Jag är glad över att få förtroendet att tillsammans med vår riksdagsgrupp och medarbetarna på riksdagskansliet vara med och formulera den kristdemokratiska politiken inför höstens val.

Som biträdande kanslichef kommer jag bland annat att ansvara för att samordna och kvalitetssäkra framtagandet av politiskt material.

En av mina mer spännande arbetsuppgifter kommer att vara den som huvudsekreterare i den arbetsgrupp som ska ta fram förslag om politikens gränser till sommarens riksting. Gruppen leds av Stefan Attefall som jag tidigare arbetat med, bland annat i Allians för Sveriges Gran(s)kningsgrupp inför valet 2006. Arbetsgruppens uppgift är att ytterligare konkretisera den idédebatt som [mer]]]> Nu drar jag ner på min arbetstid på Finansdepartementet. Jag kommer att fortsätta arbetet med den förvaltningspolitiska propositionen samt med vissa frågor kring e-förvaltning, lokal service och offentligt etos. Men utöver det kommer jag från och med onsdag och fram till valet att ta på mig nya arbetsuppgifter som biträdande kanslichef på Kristdemokraternas riksdagskansli.

Jag är glad över att få förtroendet att tillsammans med vår riksdagsgrupp och medarbetarna på riksdagskansliet vara med och formulera den kristdemokratiska politiken inför höstens val.

Som biträdande kanslichef kommer jag bland annat att ansvara för att samordna och kvalitetssäkra framtagandet av politiskt material.

En av mina mer spännande arbetsuppgifter kommer att vara den som huvudsekreterare i den arbetsgrupp som ska ta fram förslag om politikens gränser till sommarens riksting. Gruppen leds av Stefan Attefall som jag tidigare arbetat med, bland annat i Allians för Sveriges Gran(s)kningsgrupp inför valet 2006. Arbetsgruppens uppgift är att ytterligare konkretisera den idédebatt som Göran Hägglund inledde förra sommaren.

Jag ser fram emot en vår med många intressanta samtal hur man bäst definierar vad politiken ska syssla med, om gränsen mellan det personliga ansvarstagandet, det familjen och vi själva som enskilda personer kan göra och det som stat och kommun bör bistå med. Jag ser också fram emot att få vara med och lägga de sista pusselbitarna till den förvaltningspolitiska propositionen, medverka vid Digitala statens nätverksträff i Växjö och delta vid Landsbygdsriksdagen i Sunne och allt det andra som ligger framför detta spännande år.

Hur är det tänkt? Kommer det verkligen vara Mats Odell som uppdaterar sidan? Och vad kan man förvänta sig att få ta del av?

Personliga kontakter blir en allt viktigare informationskälla. Detta gäller särskilt yngre personer där personliga kontakter är den viktigaste källan för information. Internet blir också en allt viktigare källa när man söker politisk information. Genom Facebook går det att skapa en möjlighet till mer av personlig kontakt men framför allt får man ett verktyg för att föra dialog och förse anhängare och andra [mer]]]> Det har tidigare skrivits en del om att Mats Odell trots att han propagerar för att myndigheter ska använda sociala media inte själv finns med på Facebook eller på annat sätt använder sociala media. Efter en del tänkande och utarbetande av strategier och arbetssätt har min chef nu bestämt sig för att ompröva sitt tidigare ställningstagande. Från och med idag har Mats Odell en supportersida på Facebook.

Hur är det tänkt? Kommer det verkligen vara Mats Odell som uppdaterar sidan? Och vad kan man förvänta sig att få ta del av?

Personliga kontakter blir en allt viktigare informationskälla. Detta gäller särskilt yngre personer där personliga kontakter är den viktigaste källan för information. Internet blir också en allt viktigare källa när man söker politisk information. Genom Facebook går det att skapa en möjlighet till mer av personlig kontakt men framför allt får man ett verktyg för att föra dialog och förse anhängare och andra intresserade med information som de i sin tur kan använda i sina kontakter med vänner och bekanta.

Det kommer både vara Mats själv och vi som hans medarbetare som kommer att uppdatera facebooksidan och svara på olika inlägg. Men vi kommer att försöka göra det tydligt huruvida det är Mats själv eller en medarbetare som skriver. Mats kommer att skriva i jag form och vi som hans medarbetare kommer att skriva om honom i tredje person exempelvis ”Mats skriver idag en debattartikel i Aftonbladet om att boendemiljön i förorterna måste förbättras genast”.

Det kommer inte att avslöjas några hemligheter på facebooksidan och det kommer inte ges någon inblick i Mats privatliv. Däremot hoppas jag att Mats tillsammans med oss medarbetare ska kunna ge en inblick i ett statsråds vardag och bjuda på några nyheter lite före de når ut till alla andra.

Jag känner att jag måste förklara varför jag tog det beslut jag gjorde, dels för att jag varit tydlig med att jag vill vara med och ta ett ansvar för att leda landstinget i Stockholm (här, här och här) i en något annorlunda riktning, dels för att för egen del kunna lägga det bakom mig.

Några av er kanske tycker att det är onödigt eller rent av dumt att öppet förklara detta. Vissa av er som läser kanske tycker att jag är en fåfängd, högmodig och något självcentrerad person. Då får det vara så. Men det [mer]]]> I går hade vi nomineringsstämma inför höstens val. De som följer mig på Twitter vet redan att jag då tackade nej till den plats på valsedeln som nomineringskommittén föreslagit mig till. Det var inte ett beslut som jag tog med ett lätt hjärta utan något som jag funderat på sedan nomineringskommittén presenterade sitt förslag i december.

Jag känner att jag måste förklara varför jag tog det beslut jag gjorde, dels för att jag varit tydlig med att jag vill vara med och ta ett ansvar för att leda landstinget i Stockholm (här, här och här) i en något annorlunda riktning, dels för att för egen del kunna lägga det bakom mig.

Några av er kanske tycker att det är onödigt eller rent av dumt att öppet förklara detta. Vissa av er som läser kanske tycker att jag är en fåfängd, högmodig och något självcentrerad person. Då får det vara så. Men det här är min berättelse om mig själv och vad jag har upplevt.

Valkampanjer är något av det bästa jag vet. Jag älskar debatterna där förslag och argument ställs mot varandra. Jag älskar kampen, spelet, intensiteten. Nomineringstider, som ju oundvikligen föregår en valkampanj, är å andra sidan något av det värsta jag vet. Vi har den senaste tiden kunnat läsa på flera ställen (här, här och här) om hur den process fungerar där våra olika politiska partier ska vaska fram de kandidater som ska ställa upp i höstens val ser ut. Det är sällan någon uppmuntrande läsning.

Anledningen till att jag överhuvudtaget valde att kandidera till landstinget i Kristdemokraternas interna provval var att jag blev ombedd att göra det. På rikstinget förra sommaren sökte ordföranden och vice ordföranden i Stockholms stads nomineringskommitté upp mig och pratade om behovet av förnyelse av landstingsgruppen och frågade om inte jag kunde ställa upp för att bidra till den förnyelsen. Jag var inledningsvis tveksam till att säga ja. Jag hade ju sedan jag på allvar började satsa aktivt på politiken velat kandidera till riksdagen så det de bad om skulle innebära en stor omsvängning för mig.

För att illustrera hur stor omsvängningen var: När jag flyttade 2008 så var det flera parametrar som spelade in på valet av bostad och bostadsort. Det var det vanliga pris, avgift, bostadens kvalité, pendlingsavstånd, närservice med mera. Men även sådant som hur partiets lokalavdelning fungerar och konkurrensen till riksdagslistan 2010. Hade jag 2008 haft en plan på att satsa på landstingsvalet 2010 hade jag nog aldrig bosatt mig i nordväst där flera av våra etablerade landstingspolitiker bor.

Jag sa trots allt ja till att omorientera mig och sats på landstinget i stället. Jag kunde se flera spännande arbetsuppgifter framför mig och när partiet kallar, då ställer man upp. Vän av ordning kan nu invända att jag inte bor i Stockholms stads distrikt utan i Stockholms läns och att stadens distrikt inte hade något inflytande över huruvida jag skulle placeras på någon lista eller inte.

Förvisso, men de två distrikten i Stockholm hade enats om att gå fram med en gemensam topp på nio namn i både staden och länet. Så när det gällde en placering för att vara med och ta ett ledande ansvar så var i mina ögon en förfrågan från stadens nomineringskommitté jämbördig med en från länets. När sedan nomineringskommittéerna i höstas beslutade sig för att inte göra ett gemensamt arbete utan fördela platserna på listorna mellan distrikten kunde jag väl ana att mina chanser att få en bra placering på listan minskade.

Hur kunde jag ana det?

Dels stod det klart för mig att geografi och bostadsort skulle vara en viktig faktor trots att vi genom uppgörelsen om en gemensam topp på alla listor hade försökt att komma bort från det, dels på grund av reaktionerna när jag gick ut och berättade att jag kandiderade. Från medlemmar i stadens nomineringskommitté fick jag väldigt positiva reaktioner de tyckte att det var modigt av mig att gå ut offentligt och att det var bra att jag var så tydlig. De i länets nomineringskommitté som reagerade tyckte däremot att det var dumt, att jag väckte kamplustar hos folk och att personer som idag har uppdrag skulle försöka bita sig fast i dem vilket skulle försvåra nomineringskommitténs arbete.

Bortsett från de reaktioner jag fick från nomineringskommittén i länet, möttes jag dock uteslutande av positiva reaktioner. Både från folk som kontaktade mig direkt och partivänner som skrev artiklar och uttryckte sitt stöd. Däremot gick det inte så bra i provvalet som jag hade hoppats. Jag kom på 10:e plats bland Stockholms läns kandidater.

Med en sådan placering ansåg jag inte att det fanns några bra argument för att hävda att jag skulle stå bland de nio främsta på listan. Trots alla de brister som finns i provvalssystemet tycker jag trots allt att medlemmarnas röst måste få väga tungt. Med provvalsresultatet i ryggen kunde jag inte tänka mig argumentera för att jag skulle ha en av länets sex platser bland topp nio istället för Stig Nyman, Eva Lannerö, Karl Henriksson, Erik Sjöstedt, Malin Appelgren eller Aram El Khoury. Alla de, utom Aram, fick fler röster än mig i provvalet men Aram har visat sig ha ett så starkt stöd i sin valkrets att han kryssar sig in med personröster.

Däremot var jag inte villig att acceptera den 18:e plats som nomineringskommittén föreslagit mig till. Man kan tycka att det är en ära och tecken på stort förtroende att ens få stå på en lista som kandidat i ett allmänt val. Men har man först blivit ombedd att ställa upp för att vara med och ta ett ledande ansvar, sedan gett upp sin ursprungliga dröm för att sätta partiet främst och dessutom fått många positiva reaktioner från ledande företrädare runt om i länet, då är en icke valbar plats inte en ära. Det är en skymf.

Om Kristdemokraterna uppnår samma resultat i valet 2010 som 2006 kan de som står på platserna 10, 11 och 12 på listorna räkna med att bli ersättare i landstingsfullmäktige. För att ens komma in som 3:e ersättare på 18:e plats skulle partiet troligtvis behöva fyrdubbla sitt väljarstöd. Och att driva en personvalskampanj i Stockholms län är en omöjlighet. Det saknas lokala nyhetsmedia som bevakar politiken utifrån det lokala perspektivet vilket innebär att allt kampanjande i huvudsak måste ske genom att köpa mediautrymme och då också få betala för alla kontakter utanför den valkrets där man finns på listan. Jag, och flera med mig, har försökt att göra uppskattningar på vad det skulle kosta att driva en kampanj för att kryssa sig in i Stockholms län och vi talar om sex- eller sjusiffriga belopp.

Jag tycker att det hade varit schystare och ärligare av nomineringskommittén ifall de hade kontaktat mig och sagt tack men nej tack. Det är nämligen precis det en 18:e plats på listan innebär. När jag i konkurrens med ledande kristdemokratiska politiker från den nordvästra delen av Stockholms län inte heller fick stämmans förtroende att stå så högt upp på listan att det skulle kunna innebära en ersättarplats valde jag själv att dra tillbaks min kandidatur. Förtroende är som jag ser det nämligen väldigt digitalt, antingen åtnjuter man förtroende eller så gör man det inte.

Även om partiets medlemmar i provvalet visat att de har förtroende för mig så har jag inte sett att nomineringskommittén eller nomineringsstämman har samma förtroende för mig när det väl kommer till kritan och man måste göra svåra val mellan olika personer som man uppskattar och känner för.

Så vad har jag lärt mig av allt detta? Borde jag ha varit mer försiktig? Har jag straffats för att jag sticker ut huvudet?

Det finns många som tror att den bästa politiska överlevnadsstrategin är att sitta still i båten och vänta på sin tur. Och flera personer har under det senaste dygnet framfört teorin att jag nu får lida för att jag gärna säger vad jag tycker och för att jag på ett tydlig sätt utmanade vårt sittande landstingsråd. Kanske ligger det någon sanning i det. Men jag tänker inte förändra vem jag är.

Jag är en person som säger vad jag tycker om det jag ser och upplever. Ser jag något som är fel så kämpar jag mot det och kanske visar det sig att jag ibland slåss mot väderkvarnar. Då får det vara så. Men jag kan inte sitta tyst när jag ser något som är galet. Så även om det skulle vara strategiskt rätt kan jag inte säga att jag kommer vara mer försiktig och återhållsam i framtiden. Det är helt enkelt inte jag.

Om det är något jag har lärt mig är det att vi måste vara mer försiktiga när vi ber någon att ta ett ansvar och ställa upp för partiet. När vi ber någon om en sådan uppoffring måste vi också vara villiga att ta ansvar för att dra det hela vägen fram. Likadant när vi uttrycker vårt stöd för någon i ett nomineringssammanhang. Det är inte samma sak som att säga att man tycker någon gör ett bra jobb i största allmänhet. Det är ett stöd som vi måste kunna backa upp med handling.

Jag är överhuvudtaget osäker på om det sätt svenska partier vaskar fram kandidater på är bra och ändamålsenligt. Men det får möjligtvis bli temat på ett framtida inlägg.

Det lidande som Djurrättsalliansen påvisade ledde som sig bör till en polisutredning. Nu riskerar denna utredning dock att läggas ner eftersom de personer som dokumenterat grisarnas lidande vägrar att vittna.

Enligt polisen i Halland är det mesta av det material Djurrättsalliansen lämnat över insamlat under sommaren. Organisationen väntade dock i flera månader med att uppmärksamma djurens lidande. Och nu när polisen behöver deras vittnesmål för att ställa de skyldiga inför rätta så tiger de.

Organisationens något märkliga agerande får mig att fundera på om grisarnas lidande inte bara användes som en kampanjploj för att få uppmärksamhet kring sin egen organisation, en organisation vars [mer]]]> Lagom till julhandeln släppte Djurrättsalliansen skrämmande bilder och filmer från grisuppfödare runt om i landet. Den uppmärksamhet man fick i media följdes upp av en kampanj på gator och torg samt på internet där man uppmanade folk att bojkotta julskinkan och till och med sluta äta kött helt och hållet.

Det lidande som Djurrättsalliansen påvisade ledde som sig bör till en polisutredning. Nu riskerar denna utredning dock att läggas ner eftersom de personer som dokumenterat grisarnas lidande vägrar att vittna.

Enligt polisen i Halland är det mesta av det material Djurrättsalliansen lämnat över insamlat under sommaren. Organisationen väntade dock i flera månader med att uppmärksamma djurens lidande. Och nu när polisen behöver deras vittnesmål för att ställa de skyldiga inför rätta så tiger de.

Organisationens något märkliga agerande får mig att fundera på om grisarnas lidande inte bara användes som en kampanjploj för att få uppmärksamhet kring sin egen organisation, en organisation vars syfte inte är att skapa goda förhållanden för djuren på våra bondgårdar utan att helt få stopp på djurhållningen i Sverige. Ingen mer mjölk eller ost i affären, inget kött och inga ägg. För att uppnå detta mål samarbetar Djurrättsalliansen även med Djurens befrielsefront som har som motto: ”smash it, glue it, break it, burn it, what ever you do – just do it!”

Helt plötsligt smakar julens kampanj mot de grymheter grisarna får utstå lite illa. Kanske är det dags för polisen att börja utreda Djurrättsalliansen för skyddande av brottsling. De skyddar ju både de som gjorde olaga intrång för att dokumentera de grymheter som begås mot grisarna och de personer som ansvarar för de eländiga förhållanden som Djurrättsalliansen själva har uppmärksammat.

Att använda halva Barack Obamas segerrecept kommer inte att räcka långt i valet 2010. Obama blev inte president genom att sitta nätterna igenom och språka med ungdomar på internet. Men han fick folk att tala om honom på de nya medierna. Och om hans korta och kärnfulla budskap, sådant som ”change”. Presidentkandidatens strateger visste vad de gjorde och det skulle aldrig ha fallit någon in att lägga ut förslaget till sjukvårdsreform på Facebook.

Jag vet inte vad Obama har med svenska partiledares bloggande [mer]]]> Uppsala Nya Tidning (UNT) förordar idag (måndag) på ledarplats att svenska partiledare och andra ledande politiker borde sättas i bloggkarantän över valrörelsen. Ledarredaktionen hävdar att svenska partier är fast i ett tänkande där kommunikation handlar om att föra ut ett budskap istället för att föra en dialog. Där kan jag till viss del hålla med UNT. Men sedan åberopar man Barack Obama för att ge stöd för sitt argument:

Att använda halva Barack Obamas segerrecept kommer inte att räcka långt i valet 2010. Obama blev inte president genom att sitta nätterna igenom och språka med ungdomar på internet. Men han fick folk att tala om honom på de nya medierna. Och om hans korta och kärnfulla budskap, sådant som ”change”. Presidentkandidatens strateger visste vad de gjorde och det skulle aldrig ha fallit någon in att lägga ut förslaget till sjukvårdsreform på Facebook.

Jag vet inte vad Obama har med svenska partiledares bloggande att göra. För det första så går det inte att vare sig kopiera hela eller halva Barack Obamas segerrecept i Sverige och förvänta sig samma resultat. Det finns för stora skillnader i hur politik och väljare fungerar för att det ska vara någon idé att ens tänka tanken. Det tror jag alla svenska partier är väl medvetna om. Däremot går det att dra lärdomar från det som har fungerat framgångsrikt i andra länder.

För det andra så tror jag inte det finns någon som tror att man når de stora massorna direkt via en statusuppdatering på Facebook eller Twitter eller via ett blogginlägg. Det är inte så sociala media fungerar. Men säg att du kanske når fram till 50 eller 100 personer som följer dig på Twitter eller Facebook för att de har förtroende för dig. De lyssnar på det du säger, läser de texter du delar med dig av och kanske engagerar de sig i en kort dialog. Hade detta varit ett torgmöte med tillfälligt förbipasserande medborgare med starkt varierande partisympatier så hade de flesta svenska politiker varit väldigt nöjda med 50 till 100 åhörare. Men det är här som sociala media skiljer sig från både torgmöten och vanliga traditionella media. Du talar till en publik som i väldigt stor utsträckning redan har ett förtroende eller intresse för dig och som har en förhållandevis hög villighet att föra vidare det du har sagt.

Det är den effekten som Barack Obama och hans kampanjmedarbetare uppnådde. Det är den effekten alla företag som nu ger sig in i de sociala medierna eftersträvar. Och det är den effekten, att dialogen flyttar från de digitala sammanhangen till samtal människor emellan på arbetsplatserna, vid köksborden och i snabbköpet som svenska partier hoppas uppnå i valrörelsen.

Men måste det vara partiledare ledande politiker som själva delar med sig av sina liv och tankar, Obama twittrade väl knappast själv?

Jag vet inte hur många av sina statusuppdateringar som Barack Obama skrev själv under kampanjen. Men de rörde allt möjligt från glassätande till tillkännagivande av nya reformförslag och frågor till motståndaren. Däremot tror jag att det är rätt av ledande politiker i Sverige att de själva är de som twittrar, bloggar och facebookar. Det finns flera anledningar för det. Dels handlar det om vår svenska tradition av öppenhet och relativa närhet mellan väljare och politiker. Dels handlar det om ärlighet och äkthet. Men, det handlar också om att vi i Sverige har något som amerikanska politiker inte behöver ta hänsyn till. Vi har jantelagen.

Den dagen som en svensk politiker blir ”för fin” för att tala direkt med sina väljare kan han eller hon städa sitt skrivbord, packa sin resväska och se fram emot ett liv utan motioner och voteringar. Och i det här fallet är jantelagen bra. Så ska det vara och det är därför som UNT har så fel.

Allt som våra ledande politiker gjort i form av blogginlägg och statusuppdateringar är inte skolexempel på hur man bäst utnyttjar de nya kanalerna. Men den slutsats man bör dra av det är väl snarare att många politiker har ett behov av att lära sig och att utveckla sin förmåga att använda sociala medier som en del av sin dialog med väljarna. Jag undrar vilka andra kunskapsbrister UNT vill avhjälpa med förbud istället för med utbildning?

Till sist: Visst var Barack Obamas korta och kärnfulla budskap viktiga men Facebook har varit ett flitigt använt verktyg i arbetet med sjukvårdsreformen. Även komplexa frågor vinner på att man för en dialog.