Så jag har velat ha ett tält i Prideparken men har efter att ha pratat med vänner i partiet insett att vi inte har de resurser som krävs i form av politiker som kan finnas i tältet för att föra samtal. [mer]]]> I går arrangerade Kristdemokraterna i Stockholms stad och län ett seminarium på Stockholm Pride under temat Makten över vardagen. Jag har under många år önskat att vi som parti skulle vara mer aktiva under Stockholm Pride men jag har inte riktigt kunnat hitta formerna som skulle fungera för oss. Att direkt kasta sig in i paraden har inte känts rätt. – Jag tror att det skulle provocera delar av mitt eget parti och hbtq-rörelsena alldeles för mycket. Och ärligt, så mycket av ett party parti är vi inte och vi är väl inte direkt överbegåvade med politiker som kan slita av sig t-shirten och glittra ikapp med regnbågsflaggorna i paraden.

Så jag har velat ha ett tält i Prideparken men har efter att ha pratat med vänner i partiet insett att vi inte har de resurser som krävs i form av politiker som kan finnas i tältet för att föra samtal. Det hårda klimat som många gånger har mött kristdemokratiska företrädare på Pride har gjort att många känner sig rädda och osäkra. De vågar helt enkelt inte ställa sig på Pride som kristdemokrater för att föra en dialog. Och jag kan delvis förstå dem.

Det är inte lätt att berätta att man är kristdemokrat Min erfarenhet efter att ha varit med i en hel del ”hbt-sammanhang” är att det inte är vare sig lätt eller självklart att berätta att man är kristdemokrat.

Först har man alla de här frågorna: Ska jag över huvud taget berätta? När ska jag säga det? För vem ska jag berätta? Hur säger man det? Och hur kommer de att reagera?

När jag sedan tar mig samman och berättar ”Det” då varierar reaktionerna väldigt mycket. Står man inför en större publik kan man bli utbuad. Ibland vill människor bryta kontakten och inte mer ha något med en att göra. Några blir förvånade – Nej, inte kan du vara kristdemokrat. Andra tycker synd om en och undrar om det finns något de kan göra för att ge stöd. Några blir glada.

Mot den bakgrunden var jag väldigt glad när vi fick frågan om vi ville vara med och arrangera ett seminarium Pride House. Äntligen! Nu har vi ett tillfälle att vara med på Pride och lyssna och föra en dialog.

Tyvärr har väl det faktum att vi som parti för första gången är med och arrangeraar en programpunkt på Pride överskuggats lite av att vår partiledare Göran Hägglund inte ställer upp i dagens partiledardebatt.

Jag kan förstå att Göran dagen innan ett viktigt tal vill kunna samla tankarna och koncentrera sig på talet även om jag personligen önskar att han valt att prioritera annorlunda.

Det finns ju också de som tycker att det är bra att Göran Hägglund inte är med på Pride. Tidningen Broderskap tycker tillexempel att det är ”väldigt bra att Hägglund inte kommer [hit], och att han genom det sätter fingret på att det faktiskt inte finns fullständigt konsensus kring HBT-frågor ens i Sverige.” Expressen skrev på ledarplats att det är det är förståeligt att Hägglund inte kommer eftersom han enligt dem företräder ”det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter”.

Efter vårt seminarium har mycket av det som skrivits tyvärr handlat om min partikollega Annelie Enochsons blogginläg om hetslagstiftningen och löspenisar.

Ska jag beskriva min egen reaktion på Annelies inlägg kan jag inte göra det på annat sätt än att säga att jag blev både ledsen och förbannad. Genom att publicera sitt blogginlägg just samma dag som vi arrangerade vårt prideseminarium lyckades Annelie, på egen hand, omkullkasta mycket av det arbete som vi i Stockholm ägnat månader åt. Vi ville ha ett samtal kring regnbågsfamiljers och äldre hbt-personers situation och Kristdemokraternas arbete med hbt-frågor som kunde sträcka sig bortom den begränsade tidsram som seminariet hade.

Annelie Enochsons blogginlägg är inte bara ett exempel på sanslöst dålig politisk timing utan också ett bevis på stora kunskapsbrister.

Till skillnad från vad Annelie verkar tro så skyddar hetslagstiftningen alla från hets på grund av deras sexuella läggning, alltså även heterosexuella. Och sedan hennes påstående om att det sprids löspenisar på Pride…

Men hallå!?!

Jag har besökt Pride i många år och hitintills aldrig fått någon löspenis. Om hon menar att det är fel att det säljs sexhjälpmedel så borde detta vara en kritik som också bör riktas exempelvis gentemot Apoteket som har denna typ av produkter i sitt sortiment.

Annelie hänvisar också till Expressens rapportering från invigningen och menar att den bland annat betecknades av dekadens. Jag var på invigningen av Pride och jag märkte inte av någon dekadens. Där fanns Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm som talade om vikten av människovärde och likabenhandling och Magdalena Ribbing som pratade om vett och etikett. Bland annat om att det inte är okej med väldigt intima kärleksuttryck i publika sammanhang varesig man är hetero, homo, bi eller trans. Och så var det med den dekadensen. Jag tror inte att det finns någon kristdemokrat som inte skulle kunna njuta av underhållningen eller som skulle ha svårt att ställa upp på det mest som sades under invigningen av Pride.

Jag hoppas liksom flera andra av mina partivänner att Kristdemokraterna kan vara än mer aktiva under kommande pridefestivaler och att vi då också ska slippa den typ av okunniga, missunnsamma och föraktfulla debattinlägg som Annelie Enochsons är ett exempel på.

Det är förvisso helt sant att Kristdemokraterna i år, liksom tidigare år, inte har något tält i Pride parken. Detta är i första hand en fråga om resurser och personlig säkerhet för de som i så fall skulle bemanna ett sådant tält. Jag tror inte att vi under en av de sista semesterveckorna skulle kunna få ihop tillräckligt många kristdemokrater som skulle känna att de kan hantera det hårda bemötande som kristdemokrater många gånger fått utstå under Pride. Kristdemokraterna har häcklats, våra företrädare i olika debatter har buats ut och det [mer]]]> Idag publicerar Svenska dagbladet årets kanske största icke-nyhet helt i klass med det klassiska exemplet ”Hund bet brevbärare”. SvD rapporterar idag att det bland övriga allianspartier finns en kritik mot att Kristdemokraterna inte är mer aktiva under Stockholm Pride. Vad tidningen nästan missar helt är att Kristdemokraterna i år, för första gången, har en helt egen programpunkt i Pride House.

Det är förvisso helt sant att Kristdemokraterna i år, liksom tidigare år, inte har något tält i Pride parken. Detta är i första hand en fråga om resurser och personlig säkerhet för de som i så fall skulle bemanna ett sådant tält. Jag tror inte att vi under en av de sista semesterveckorna skulle kunna få ihop tillräckligt många kristdemokrater som skulle känna att de kan hantera det hårda bemötande som kristdemokrater många gånger fått utstå under Pride. Kristdemokraterna har häcklats, våra företrädare i olika debatter har buats ut och det har kastats pil på bilder av ledande KD-personligheter. Ett tält i Pride parken kräver mer än vi klarar av ett valår. Jag antar att våra vänner i Alliansen förstår att vi måste prioritera våra arbetsinsatser på det sätt som vi tror bidrar bäst till en alliansseger i höstens val. Allt detta hade jag kunnat förklara om Tobias Brandel på SvD varit intresserad av att fråga och låta oss bemöta kritiken.

Vad gäller medverkande i prideparaden tror jag att det är fel att medverka första året ett valår. Att gå med i paraden och skicka ut ett pressmeddelande om det är ganska enkelt och kräver inga extra resurser. Flera kristdemokrater går redan på eget initiativ i tåget. Men jag tror att kritiken, även från pridepubliken, skulle vara större om vi helt plötsligt skulle tåga med mer officiellt ett valår än om vi avstår på samma sätt som vi gjort förut. Även detta hade jag kunnat berätta för SvD om de varit intresserade.

Vad gäller frågan om Göran Hägglunds deltagande i partiledardebatten kan jag förstå att han väljer att tacka nej till att åka fram och tillbaks till Stockholm dagen innan ett av hans viktigaste tal i valrörelsen. Däremot är det något märkligt att RFSL, som är en seriös debattarrangör, inte tillåter att partierna i ett sådant läge får företrädas av sin vice partiledare. Detta är ju annars vad som brukar vara praxis.

Men vad om nyheten som Svenskan nästan missar? Kristdemokraterna i Stockholms stad och län arrangerar i år ett seminarium i Pride House på torsdag den 29 juli kl 14:00. Rubriken är ”Makten över vardagen” och vi vill lyssna in hur det är att växa upp, bilda familj och bli äldre som homo-, bi- eller transsexuell i Sverige. Behövs det något särskilt stöd för regnbågsfamiljer? Fungerar valfriheten inom äldreomsorgen tillräckligt bra för att man ska kunna välja ett äldreboende med hbt-kompetens?

Vi kommer inte till Pride för att lansera några nya politiska förslag, vi kommer för att lyssna, lära och föra en dialog. Min förhoppning är att det ska finnas några som svarar på vår inbjudan till samtal så att vi kan få en givande dialog under årets prideveckka och inte den gamla vanliga pajkastningen som Svenska dagbladet idag ger prov på.

Efter att ha läst Sydsvenskan artikel och det brev som facket har skrivit kan jag konstatera att fyran hårddragit det hela. Huvudbudskapet är väl snarare att Polisförbundet i Skåne oroar sig för att det har utvecklats ett angiverisystem som gör folk rädda och som kan trycka värdegrundsproblem under ytan. Detta är en oro att ta på allvar vilket också polisledningen i Skåne verkar göra.

Är allt frid och fröjd då? Nej, jag reagerar på flera saker som kommer fram i artikeln och i det brev som polisfacket har skickat till sina medlemmar.

Jag studsar till redan vid rubriken ”Värdegrundspanik”. Det är viktigt att arbeta med värdegrunden i all offentlig verksamhet. Det är viktigt [mer]]]> Fick en smärre chock när jag såg på TV4:s nyheter idag på morgonen. Enligt TV4 har polisfacket i Skåne skrivit ett brev med budskapet att det hämmar polisens arbete att förbjuda rasistiska uttalandena . Uppgifterna ha Nyheterna hämtat från Sydsvenskan.

Efter att ha läst Sydsvenskan artikel och det brev som facket har skrivit kan jag konstatera att fyran hårddragit det hela. Huvudbudskapet är väl snarare att Polisförbundet i Skåne oroar sig för att det har utvecklats ett angiverisystem som gör folk rädda och som kan trycka värdegrundsproblem under ytan. Detta är en oro att ta på allvar vilket också polisledningen i Skåne verkar göra.

Är allt frid och fröjd då? Nej, jag reagerar på flera saker som kommer fram i artikeln och i det brev som polisfacket har skickat till sina medlemmar.

Jag studsar till redan vid rubriken ”Värdegrundspanik”. Det är viktigt att arbeta med värdegrunden i all offentlig verksamhet. Det är viktigt både för att öka allmänhetens förtroende för verksamheten, för att skapa attraktiva arbetsplatser och för att värna demokratin. Och efter förra årets avslöjanden om den hårda jargongen i polisbilar och på utbildningar hos polismyndigheten i Skåne så känns värdegrundsarbetet där som väldigt angeläget.

Sedan det exempel som lyfts upp både i artikeln och i brevet där man ondgör sig över att inte ha fått beskriva en person som ”180 lång, utländsk och talande turkiska” i ett signalement. I artikeln menar Stefan Olsson, Polisförbundets ordförande i Skåne, att begreppet utländsk skiljer ut personen från alla svenskar som talar turkiska och att begreppet därför är relevant i ett signalement.

Detta är ju kvalificerat trams. I ett signalemente som handlar om utseende så har man alltså rensat bort alla som är blonda och blåögda och som dessutom talar turkiska. Men vilket utländskt utseende pekar signalementet på? Är det ett franskt utseende, ett japanskt, ett somaliskt eller kanske ett kanadensiskt? Och hur skiljer man en blond kanadensare från en blond svensk?

Nej, begreppet utländsk är inte relevant för att beskriva en persons utseende i ett signalement.

Polisfacket ondgör sig också över att polisledningen polisanmält vad ledningen anser vara ”olämpliga ordval”. Jag vet inte vilka ordval och anmälningar man syftar på i brevet. Men jag anser det vara självklart att uttalanden som ”apjävel”, ”blattejävlar”, ”Neger Niggersson”, ”Oskar Neger”,”jag ska göra honom steril” och ”han ska få så duktigt med stryk att han inte kan stå på benen” utreds så att rätt åtgärder kan vidtas.

Just eftersom polisen är satta att försvara yttrandefriheten och rättssamhället är det viktigt att de själva hålls till ansvar för sina egna överträdelser. Att poliser polisanmäls när det misstänks för att ha begått ett brott är något positivt och inget som bör stävjas. Däremot ska man aldrig syssla med okynnesanmälningar varken av poliser eller några andra. Man kan heller inte kalla det en polisanmälan om en kollega pratar med chefen om någat han eller hon anser vara ett problem på arbetsplatsen. Det är heller inte en polisanmälan om en chef inleder en process för att utreda om det är motiverat men eventuell disciplinåtgärd. Men den typen av åtgärder bör ju föregås av och kombineras med seriösa samtal med de det berör. Annars riskerar man just det som polisfacket oroar sig för, att de värdegrundsproblem som finns ska tryckas ner under ytan istället för att rättas till.

Och för att svara på frågan: Hämmar det polisens arbete om man förbjuder rasistiska uttalanden? Nej, det gör det inte. Polisen måste självklart få använda vittnens egna ord i vittnesutsagor oavsett om de är rasistiska eller inte. Men i polisens egna beskrivningar av händelseförlopp, signalement och så vidare förstår jag inte varför man ska använda den typen av uttalanden. Sedan är förbud sällan rätt väg att gå i sådan här fråga, då soppar man lätt problemen under mattan. Det är ju inte uttalandena i sig som är problemet utan de värderingar som ligger bakom.

Att företag och kommuner kan ha nytta av lokaliseringstjänster för att stärka sina kundrelationer och öka besöksaktiviteten har vi sett exempel på exempelvis hos Starbucks och Chicago. Explore Chicago har en lista över besökstips på Foursquare som borde få Stockholm Visitors Board att böra fundera på om det inte är dags att ta bort betaetiketten på hemsidan och ägna [mer]]]> Att koppla ihop personer platser och händelser har alltid varit viktigt i vårt sociala umgänge. Många av våra relationer definieras utifrån var och när vi har träffat en viss person. Vår historia bygger på att vi kopplar samman vissa personer med bestämda platser och tidpunkter. Även om det inte borde komma som en överraskning för någon att de eviga frågorna var, när, hur, vem och varför nu börjar besvaras genom enkla sociala verktyg på internet, är vi nog många som inte tänkte tanken innan Brigthkite, Google latitude, Gowalla och Foursquare dök upp.

Att företag och kommuner kan ha nytta av lokaliseringstjänster för att stärka sina kundrelationer och öka besöksaktiviteten har vi sett exempel på exempelvis hos Starbucks och Chicago. Explore Chicago har en lista över besökstips på Foursquare som borde få Stockholm Visitors Board att böra fundera på om det inte är dags att ta bort betaetiketten på hemsidan och ägna sig åt andra saker i den digitala världen än att verka vara inne.

Om Chicagos satsning känns för stor att försöka ta efter så går det ju alltid att börja med ett mer begränsat projekt. Varför inte göra något liknande som HBO har gjort för sin nya serie How to make it in America som hade svensk premiär igår? Börja med att lägga in alla platser från Stadsmuseets Stieg Larsson vandringar och ge på så sätt en bättre möjlighet för de som vill uppleva Millenniumböckernas miljöer på egen hand. Eller ska Skåne och Ystad bli först med att kopiera idén för att skapa nya möjligheter för de som vill följa i Kurt Wallanders spår?

Okey, så företagen kan stärka sina varumärken och kommunerna kan få turisterna att besöka fler platser under sin vistelse, men vad får jag ut av det som privatperson och vem är intresserad av var jag är?

Jag tror att man kan ha nytta av tjänsterna på flera sätt:

• Man kan ta del av erbjudanden som företag kan ge till trogna besökare.
• Man kan använda den information och de tips som är knutna till specifika platser.
• Man kan enkelt se om ens vänner är i närheten och arrangera spontana möten.
• Man kan lära känna sina vänner och bekanta bättre.

Foursquare och Gowalla är också delvis utformade som spel vilket kanske inte kan ses som en nytta men kan vara väl så roligt för den tävlingsinriktade.

Och vem är då intresserad av att veta var jag är förutom den potentiella inbrottstjuven? Jag tror att personer, företag och organisationer som jag på något sätt har en relation till är intresserad av att veta var jag är. Självklart varierar intresset från person till person och mellan olika företag och organisationer. Mitt favoritcafé har inget intresse av att veta när jag är på jobbet eller i mataffären men kan ha ett intresse av att veta när jag är där och hitta sätt att öka min besöksfrekvens. Mina vänner kanske inte bryr sig om att jag kommer hem sent från jobbet men är mer intresserade av att veta om vi är i närheten av varandra och kan träffas spontant.

Mitt problem med lokaliseringstjänster har inte varit att se nyttan, den kommer alltid att uppenbara sig och någon kommer alltid komma på nya användningsområden. Mitt problem har varit att det har funnits flera olika intressanta tjänster och att alla mina vänner inte använder samma tjänst. Så en kort period använde jag Brightkite parallellt med Google latitude för att kunna visa min position på min blogg. Sedan lämnade jag Brightkite för Gowalla men höll kvar i Google latitude. Och från Gowalla gick jag över till Foursquare och då övergav jag också Google latitude och hoppades kunna använda Foursquares api för att publicera min position på bloggen.

Varför inte fortsätta använda alla de olika tjänsterna, de är ju gratis, kanske vän av ordning frågar sig. Det beror på att jag är alldeles för lat för att uppdatera tre eller fyra lokaliseringstjänster varje gång jag kommer till ett nytt ställe. Men detta problem har jag nu lyckats lösa tack vara de kloka människorna på Brightkite som skapat Check.in, en tjänst som checkar in på Brightkite, Gowalla och Foursquare samtidigt. Tjänsten är fortfarande i beta och saknar dels möjlighet att dela med sig av sina checkins via Twitter och Facebook dels möjlighet att skapa nya platser.

Möjligheten att dela med sig ska enligt Martin May på Brightkite komma i en version som de är på väg att släppa men möjligheten att lägga till nya platser verkar ligga lite längre fram i tiden.

Check.ins begränsningar skapar en del problem som jag har försökt att skapa tillfälliga lösningar för. På Facebook delar jag  nu med mig av min platsinformation med hjälp av  Foursquares rss-flödet och RSS Graffiti och på Twitter använder jag rss-flödet och Twitter feed. Att använda rss-flödet för lägesuppdateringar gör att de kommer att postas med viss fördröjning. Det positiva i att jag ägnat en viss tid åt att lösa detta är att jag samtidigt tagit tag i problemet att få min lokaliseringsdata från Foursquare att synas på en Google karta här på bloggen.

Det kanske är för tidigt att ropa hej eftersom jag inte testat min lösning i någon större utsträckning men hitintills verkar den fungera och det var inte särskilt svårt att ordna. Jag skapade en ny karta på Google maps, importerade det senaste inlägget från mitt kml-flöde från Foursquare och bäddade in resultatet i en text-widget. För att även få med mina meddelanden och informationen om plats och tid la jag till det senaste inlägget från rss-flödet med hjälp av RSS Include under kartan.

Så, nu är det lättare för mig att besvara frågan om var jag är och det är lättare för den som vill veta att få reda på det. Men, var är du?

Jag är glad över att få förtroendet att tillsammans med vår riksdagsgrupp och medarbetarna på riksdagskansliet vara med och formulera den kristdemokratiska politiken inför höstens val.

Som biträdande kanslichef kommer jag bland annat att ansvara för att samordna och kvalitetssäkra framtagandet av politiskt material.

En av mina mer spännande arbetsuppgifter kommer att vara den som huvudsekreterare i den arbetsgrupp som ska ta fram förslag om politikens gränser till sommarens riksting. Gruppen leds av Stefan Attefall som jag tidigare arbetat med, bland annat i Allians för Sveriges Gran(s)kningsgrupp inför valet 2006. Arbetsgruppens uppgift är att ytterligare konkretisera den idédebatt som [mer]]]> Nu drar jag ner på min arbetstid på Finansdepartementet. Jag kommer att fortsätta arbetet med den förvaltningspolitiska propositionen samt med vissa frågor kring e-förvaltning, lokal service och offentligt etos. Men utöver det kommer jag från och med onsdag och fram till valet att ta på mig nya arbetsuppgifter som biträdande kanslichef på Kristdemokraternas riksdagskansli.

Jag är glad över att få förtroendet att tillsammans med vår riksdagsgrupp och medarbetarna på riksdagskansliet vara med och formulera den kristdemokratiska politiken inför höstens val.

Som biträdande kanslichef kommer jag bland annat att ansvara för att samordna och kvalitetssäkra framtagandet av politiskt material.

En av mina mer spännande arbetsuppgifter kommer att vara den som huvudsekreterare i den arbetsgrupp som ska ta fram förslag om politikens gränser till sommarens riksting. Gruppen leds av Stefan Attefall som jag tidigare arbetat med, bland annat i Allians för Sveriges Gran(s)kningsgrupp inför valet 2006. Arbetsgruppens uppgift är att ytterligare konkretisera den idédebatt som Göran Hägglund inledde förra sommaren.

Jag ser fram emot en vår med många intressanta samtal hur man bäst definierar vad politiken ska syssla med, om gränsen mellan det personliga ansvarstagandet, det familjen och vi själva som enskilda personer kan göra och det som stat och kommun bör bistå med. Jag ser också fram emot att få vara med och lägga de sista pusselbitarna till den förvaltningspolitiska propositionen, medverka vid Digitala statens nätverksträff i Växjö och delta vid Landsbygdsriksdagen i Sunne och allt det andra som ligger framför detta spännande år.