är också förvånad över vänsterns isolationistiska hållning. Den rena el vi kan producera i Sverige ska endast vara förbehållen oss svenskar och våra nordiska grannländer. Våra europeiska grannar i exempelvis Tyskland och Polen ska inte få ta del av vårt elöverskott för att kunna ersätta sin smutsiga kolkraft med mer miljövänliga alternativ. Ur ett klimatpolitiskt perspektiv kan jag inte låta bli att undra: hur tänkte de här?