Varken Anna eller jag har någon större erfarenhet av att skriva teatermanus. Och uppgiften som vi gett oss på är inte helt lätt. Vi vill nämligen inte göra en dramatisering av e-legitimationens historia i Sverige. Utan vi vill snarare försöka fånga den filosofiska frågan om huruvida det finns ett digitalt jag och vem som i så fall kan och bör verifiera det.

Kan man säga att staten äger medborgarnas identitet och därför bör vara de enda som utfärdar de så kallade certifikaten? Eller handlar frågan om något helt annat?

Anna och jag funderar vidare men vi behöver hjälp. Och vi vill redan nu, genom manusförfattandet, inleda den diskussion som vi ska ha i Almedalen. Därför har vi bestämt oss för att crowdsourca manusförfattandet. Vi bjuder helt enklet in alla som vill, kan och tycker att de har något att bidra med att vara våra medförfattare.

Vill du vara med kan du vara det genom att gå in här.

Ramarna för teaterföreställningen är att tiden är begränsad till en timme. Inom den timmen ska det först spelas upp ett teaterstycke om e-legitimationer men utan ett slut. Efter det ska en panel diskutera tre alternativa slut och publiken ska sedan få rösta på vilket slut de vill se. Avslutningsvis spelar teatergruppen upp slutet.

Så det behövs alltså en början och tre slut på vår gemensamma teaterpjäs. Vill du vara en del i att få det att hända?

Det ska bli väldigt stimulerande att få vara med och bygga upp PwC:s fortsatta satsning på eFörvaltning. Tidigare har PwC varit mycket inriktade på IT-avdelningarnas leveransförmåga och verksamheternas förmåga att ställa relevanta krav. Det är på intet sätt oviktigt men det är bara en del i vad som behövs för att myndigheter och politiska organ ska fungera väl i eSamhället.

Nu ska PwC också bli bra på att ge råd och utveckla strategier kring medborgarmöten och verksamhetsutveckling. Bland annat handlar det om frågor kring sociala media, öppen data och myndigheters förmåga att samverka med sin omvärld. Det handlar också om att utforma utbildningar kring eSamhället som även riktar sig till politiker.

Det är naturligt att jag kommer att ägna mycket av min arbetstid till att på konsultbasis hjälpa kommuner, landsting och statliga myndigheter med strategiska frågor och kompetensutveckling kring deras eFörvaltningsarbete. Men PwC arbetar också med flera olika mötesplatser där olika aktörer kan mötas för att utbyta erfarenheter. Ett exempel på en sådan mötesplats är Arena eFörvaltning som hölls i Stockholm i torsdags. Ett annat exempel är de två seminarier som vi kommer att arrangera i Almedalen i sommar.

Förutom att det alltid är trevligt att komma till Visby ser jag fram emot att kunna vara med och presentera ett helt nytt material om hur utvecklingen mot ett eSamhälle går i Sverige.

Något jag verkligen ser fram emot är den utbildning om de nya möjligheter som eSamhället för med sig för medborgare, politik och förvaltning som PwC kommer erbjuda politiker och chefer inom stat, kommun och landsting. Utbildningen kommer bestå både av en grundkurs och en fortsättningskurs och ta upp frågor kring det som kallats den tredje generationens eFörvaltning, öppen data, medborgardialog och den sociala webben.

Jag hoppas också att ha något att bidra med till Sweden Social Web Camp i augusti och till den ständigt pågående diskussion som förs i forum som Digitala staten och Makten och Öpenheten. Självklart är jag, som alltid tidigare, öppen för förslag och idéer på sammanhang där jag kan medverka eller på enskilda möten för intressanta och spännande samtal.

Inom den offentliga sektorn finns det idag mycket data som inte är integritetskänslig och som håller en hög kvalitet exempelvis statistiska uppgifter, geografisk data och väderdata. Denna offentliga information innehåller en stor potential för både medborgarna, näringslivet och det civila samhället. Nya tjänster kan skapas samtidigt som de ger förutsättningar för nya företag och fler jobb. Därför har EU antagit ett direktiv om vidareutnyttjande om information från den offentliga sektorn, det så kallade PSI-direktivet. Den 1 juli förra året trädde en ny lag i kraft som införlivade direktivet i svensk lagstiftning.

Den svenska marknaden för vidareanvändning av offentliga data uppskattades 2007 av Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) ha ett värde av mellan 3 och 13 miljarder kronor per år. I USA som ligger längre fram i att vidareanvända offentlig data uppskattas det finnas tio gånger fler företag som sysslar med detta än vad det finns i Europa. Den lagstiftning som trädde i kraft förra sommaren är bara ett steg på vägen för att kunna tillvarata den potential som finns i den svenska offentliga informationen.

Den data som stat, kommuner och landsting samlar in ska vara sådan som verkligen behövs för att fullgöra en uppgift som har ett legitimt samhällsintresse. Insamling, lagring, bearbetning och utlämning bör antingen finansieras med skattemedel eller via offentligrättsliga avgifter som den som är skyldig att lämna en uppgift betalar. Detta innebär att offentlig data kan erbjudas utan kostnad till de som vill ha ett registerutdrag eller vill använda den för vidareförädling. Detta innebär en förändring mot dagsläget då flera myndigheter kräver så mycket betalt för sin data att det blir svårt, och ibland omöjligt, för små entreprenörer att förverkliga sina produktidéer.

Att myndigheter finansierar sin verksamhet genom att sälja sin data till marknadspriser för med sig flera problem. Dels konkurrerar myndigheten med den privatavsektorn i det ögonblock datan innehåller någon form av förädling dels riskerar myndigheten att snabbt förlora sin finansiering den dagen samma eller liknande data kan får på annat håll. Så har tillexempel SMHI förlorat inkomster när den norska vädertjänsten erbjuder svensk väderdata utan kostnad och Lantmäteriet förlorar intäkter när geografisk data kan fås från exempelvis Google. Nämnas i sammanhanget bör också att det idag endast är en liten del av myndigheternas intäkter som kommer från försäljning av oförädlad data till den privata sektorn. De stora intäkterna kommer från handel myndigheter emellan och försäljning av data till kommuner och landsting.

Finansieringen av en reform som innebär att offentlig data blir fritt tillgänglig bör alltså till största delen kunna göras genom omfördelning av resurser mellan myndigheter samt genom att tillämpa den så kallade finansieringsprincipen mellan staten och den kommunala sektorn.

Offentlig data bör vara fri i ordets rätta bemärkelse, gratis att använda och fri att återanvända, bearbeta och modifiera utan andra begränsningar än vad som krävs för att skydda den personliga integriteten och vitala samhällsintressen så som exempelvis upprätthållande av lag och ordning och skydd av rikets säkerhet. Det ska också vara möjligt att ta del av statliga och kommunala myndigheters obearbetade rådata. Datan bör vara komplett med metadata som beskriver datans innehåll och underlättar automatisk bearbetning.

En särskild form av gemensamt finansierad data är public servicebolagens sändningar. Dessa omfattas av upphovsrätt och går inte att vidareanvända utan licensiering. Detta skapar exempelvis problem för en person som vill dela med sig av ett inslag på sin personliga blogg eller en social nätverkssajt. Idag tillåter SVT:s licensiering endast att man delar med sig av material under en begränsad tid och då endast en liten del av det totala material som man betalat för genom TV-avgiften.

Public servicebolagen bör ges i uppdrag att arbeta för att deras licensieringsregler förändras, dels för att vi som medborgare redan har betalt för materialet en gång via tv-avgiften dels för att det ska vara lätt så enkelt som möjligt för alla att göra rätt för sig. Utgångspunkten ska vara att det ska vara fritt att återanvända sänt material för icke-kommersiellt bruk genom att man exempelvis använder en så kallad Creative Commons-licens. I ett första steg bör minst hälften av bolagens material under nästa tillståndsperiod vara Creative Commons-licensierat med rättighet för alla att återanvända det så länge det inte görs i kommersiellt syfte. Målsättningen bör vara att allt material som public servicebolagen tillhandahåller ska vara licensierat på detta sätt.

Viktigt att påpeka är att en Creative Commons-licens inte innebär att någon avsäger sig sin upphovsrätt. Den innebär istället att man erbjuder några av sina rättigheter till vem som helst, men bara på vissa villkor tillexempel att ett verk endast återanvänds i icke-kommersiella sammanhang.

Kristdemokraterna ska verka för:
- att göra icke-integritetskänslig offentlig data fritt tillgänglig så att den kostnadsfritt går att återanvända, bearbeta och modifiera.
- en princip där offentlig data finansieras antingen av skattemedel eller genom offentligrättsliga avgifter som betalas av den som har skyldighet att registrera en uppgift.
- att allt matial som sänds av public serviceföretagen på sikt ska vara kostnadsfritt att återanvända för icke-kommersiellt bruk exempelvis via så kallad Creative Commons-licensiering. I ett första steg bör hälften av allt material under nästa avtalsperiod vara Creative commons-licensierat.

Den 18 juni skrev de på ledarplats om att valrörelsen tar upp fel saker. Politiker borde inte diskutera skatter och välfärd i stället borde partiledarna prata om den snabba teknikutvecklingen och informationsteknikens roll i skolan.

Den 1 september skrev Tomas Zirn att IT hade hamnat i valskugga och berättade att branschorganisationen IT- och telekomföretagen tagit sig för pannan när de olika politiska alternativen presenterat sina valplattformar och de såg partiernas bottenfrusna intresse för IT-frågor i valspurten. En re-write på den egna artikeln gjordes och publicerades den 3 september. Samma dag publicerade tidningen också en kommentar av Johan Hallsenius som driver tesen att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) tvingas avgå efter valet oavsett vad valresultatet blir. Orsaken? IT-frågorna har för låg prioritet.

Och så i fredags var det dags igen. Nu skylldes frånvaron av IT-frågor i valrörelsen på frånvaron av organiserade intresseorganisationer.

Men jag undrar var har ComputerSweden varit i valrörelsen? De har lyckats hitta till en paneldebatt som arrangerades av IT- och telekomföretagen. De har kunnat berätta att Camilla Lindberg (FP) är för yttrandefrihet även på internet. Att de rödgröna vill expropriera TeliaSoneras svenska infrastruktur och att Moderaterna tycker att det är helt fel. Genom den enkät som tidningen genomfört med de sju riksdagspartierna har de kunnat berätta att flera partier vill ha en nationell IT-strategi för skolan. Dessutom har de berättat att de rödgröna är kritiska mot regeringen och att det finns få IT-personer att kryssa i riksdagsvalet. En brist i den undersökningen är att man bara undersökt de tre storstadsregionerna. Man har heller inte tagit ställning till ifall den andel ”IT-folk” som finns på listorna står i proportion till hur det ser ut bland befolkningen i övrigt eller inte.

Sammantaget har jag hittat sex redaktionella artiklar om politiska sakfrågor och en om personfrågor publicerade under sommaren och hösten på ComputerSwedens webbplats. Någon kanske tycker det är mycket. Men för en tidning som själv kallar sig Sveriges ledande IT-tidning och som upprepade gånger klagat på att det talas för lite om IT-frågor i valrörelsen måste det vara ett underbetyg.

Vad har ComputerSweden själva gjort för att hitta IT-frågorna i valrörelsen? Vad har de gjort för att granska regeringens och oppositionens arbete under mandatperioden och resultatet av det?

Som någon som har försökt att få ComputerSweden att skriva om Kristdemokraternas IT-politik och som har hört från kollegor som försökt att få tidningen att skriva om de utvärderingar som nu kommer gällande regeringens politik den gångna mandatperioden kan jag berätta att tidningens intresse inte har varit särskilt stort. Varken förhandsinformation, exklusivitet eller ministerintervjuer har kunnat locka.

Jag förväntar mig inte att media ska skriva om alla förslag som presenteras under en valrörelse eller att en tidning ska skicka fram en reporter så snart ett statsråd vill låta sig intervjuas. Men om man vecka efter vecka klagar på att ingen talar om IT-politik under valrörelsen så bör man i alla fall ha hyfs nog att skriva om det när frågan förs på tal annars kan man låta bli att gnälla.

Och så till svaret på frågan varför ingen talar om IT-frågorna i valrörelsen.

Det är helt enkelt för att ingen är intresserad. Inte ens de som säger sig vara det.

I slutänden avgörs valet av frågor som jobb, skatter, skola och vård. Jag törs till och med lova att ingen väljer parti utifrån vilka målsättningar de har för överföringshastigheten i bredbandsnätet. Man röstar på den man känner tillit till och den man tror kan skapa förutsättningar för fler jobb, bättre välfärd och ökad frihet.

Att partierna i det läget skulle avsätta tid och resurser för att hamra ut budskap om IT-politik är något som endast en dåre kan tro.

Kristdemokraterna har publicerat en rapport med flera bra IT-politiska förslag. Vi har troligtvis lagt ner mer tid på det än vad som är försvarbart i en valrörelse. Men det beror på att vi har ett antal personer som har ett brinnande intresse för de här frågorna.

Rapporten som finns att läsa här innehåller bland annat förslag om en höjning från 20 kbit/s till 2 Mbit/s för vad som ska anses vara funktionellt tillträde till internet, ett pristak på mobil dataroaming, RIT-avdrag och en sänkning av energiskatten för molntjänster.

Men det är egentligen inte IPRED-lagen som är problemet, det är själva tankesättet bakom och de konsekvenser det får. Många av Sveriges jurister och politiker har gett vika för musik-, film-, och mjukvarubranschens synsätt att den tekniska utvecklingen är av ondo och därför måste omgärdas av en kraftfull reglering. Därför har man ägnat år åt att bekämpa den rörelse som verkar för att förverkliga de löften om öppenhet och socialt nätverksbyggande som internet ger.

Jurister och politiker har präglats att tro att ett fasthållande vid gamla modeller att hantera information är en förutsättning för framtidens välfärd och rättsstatens fortlevande. Sanningen är snarare den att många låtit sig bedragas av ett skråväsendes ovilja till förändring.

Jag vill drista mig till att påstå att fildelningsrörelsen, open source förespråkarna och de som verkar för fri tillgång till offentlig information, ibland betecknat som open data och open information, alla är grenar på samma träd. Därför har det ensidiga arbetet med att stoppa fildelning, enligt min mening, också haft inverkan på arbetet med att gör den offentliga förvaltningen mer öppen och tillgänglig.

Det är hög tid att byta perspektiv i fildelningsfrågan och bejaka den bakomliggande tankeströmningen. Upphovsrätten måste respekteras men offentliga stödinsatser för att hålla en icke-fungerande industri under armarna är dömda att misslyckas och leder till mer skada än nytta. Den politiska kraften måste investeras i att skapa förutsättningar för nya marknadslösningar för enskilda och företag som är beroende av inkomster från upphovsrättsligt skyddade verk istället för att fortsätta med dagens digitala varvsstöd. Statens utrednings- och lagstiftningsresurser bör ägnas åt att skapa förutsättningar för fri, elektronisk och standardiserad, tillgång till vår offentliga information utan begränsningar till det från 1700-talet nedärvda handlingsbegreppet.