Magnus Kolsjö » Demokrati och ideologi

Om Pride, hetslagstiftningen och löspenisar

Magnus Kolsjö — Fri, 30 Jul 2010 11:30:29 +0000

I går arrangerade Kristdemokraterna i Stockholms stad och län ett seminarium på Stockholm Pride under temat Makten över vardagen. Jag har under många år önskat att vi som parti skulle vara mer aktiva under Stockholm Pride men jag har inte riktigt kunnat hitta formerna som skulle fungera för oss. Att direkt kasta sig in i paraden har inte känts rätt. – Jag tror att det skulle provocera delar av mitt eget parti och hbtq-rörelsena alldeles för mycket. Och ärligt, så mycket av ett party parti är vi inte och vi är väl inte direkt överbegåvade med politiker som kan slita av sig t-shirten och glittra ikapp med regnbågsflaggorna i paraden.

Så jag har velat ha ett tält i Prideparken men har efter att ha pratat med vänner i partiet insett att vi inte har de resurser som krävs i form av politiker som kan finnas i tältet för att föra samtal. Det hårda klimat som många gånger har mött kristdemokratiska företrädare på Pride har gjort att många känner sig rädda och osäkra. De vågar helt enkelt inte ställa sig på Pride som kristdemokrater för att föra en dialog. Och jag kan delvis förstå dem.

Det är inte lätt att berätta att man är kristdemokrat Min erfarenhet efter att ha varit med i en hel del ”hbt-sammanhang” är att det inte är vare sig lätt eller självklart att berätta att man är kristdemokrat.

Först har man alla de här frågorna: Ska jag över huvud taget berätta? När ska jag säga det? För vem ska jag berätta? Hur säger man det? Och hur kommer de att reagera?

När jag sedan tar mig samman och berättar ”Det” då varierar reaktionerna väldigt mycket. Står man inför en större publik kan man bli utbuad. Ibland vill människor bryta kontakten och inte mer ha något med en att göra. Några blir förvånade – Nej, inte kan du vara kristdemokrat. Andra tycker synd om en och undrar om det finns något de kan göra för att ge stöd. Några blir glada.

Mot den bakgrunden var jag väldigt glad när vi fick frågan om vi ville vara med och arrangera ett seminarium Pride House. Äntligen! Nu har vi ett tillfälle att vara med på Pride och lyssna och föra en dialog.

Tyvärr har väl det faktum att vi som parti för första gången är med och arrangeraar en programpunkt på Pride överskuggats lite av att vår partiledare Göran Hägglund inte ställer upp i dagens partiledardebatt.

Jag kan förstå att Göran dagen innan ett viktigt tal vill kunna samla tankarna och koncentrera sig på talet även om jag personligen önskar att han valt att prioritera annorlunda.

Det finns ju också de som tycker att det är bra att Göran Hägglund inte är med på Pride. Tidningen Broderskap tycker tillexempel att det är ”väldigt bra att Hägglund inte kommer [hit], och att han genom det sätter fingret på att det faktiskt inte finns fullständigt konsensus kring HBT-frågor ens i Sverige.” Expressen skrev på ledarplats att det är det är förståeligt att Hägglund inte kommer eftersom han enligt dem företräder ”det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter”.

Efter vårt seminarium har mycket av det som skrivits tyvärr handlat om min partikollega Annelie Enochsons blogginläg om hetslagstiftningen och löspenisar.

Ska jag beskriva min egen reaktion på Annelies inlägg kan jag inte göra det på annat sätt än att säga att jag blev både ledsen och förbannad. Genom att publicera sitt blogginlägg just samma dag som vi arrangerade vårt prideseminarium lyckades Annelie, på egen hand, omkullkasta mycket av det arbete som vi i Stockholm ägnat månader åt. Vi ville ha ett samtal kring regnbågsfamiljers och äldre hbt-personers situation och Kristdemokraternas arbete med hbt-frågor som kunde sträcka sig bortom den begränsade tidsram som seminariet hade.

Annelie Enochsons blogginlägg är inte bara ett exempel på sanslöst dålig politisk timing utan också ett bevis på stora kunskapsbrister.

Till skillnad från vad Annelie verkar tro så skyddar hetslagstiftningen alla från hets på grund av deras sexuella läggning, alltså även heterosexuella. Och sedan hennes påstående om att det sprids löspenisar på Pride…

Men hallå!?!

Jag har besökt Pride i många år och hitintills aldrig fått någon löspenis. Om hon menar att det är fel att det säljs sexhjälpmedel så borde detta vara en kritik som också bör riktas exempelvis gentemot Apoteket som har denna typ av produkter i sitt sortiment.

Annelie hänvisar också till Expressens rapportering från invigningen och menar att den bland annat betecknades av dekadens. Jag var på invigningen av Pride och jag märkte inte av någon dekadens. Där fanns Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm som talade om vikten av människovärde och likabenhandling och Magdalena Ribbing som pratade om vett och etikett. Bland annat om att det inte är okej med väldigt intima kärleksuttryck i publika sammanhang varesig man är hetero, homo, bi eller trans. Och så var det med den dekadensen. Jag tror inte att det finns någon kristdemokrat som inte skulle kunna njuta av underhållningen eller som skulle ha svårt att ställa upp på det mest som sades under invigningen av Pride.

Jag hoppas liksom flera andra av mina partivänner att Kristdemokraterna kan vara än mer aktiva under kommande pridefestivaler och att vi då också ska slippa den typ av okunniga, missunnsamma och föraktfulla debattinlägg som Annelie Enochsons är ett exempel på.

Hämmar det polisens arbete om man förbjuder rasistiska uttalanden?

Magnus Kolsjö — Thu, 08 Apr 2010 06:27:23 +0000

Fick en smärre chock när jag såg på TV4:s nyheter idag på morgonen. Enligt TV4 har polisfacket i Skåne skrivit ett brev med budskapet att det hämmar polisens arbete att förbjuda rasistiska uttalandena . Uppgifterna ha Nyheterna hämtat från Sydsvenskan.

Efter att ha läst Sydsvenskan artikel och det brev som facket har skrivit kan jag konstatera att fyran hårddragit det hela. Huvudbudskapet är väl snarare att Polisförbundet i Skåne oroar sig för att det har utvecklats ett angiverisystem som gör folk rädda och som kan trycka värdegrundsproblem under ytan. Detta är en oro att ta på allvar vilket också polisledningen i Skåne verkar göra.

Är allt frid och fröjd då? Nej, jag reagerar på flera saker som kommer fram i artikeln och i det brev som polisfacket har skickat till sina medlemmar.

Jag studsar till redan vid rubriken ”Värdegrundspanik”. Det är viktigt att arbeta med värdegrunden i all offentlig verksamhet. Det är viktigt både för att öka allmänhetens förtroende för verksamheten, för att skapa attraktiva arbetsplatser och för att värna demokratin. Och efter förra årets avslöjanden om den hårda jargongen i polisbilar och på utbildningar hos polismyndigheten i Skåne så känns värdegrundsarbetet där som väldigt angeläget.

Sedan det exempel som lyfts upp både i artikeln och i brevet där man ondgör sig över att inte ha fått beskriva en person som ”180 lång, utländsk och talande turkiska” i ett signalement. I artikeln menar Stefan Olsson, Polisförbundets ordförande i Skåne, att begreppet utländsk skiljer ut personen från alla svenskar som talar turkiska och att begreppet därför är relevant i ett signalement.

Detta är ju kvalificerat trams. I ett signalemente som handlar om utseende så har man alltså rensat bort alla som är blonda och blåögda och som dessutom talar turkiska. Men vilket utländskt utseende pekar signalementet på? Är det ett franskt utseende, ett japanskt, ett somaliskt eller kanske ett kanadensiskt? Och hur skiljer man en blond kanadensare från en blond svensk?

Nej, begreppet utländsk är inte relevant för att beskriva en persons utseende i ett signalement.

Polisfacket ondgör sig också över att polisledningen polisanmält vad ledningen anser vara ”olämpliga ordval”. Jag vet inte vilka ordval och anmälningar man syftar på i brevet. Men jag anser det vara självklart att uttalanden som ”apjävel”, ”blattejävlar”, ”Neger Niggersson”, ”Oskar Neger”,”jag ska göra honom steril” och ”han ska få så duktigt med stryk att han inte kan stå på benen” utreds så att rätt åtgärder kan vidtas.

Just eftersom polisen är satta att försvara yttrandefriheten och rättssamhället är det viktigt att de själva hålls till ansvar för sina egna överträdelser. Att poliser polisanmäls när det misstänks för att ha begått ett brott är något positivt och inget som bör stävjas. Däremot ska man aldrig syssla med okynnesanmälningar varken av poliser eller några andra. Man kan heller inte kalla det en polisanmälan om en kollega pratar med chefen om någat han eller hon anser vara ett problem på arbetsplatsen. Det är heller inte en polisanmälan om en chef inleder en process för att utreda om det är motiverat men eventuell disciplinåtgärd. Men den typen av åtgärder bör ju föregås av och kombineras med seriösa samtal med de det berör. Annars riskerar man just det som polisfacket oroar sig för, att de värdegrundsproblem som finns ska tryckas ner under ytan istället för att rättas till.

Och för att svara på frågan: Hämmar det polisens arbete om man förbjuder rasistiska uttalanden? Nej, det gör det inte. Polisen måste självklart få använda vittnens egna ord i vittnesutsagor oavsett om de är rasistiska eller inte. Men i polisens egna beskrivningar av händelseförlopp, signalement och så vidare förstår jag inte varför man ska använda den typen av uttalanden. Sedan är förbud sällan rätt väg att gå i sådan här fråga, då soppar man lätt problemen under mattan. Det är ju inte uttalandena i sig som är problemet utan de värderingar som ligger bakom.

Bloggkarantän för partiledare

Magnus Kolsjö — Mon, 18 Jan 2010 19:29:28 +0000

Uppsala Nya Tidning (UNT) förordar idag (måndag) på ledarplats att svenska partiledare och andra ledande politiker borde sättas i bloggkarantän över valrörelsen. Ledarredaktionen hävdar att svenska partier är fast i ett tänkande där kommunikation handlar om att föra ut ett budskap istället för att föra en dialog. Där kan jag till viss del hålla med UNT. Men sedan åberopar man Barack Obama för att ge stöd för sitt argument:

Att använda halva Barack Obamas segerrecept kommer inte att räcka långt i valet 2010. Obama blev inte president genom att sitta nätterna igenom och språka med ungdomar på internet. Men han fick folk att tala om honom på de nya medierna. Och om hans korta och kärnfulla budskap, sådant som ”change”. Presidentkandidatens strateger visste vad de gjorde och det skulle aldrig ha fallit någon in att lägga ut förslaget till sjukvårdsreform på Facebook.

Jag vet inte vad Obama har med svenska partiledares bloggande att göra. För det första så går det inte att vare sig kopiera hela eller halva Barack Obamas segerrecept i Sverige och förvänta sig samma resultat. Det finns för stora skillnader i hur politik och väljare fungerar för att det ska vara någon idé att ens tänka tanken. Det tror jag alla svenska partier är väl medvetna om. Däremot går det att dra lärdomar från det som har fungerat framgångsrikt i andra länder.

För det andra så tror jag inte det finns någon som tror att man når de stora massorna direkt via en statusuppdatering på Facebook eller Twitter eller via ett blogginlägg. Det är inte så sociala media fungerar. Men säg att du kanske når fram till 50 eller 100 personer som följer dig på Twitter eller Facebook för att de har förtroende för dig. De lyssnar på det du säger, läser de texter du delar med dig av och kanske engagerar de sig i en kort dialog. Hade detta varit ett torgmöte med tillfälligt förbipasserande medborgare med starkt varierande partisympatier så hade de flesta svenska politiker varit väldigt nöjda med 50 till 100 åhörare. Men det är här som sociala media skiljer sig från både torgmöten och vanliga traditionella media. Du talar till en publik som i väldigt stor utsträckning redan har ett förtroende eller intresse för dig och som har en förhållandevis hög villighet att föra vidare det du har sagt.

Det är den effekten som Barack Obama och hans kampanjmedarbetare uppnådde. Det är den effekten alla företag som nu ger sig in i de sociala medierna eftersträvar. Och det är den effekten, att dialogen flyttar från de digitala sammanhangen till samtal människor emellan på arbetsplatserna, vid köksborden och i snabbköpet som svenska partier hoppas uppnå i valrörelsen.

Men måste det vara partiledare ledande politiker som själva delar med sig av sina liv och tankar, Obama twittrade väl knappast själv?

Jag vet inte hur många av sina statusuppdateringar som Barack Obama skrev själv under kampanjen. Men de rörde allt möjligt från glassätande till tillkännagivande av nya reformförslag och frågor till motståndaren. Däremot tror jag att det är rätt av ledande politiker i Sverige att de själva är de som twittrar, bloggar och facebookar. Det finns flera anledningar för det. Dels handlar det om vår svenska tradition av öppenhet och relativa närhet mellan väljare och politiker. Dels handlar det om ärlighet och äkthet. Men, det handlar också om att vi i Sverige har något som amerikanska politiker inte behöver ta hänsyn till. Vi har jantelagen.

Den dagen som en svensk politiker blir ”för fin” för att tala direkt med sina väljare kan han eller hon städa sitt skrivbord, packa sin resväska och se fram emot ett liv utan motioner och voteringar. Och i det här fallet är jantelagen bra. Så ska det vara och det är därför som UNT har så fel.

Allt som våra ledande politiker gjort i form av blogginlägg och statusuppdateringar är inte skolexempel på hur man bäst utnyttjar de nya kanalerna. Men den slutsats man bör dra av det är väl snarare att många politiker har ett behov av att lära sig och att utveckla sin förmåga att använda sociala medier som en del av sin dialog med väljarna. Jag undrar vilka andra kunskapsbrister UNT vill avhjälpa med förbud istället för med utbildning?

Till sist: Visst var Barack Obamas korta och kärnfulla budskap viktiga men Facebook har varit ett flitigt använt verktyg i arbetet med sjukvårdsreformen. Även komplexa frågor vinner på att man för en dialog.

En imponerande arbetsinsats

Magnus Kolsjö — Wed, 09 Sep 2009 14:47:03 +0000

Noterar att vårt nuvarande kristdemokratiska landstingsråd Stig Nyman skrivit ett extra veckobrev där han bemöter mitt påtsående att det är dags för ett generationsskifte i landstinget. Stig räknar upp alla de bra saker som han medverkat till att genomföra de senaste 18 åren. Han har en beundransvärd ”track record” som jag gärna delar med mig av till bloggens läsare eftersom Stigs senaste reflexioner inte finns tillgängliga på nätet.

”Dags för generationsskifte i landstinget”

Så rubricerar en ung kristdemokrat, Magnus Kolsjö, sin deklaration att kandidera till Stockholms läns landsting, publicerad för ett par dagar sedan. Jag får ett mycket gott betyg av Magnus, vilket jag tacksamt noterat. ”Men jag tror att vi behöver ett generationsskifte och förnyelse i landstinget”, skriver Magnus. Deklarationen återfinns på Magnus blogg, på Facebook, mm. Jag har ingenting emot att bli utmanad. Tvärtom. Och nu ser jag med särskild spänning fram emot partidistriktets provval under oktober månad.

Jag tycker att det är bra med unga frejdiga personer med ambitioner. Eftersom jag, 66 år gammal, namnges i deklarationen, så finner jag anledning att reflektera kring behovet av generationsskifte i vårt landsting. Magnus antyder att jag, bland andra, varit med så länge i landstingspolitiken att mitt politiska inflytande nu är begränsat eftersom den politiska makten vuxit samman med förvaltningsapparaten. Det skulle komma till uttryck i att jag i stället för att vara medborgarnas röst in emot förvaltningen, försvarar förvaltningarna gentemot medborgarna. Jag hoppas, att han tagit miste.

Själv befinner jag mig i slutet av min fjärde landstingsperiod. Mina ansvarsområden har skiftat. Jag började som ordförande i Omsorgsnämnden och parallellt med det ordförande i Tandvårdsnämnden. Så kom en period utanför landstinget och efter 1998 års val var jag ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden. Perioden efter i opposition var inte fruktlös. Arbetet för att etablera ett särskilt organ för att få upp patientsäkerhetsfrågorna på agendan lyckades till sist och är i dag en alldeles naturlig och självklar del av hälso- och sjukvårdens utvecklingsarbete. Nu har jag förmånen att få politiskt leda forsknings- och utvecklingsarbetet, patientsäkerhetsarbetet och beredningen av Nya Karolinska.

Kristdemokraternas insatser under tre majoritetsperioder skäms inte för sig. Låt mig ge några exempel på renodlade kristdemokratiska initiativ:

Tandvårdspengen, den första i landet som gav barn och unga och deras föräldrar möjlighet att välja Folktandvården eller privat tandläkare för barnens munhälsa. Nu har alla landsting infört modellen

Vårdguiden, en it-baserad sjukvårdsinformation mm. mm. som nu är en efterföljansvärd förebild

Vårdens värdegrund, ett arbete och dokument som är ett omvittnat, både nationellt och internationellt, initiativ som vi etablerade i Stockholms läns landsting i politisk enighet

Avgiftsfri influensavaccinering av personer över 65 år

Pneumokockvaccinering av små barn

Kvalitetsupphandling av geriatrisk vård

Vision och program för landstingets engagemang i forskning och utveckling (beslutas i landstingsfullmäktige kring årsskiftet 2009-2010)

Kristdemokraterna har i politisk samverkan med allianspartierna medverkat i

Etableringen av många personaldrivna vårdenheter

Konverteringen av St. Görans sjukhus till privat drift

Beredning och etablering av Nya Karolinska

Etableringen av Vårdval Stockholm mm. mm

Det finns mycket att lära av Stigs imponerande insatser genom åren. Men detta är lite av min poäng: Valet 2010 handlar inte om historen utan om framtiden. Det handlar om att motverka den hemmablindhet som många år inom samma verksamhet lätt leder till och istället få in ett nytt perspektiv. Det handlar av att med ödmjukhet och respekt lära av historien men att samtidigt, med en ny generation, satsa för framtiden.

Dags för generationsskifte i landstinget

Magnus Kolsjö — Mon, 07 Sep 2009 07:00:46 +0000

Om ett år är det val till kommuner, landsting och riksdag. Och även om planeringen för valet har pågått länge är det först nu som det blir mer verkligt på ett personligt plan. I veckan går nämligen tiden ut för att ta ställning till ifall man vill ställa upp i Kristdemokraternas provval i Stockholm.

Jag har funderat hela sommaren och pratat med vänner och bekanta. Och efter allt funderande har jag nu bestämt mig för att satsa på landstingsvalet 2010.

Vi har ett oerhört duktigt och respekterat landstingsråd i Stig Nyman. Han har mer än någon annan verkat för att sätta patientsäkerheten och patientens upplevelse av vården i centrum. Han har också spelat en avgörande roll för planerna för det nya Karolinska sjukhuset i Solna. Men jag tror att vi behöver ett generationsskifte och förnyelse i landstinget.

I Stockholms läns landsting har flera ledande politiker varit aktiva i landstingspolitiken så länge att den politiska makten vuxit samman med förvaltningsapparaten. Istället för att vara medborgarnas röst in mot förvaltningen, har politikerna allt mer blivit förvaltningens försvarare gentemot medborgarna. Istället för att på medborgarnas uppdrag styra förvaltningen, har politikerna överlåtit mycket av makt och initiativförmåga åt tjänstemännen. Förtroendevalda deltidspolitiker är frustrerade över att det endast går att ändra på marginalen i de förslag till budget som tjänstemännen lägger fram. Tjänstemän fattar på eget bevåg beslut om miljardupphandlingar och vad gäller den viktiga regionplaneringen är det regionplanedirektören som presenterar tankar om Stockholmsregionens framtid på Regionplanekontorets hemsida.

De lojalitetsband som skaps genom mångårigt nära samarbete mellan ledande politiker och tjänstemän måste brytas. De folkvalda ska ha sin främsta lojalitet till de medborgare som valt dem till sina företrädare.

Jag vill i nära dialog med Stockholmsregionens invånare arbeta för att utveckla Stockholm till en region som präglas av frihet, trygghet och tillväxt. Landstinget måste bli bättre på sina huvuduppgifter att ge medborgarna en god vård och att erbjuda vår region goda förutsättningar att växa genom en god kollektivtrafik och fungerande infrastruktur.

Vi behöver fortsätta att utveckla och förbättra vårdvalet. Vårdval Stockholm har både skapat en valfrihet för patienterna och förkortat den tid man behöver vänta för att få träffa en läkare. Men reformen har också mött kritik från såväl vårdpersonal, kommuner som samarbetar med landstinget och patienter. Jag vill lyssna på den kritik som finns och arbeta tillsamman med våra vänner i Alliansen för att förbättra det vårdval som redan betytt så mycket för att förbättra tillgängligheten och kvaliteten i vården.

Stockholms län består både av storstad och glesbygd. Jag vill arbeta för att det ska finnas goda förutsättningar för att bo och arbeta i hela Stockholms län. Idag tvingas de som bor i skärgården och pendlar in till arbetet på fastlandet att betala nästan dubbelt så mycket för sina pendlarresor som de som bor inom det område som trafikeras av SL. Det är också dyrt för fastlandsboende och turister att besöka skärgården.

Jag vill slå ihop SL och Waxholmsbolaget och låta alla kollektivtrafikresor i Stockholms län omfattas av en och samma taxa. Detta kommer att innebära en marginell prishöjning på SL:s periodkort och biljetter. Men det kommer innebära en stor förändring för de som bor varaktigt i skärgården och för skärgårdsturismen.

Vi behöver göra prioriteringar i landstingets budget. Landstinget bör fokusera på sina huvuduppgifter sjukvård, regionplanering och kollektivtrafik. Vi måste ställa oss frågan hur mycket pengar det är rimligt att satsa på att locka filminspelningar till Stockholmsområdet och att utveckla avant garde cirkus när patienter väntar på vård och kollektivtrafiken dras med kapacitets- och punktlighetsproblem? Vi måste också fråga oss varför det politiska inflytandet över kulturen ska vara så stort? Jag vill istället undersöka möjligheten att ge en kulturcheck till de grupper som har svårt att själva betala för kulturupplevelser.

Om ett år är det val till landstinget. Jag hoppas att få diskutera med dig hur vi tillsammans bör utveckla Stockholmsregionen de närmaste fyra åren. Anmäl dig som anhängare på min Facebooksida och låt diskussionen ta fart.