Skatt efter bärkraft är en viktig princip. Och förvisso lär det inte gå någon nöd på den som har miljoninkomster i grundlön ifall han eller hon tvingades betala 90 procent i skatt på den bonus som betalas utöver de miljonerna. Men ett skattesystem måste också vara rättvist sett ur allas perspektiv. Därför har vi kristdemokrater hävdat att ”hälften kvar” är en rimlig målsättning. Alf Svensson använde ibland bilden av två syskon som delar på en chokladkaka. Det barn är ännu inte fött som skulle tycka det var rättvis om man tvingade ge bort 60 procent eller mer av chokladkakan till sin bror eller syster.

Jag tar mig friheten att bjuda på ett avsnitt ur en längre bloggpost av Per Landgren från 2006:

”Är det då rätt att tvinga medborgare att betala skatt? Vem har rätt att ta ut skatt? Vad motiverar skatter? Finns det någon moralisk grund för beskattning? Finns det gränser för beskattning? Kan skatter rent av bli oetiska? Frågorna är många och de måste ställas och besvaras. Kan inte politiska partier ge tydliga och försvarbara skäl för sin principiella syn på skatter saknas moralisk legitimitet för deras politik. Under många skattepolitiska debatter i och utanför Sveriges riksdag har jag erfarit att för svensk socialdemokrati handlar moral och skatter bara om skatteundandragande och skattefusk. De har svårt att ta till sig att även skattetryck och skattelagstiftning kan vara oetisk och sakna moralisk legitimitet. Alla skatter är ju egentligen allvarliga intrång och har mer eller mindre skadliga effekter på ekonomin överlag. För kristdemokraterna måste emellertid målet med skatt vara något övergripande gott för alla samhällsmedborgare och för hela samhället. Låt oss kalla det för det gemensamma bästa. För att skapa ett gott samhälle för alla behövs gemensam finansiering till gemensamma behov. Till detta kommer principer om förvaltarskap, solidaritet och om att värna miljön, men även om respekt för etiska värden, rättigheter och skatterättsliga principer. Men ett gott mål legitimerar inte vilka skatter som helst, inte vilka skattekonstruktioner som helst och inte vilka skattenivåer som helst. Skatter och skattenivåer som medverkar till det övergripande målet och som harmonierar med värden, rättigheter och skatterättsliga principer är legitima och kan kallas för goda. Skatter och skattenivåer som däremot motverkar dessa är illegitima och kan med rätta kallas för onda. Skatterna får helt enkelt inte inverka på människors grundläggande fri- och rättigheter.”

LO:s förbundsordförande saknar all trovärdighet när hon påstår sig ha blivit grundlurad och inget förstått gällande de pensionsbeslut hon varit med och fattat i AMF:s styrelse. Det skulle vara väldigt intressant att höra ifall de andra i styrelsen instämmer i den beskrivning Wanja Lundby-Wedin ger om att de alla varit helt oförstående inför vad de beslutade.

I AMF:s styrelse sitter några av Sveriges mest erfarna ledare från näringsliv och fackföreningsrörelse att de inte skulle ha förmågan att sätta sig in i ett pensionsavtal och förstå dess konsekvenser håller jag för högst osannolikt.

Wanja Lundby-Wedins förklaring imponerar inte på mig. Och kanske är det som Maria Abrahamsson skriver, att den inte lär imponera på LO:s medlemmar heller.

DI tycks tro att politik utvecklas i ett vakuum där de klokaste tankarna tänks när man är inlåst på den egna kammaren. Kanske är det så man skriver ledare. Bra politik utvecklas i dialog med andra människor både enskilda medborgare och företrädare för organisationer och näringsliv.

Jag vet inte hur Göran Hägglund exakt resonerade när han valde att skriva en debattartikel med Lars Lemker men valet av författarkollega är på intet sätt långsökt. Kristdemokraterna har arbetat aktivt för att få till stånd ett avskaffande av den statliga fastighetsskatten och fastighetstaxeringssystemet sedan 2001. Att man i det opinionsbildande arbetet för att få till stånd en sådan förändring samarbetar med en organisation som har samma uppfattning i sakfrågan är för mig helt naturligt.

De politiska partierna är inte en del av staten, de är en del av det civila samhället. Politiker bör inte, vilket DI förespråkar, skjuta ifrån sig intresseorganisationer av olika slag, de bör omfamna dem. Vi behöver mer av dialog och aktiva medborgare i diskussionen om hur vi ska forma Sverige, inte mindre. I den dialogen är intresseorganisationer såväl som politiker en viktig del.