Det här är vad jag sa:

”Idag firar våra norska grannar sin frihet. Och med all rätt gör de det på ett storslaget sätt. För frihet är värt att fira.

Vi är dock här av en helt annan anledning. Vi är här för att uppmärksamma alla de transpersoner, bisexuella och homosexuella som ännu inte fått sin frihet. Som dag efter dag lever i rädsla för våld och repressalier. Som inte får kämpa för sina rättigheter. Och som förnekas det människovärde som vi alla delar.

Vi är här för att visa solidaritet och ge vårt stöd i kampen för människovärdet. I kampen för att alla hbt-personer, oavsett var de lever och bor, ska kunna leva i frihet.

När jag engagerade mig politiskt i Kristdemokraterna så var det för att jag tror på ett antal grundläggande principer. Den viktigaste för mig är den om människovärdet. Att alla människor har lika, om än unikt, och okränkbart värde. Att alla människor har rätt att förverkliga detta värde. Att fritt göra sina livsval. Och att arbeta för att se sina drömmar gå i uppfyllelse.

Tyvärr handlar kampen för människovärdet för allt för många människor om liv och död. Om kroppslig integritet och allvarliga fysiska skador.

Bara några mil bort, på andra sidan Östersjön skulle vår manifestation idag mötas med batongslag, polishundar och tårgas. Och även om vi har lagar mot diskriminering i Sverige, möjlighet för alla att gifta sig och bilda familj och rätt att fortsätta arbeta för att göra morgondagen än bättre, så finns det mörka moln även här.

Antalet hatbrott mot transpersoner, bisexuella och homosexuella är fortfarande högt och ökar fortfarande vad gäller ärekränkning, hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Transpersoner är särskilt utsatta eftersom de saknar det extra skydd som brottsbalkens straffskärpningsregel och lagstiftningen om hets mot folkgrupp ger.

Det är dags för Sveriges politiker att vakna upp och ta även transpersoners livssituation på allvar. Hur länge ska människor utsättas för hot, våld och kränkningar i vårt land samtidigt som våra riksdagspolitiker stillasittande tittar på.

Till sist: Än idag fortgår den skamliga tvångssteriliseringen av transpersoner. Alliansregeringen har lämnat ett förslag till riksdagen där de konstaterar att tvångssteriliseringarna är ett kränkande ingrepp. Trots detta vill regeringen fortsätta utreda frågan

Men när riksdagen innan sommaruppehållet röstar om frågan hoppas jag att det finns tillräckligt många av mina kristdemokratiska partivänner och andra allianspolitiker som vågar se bortom partipolitiken och rösta för människovärdet – för att avskaffa tvångssteriliseringarna redan till sommaren.

Låt oss tillsammans fortsätta kämpa mot de mörka krafterna så att den “syttende mai” en dag kan bli en frihetens dag för transpersoner, bisexuella och homosexuella inte bara i Norge, utan även i Sverige och runt om i hela vår värld!”

”De hade fryst ut mig, slängt ut mig för att de inte kan göra något annat. Hade det varit i hemlandet kanske de hade, pappa hade säkert dödat mig.” Orden är Jimmys, en 18-årig homosexuell man som intervjuats av ALMAeuropa. Han berättar om vad han tror skulle hända om hans familj fick reda på att han är bög. Delar av intervjun finns återgiven i Ungdomsstyrelsens rapport Hon, han, hen och illustrerar tydligt varför Kristdemokraterna hör hemma på Pride.

Kristdemokratisk politik utgår från insikten om att varje människa är en unik person och att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Detta gäller oavsett etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller könsidentitet.

Vi vet att vi inte är perfekta, vare sig som personer eller parti. Och vi förstår att vi denna vecka kommer att få till svars för både vår egen och våra partikollegors ofullkomlighet. Vi kommer inte att försvara övertramp eller kränkande uttalanden som har gjorts av olika kristdemokrater under årens lopp. Vi vill be om förlåtelse. Och vi hoppas att vi framöver kan föra ett konstruktivt samtal med varandra.

Vi behöver som parti en bättre kunskap om och förståelse för hbt-personers livssituation. Detta är en av anledningarna till att vi finns med på Stockholm Pride. För att möta människor, lyssna och ta in olika intryck.

Självklart finns vi också med för att berätta om vår egen politik. Förklara vad vi står för och varför. Samt dela med oss av den debatt som förs inom Kristdemokraterna i olika hbt-politiska frågor.

Men för oss handlar Pride inte enbart om den politiska dialogen. Det handlar också om att visa solidaritet.

Solidaritet med alla de hundratusentals homo- och bisexuella samt transpersoner som inte öppet kan visa vilka de är. Solidaritet med dem som varje dag lever i rädsla att bli uteslutna ur sina familjer och samhällsgemenskap, misshandlade, fängslade och kanske rent av dödade.

I Burma riskerar homosexuella att bli satta i arbetsläger på livstid. I Malaysia är straffet för homosexualitet upp till 20 år i fängelse. Fem länder samt delar av Nigeria och Somalia straffar hbt-personer med döden. Uganda överväger att införa dödsstraff för homosexualitet. I flera länder, bland annat Ghana och Jamaica, uppmanar ledande politiker och poliser till misshandel och mord av homosexuella. Runt om i värden utsätts lesbiska för våldtäkter i syfte att ”bota dem” från deras homosexualitet.

Men vi behöver inte åka särskilt långt från Sverige för att se hur hbt-personer öppet utsätts för våld och trakasserier när de försöker manifestera sina rättigheter. I Moskva har det hitintills inte kunnat hållas någon laglig prideparad. I Riga har myndigheterna flera gånger förbjudit prideparader. De som har genomförts har utsatts för kraftfulla motdemonstrationer.

Här hemma i Sverige finns det många Jimmy, unga människor som varje dag lever i rädsla för sina närmaste anhöriga. Det är fyra gånger så vanligt att unga homosexuella män överväger att ta sitt liv än att heterosexuella män gör det. 65 procent av transpersoner mellan 16 och 29 år i Sverige har någon gång allvarligt övervägt att begå självmord. Antalet hatbrott mot homo- och bisexuella har ökat med 37 procent sedan 2005. Sedan man började mäta hatbrott mot transpersoner 2008 har dessa mer än fördubblats. Och nyligen kom en studie från Linnéuniversitetet som visar att homosexuella diskrimineras i arbetslivet både vad gäller anställningsmöjligheter och löner.

För oss är det oacceptabelt att unga människor i Sverige ska leva i rädsla för att tala om vem de egentligen är. Att hbt-personer ska känna en sådan desperation och utanförskap att det ser som enda utväg att ta sitt eget liv.

Vi vill inte ha ett land där otryggheten ökar för hbt-personer eller där någon riskerar att utsättas för diskriminering på arbetsplatsen på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.

Det finns mycket kvar att göra i Sverige för att vi som samhälle ska leva upp till insikten om alla människors lika värde. Och det finns än mer att göra utanför vårt lands gränser. Men där har vi inte lika mycket inflytande.

En sak vi dock kan göra är att se till att de som flyr undan hat och förföljelse som de utsätts för på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet får det skydd de behöver i Sverige. Och att sedan arbeta genom olika internationella organisationer, diplomatiska kontakter och med vårt biståndsarbete för att steg för steg förbättra situationen för hbt-personer runt om i världen.

Ansvaret för våra medmänniskor och skyldigheten att stå upp för människovärdet tar inte slut med den gemenskap vi själva tillhör eller vid vårt lands gränser. Det är globalt och det måste också vår solidaritet vara.

Återigen alla uttalanden som kränker hbt-personers människovärde rimmar illa med vår ideologi som betonar alla människors lika värde. När det gäller respekten för enskilda människor och deras värde så ska vi alltid vara beredda att försvara den, därför är vi med på Pride.

Troligtvis når det inte fram till den lesbiska kvinnan som våldtas i Johannesburg eller bögen som jagas ner för gatorna i Kingston att Kristdemokraterna i Stockholms stad och län deltar i Stockholm Pride. Men kanske, kanske når det fram till Jimmy.

Caroline Szyber, Stockholms stad
Erik Slottner, Stockholms stad
Magnus Kolsjö, Stockholms län
Malin Appelgren, Stockholms län

Jag har ganska svårt att förstå Carl Bildts och andras upprördhet över publiceringen. De dokument som hitintills har publicerats har gjort det på ett ansvarsfullt sätt vilket bland annat påpekats av Roger Fjellström, docent vid filosofiska institutionen på Stockholms universitet. Särskilt märklig blir Bildts onyanserade kritik av att frågan om ett friare internet är en del av den svenska utrikespolitiken

Det finns ibland en god anledning till varför regeringar hemligstämplar dokument. Min personliga uppfattning är dock att hemligstämplen används allt för flitigt, liksom ursäkten att ett dokument är arbetsdokument. I diplomatiska sammanhang skulle det självfallet vara förödande om en regimkritikers kontakter med en främmande stats regering blev kända. Men att en amerikansk diplomat har åsikter om Tysklands förbundskansler borde vara oproblematiskt vänner emellan. Att det av vissa anses inte vara så visar snarare på ett problem i hur våra relationer med varandra fungerar snarare än på felaktigheten i att dokumenten publiceras. Då är det väl bra att det kommer upp till ytan så att vi kan få ett sundare klimat mellan de länder som ofta framhålls som vänner och allierade.

På det stora hela tror jag världen skulle må bättre av mer öppenhet i de diplomatiska relationerna liksom den svenska samhällsdebatten skulle må bättre av mer öppenhet kring våra politiska processer.

Samtidigt måste jag påstå att de stora debattvågorna kring Wikileaks i Sverige är något av en storm i ett vattenglas. Här i Kina känner folk inte till Wikileaks. Det går inte att surfa in på deras hemsida. Och det har inte nämnts ett ord om deras senaste stora publicering i nyhetsrapporteringen. Frågan är om inte detta är ett problem som borde uppröra Carl Bildt och andra svenska förståsigpåare mer än Wikileaks publicering av en bråkdel av all diplomatiska korrespondens som förekommer i världen?

Bland regeringens frågor och svar besvaras frågan huruvida uppgifter om var personer har surfat på nätet kommer att lagras med ett nej. Enligt lagrådsremissen ska dock information om internetåtkomst lagras. Internetåtkomst definieras som ”möjlighet till överföring av ip-paket som ger användaren tillgång till Internet”. Det som ska lagras är sådana uppgifter som är nödvändiga för att spåra och identifiera kommunikationskällan, slutmålet för kommunikationen, datum, tidpunkt och varaktighet för kommunikationen, typ av kommunikation, kommunikationsutrustning samt lokalisering av mobil kommunikationsutrustning vid kommunikationens början och slut.

Vid internetåtkomst handlar det om min ip-adress, ip-adressen på den sida jag besöker, när jag besöker sidan, hur länge jag är där, vilket operativsystem, typ av uppkoppling jag har etc och var jag befann mig när jag besökte sidan. Om inte det är att registrera surfande så vet jag inte vad det är.

En konsekvens av den övervakning som regeringen nu föreslår är att det blir förbjudet med oregistrerade kontantkort. Framöver måste alla mobilnummer kunna knytas till en fysisk person. Dessutom går regeringen längre än EU:s direktiv och ställer också krav på att typen av anslutning ska regstreras. Kopplar jag upp mig via ADSL, fiber, 3G, EDGE, GPRS, LTE, kanelmodem eller vilken typ av anslutning använder jag. Hur denna typ av information underlättar brottsbekämpning tycker jag framgår lite dåligt.

Att datalagring överhuvudtaget är ett effektivt medel i brottsbekämpning är ingen självklarhet. Att person A ringer till person B då han eller hon befinner sig nära en brottsplats i anslutning till att ett brott begås bevisar ingenting. Om jag besöker en terrororganisations hemsida eller får ett mail från Bin Laden en vecka innan ett terrordåd bevisar heller ingenting. Bevisvärdet i trafikinformation är i princip noll. Däremot kan ett kommunikationsmönster möjligen användas för att stärka misstankar man redan har mot en person. Men är denna möjlighet värd det oerhört stora ingrepp i den personliga integriteten som datalagringen innebär?

För mig är svaret nej. Och det svaret borde vara självklart för varje friheterligt sinnad person. Att Alliansregeringen, som består av partier som borde stå upp för respekten för människors privatliv och människovärdestanken, ger efter för polisstatens tillskyndare är skamligt. Ibland är det rätt att vägra att följa en lag, eller ett EU-direktiv. Detta är ett sådant tillfälle.

Jag hoppas att Alliansens riksdagsledamöter har ett större mod än Alliansens ministrar och att de säger nej till EU:s datalagring.

Listan på populära Kristdemokratiska politiker som tycks hamna i onåd hos partiledningen börjar nu bli lite väl lång. Med tanke på de senaste valen, är det inte dags att komma till insikten om att satsningen på mediokra ja-sägare i valrörelse efter valrörelse inte leder till några valframgångar?

Om Agnarsson hade bemödat sig om att verkligen studera valutfallet, i alla fall ytligt, så skulle han i stället kunnat konstatera att partiet gör sina sämsta resultat i de valkretsar där det går bra för kandidater som klarat Svenska Evangeliska Alliansens (SEA) test för vad som anses vara en ”tydlig kristen kandidat”. Undantaget är Göteborgs kommun där partiet satsat hårt på att marknadsföra David Lega och den anda av förnyelse som han står för och Uppsala där det går marginellt bättre än riksgenomsnittet. I Dalarna ligger partiets resultat i linje med de förluster Kristdemokraterna gör i landet i övrigt.

Anmärkningsvärt är det dåliga resultatet i Skåne län norra och östra, den valkrets där Tuve Skånberg nu blir invald. Där vi tappar 21,5 procent av vårt stöd. Detta kan jämföras med Skåne i övrigt där vi gör ett bättre val än riksgenomsnittet och endast tappar mellan 1,8 och 11,2 procent av rösterna.

Den enda del av landet där vi går framåt är Stockholms stad där Kristdemokraternas stöd ökar med 16,1 procent och Stockholms län där vi förlorar stöd mätt i andel av rösterna men får 1.088 fler röster än i valet 2006. I Stockholmsområdet har partiets förnyelse också varit tydligt. Här har nätrotsrörelsen 4F, som varit pådrivande i partiets förnyelsearbete, sitt ursprung. Och de två Stockholmsdistrikten arrangerade ett välbesökt seminarium under Stockholm Pride som i kanske någon mån bidragit till att förändra bilden av Kristdemokraterna.

Totalt sett röstade 6,85 procent av partiets väljare, eller 0,38 procent av de som röstade, på en av SEA:s utpekade ”tydligt kristna kandidater”. Se man till hur många som röstade på de som i sin politiska verksamhet eller under sin kampanj gjort sig kända som förespråkare av av en politik som man, för enkelhetens skull, skulle kunna etikettera som ”kristen höger”, minskar andelen röster bland de som röstar kristdemokratiskt till 4,09 procent eller 0,23 procent av de röstande i valet.

Om Världen idag analyserat valresultatet istället för sina egna önskedrömmar skulle de alltså finna att det visar att de partidistrikt som varit framgångsrika med att lyfta fram att Kristdemokraterna är ett icke-konfessionellt parti och som kunnat visa på den förnyelse som partiet genomgår gör ett bättre resultat i valet än de partidistrikt där det bedrivits intensiva personvalskampanjer för att visa på Kristdemokraterna som det kristna alternativet i svensk politik.

Och att påstå, som en av de som kommenterar artikeln gör, att Kristdemokraterna på grund av partiets förnyelse tappar röster till Sverigedemokraterna är rent ut sagt befängt. SVT:s vallokalundersökning visar att endast 0,1 procentenheter av Sverigedemokraternas väljare kom från Kristdemokraterna. (Hela Valu finns som PDF här)

Om man månar om Kristdemokraterna som parti och det bidrag som vi har att komma med i Svensk politik borde slutsatsen snarare vara att distriktsledningar och partiledning måste bli tydligare gentemot de partiföreträdare som med religionens hjälp försöker kidnappa partiet för sina egna syften. Att återigen flytta in i kyrkorna är ingen framgångsväg. Förnyelsen av Kristdemokraterna i riktning mot ett modern, sekulärt och folkligt parti som bygger sin politik på allmängiltiga värden måste fortsätta. Att utifrån valresultatet påstå något annat är att läsa valresultat som Fan läser Bibeln.