I artikeln skrev jag bland annat att queer, liksom Pride, inte är något vänsterprojekt. Queer har lika lite med ekonomiska teorier att göra som sexuell läggning eller könsidentitet. Alla bögar är inte vänster. Alla flator är inte miljöpartister. Och alla heterosexuella är inte moderater. På samma sätt tillhör inte alla som är queer den autonoma vänstern.

Det finns vänsterautonoma element som vill kidnappa Pride för sina egna syften men man kan inte skylla q:et i hbtq för det problemet. De som är queer måste få vara en del av pridegemenskapen liksom de vänsterautonoma grupper som vill delta i en anda av respekt för andra som är med. Problemet är inte queer. Problemet är inte ens vänster. Problemet är bristande respekt. Där har Stockholm Pride som organisation en stor uppgift framför sig om Stockholm Pride ska kunna fortsätta växa och vara relevant som grogrund för positiva samhällsförändringar för hbtq-personer.

Läs gärna hela artikeln här.

Kristdemokraternas prideseminarium i år kommer att vara lite mer utmanande än de vi haft tidigare år. 2010, det första året vi var med, arrangerade vi ett lyssnarseminarium för att vi skulle få en chans att lära oss mer om hur det är att komma ut, få barn och åldras som hbt-person i Sverige. Förra året hade vi ett seminarium om hbt-flyktingar där vi strök under Kristdemokraternas kritik av bemötandet av hbt-flyktingar och vår syn på behovet av en generös flyktingpolitik.

Rubriken på årets seminarium är “Behövs det normer i en gemenskap?” Syftet med seminariet är att diskutera normer och normkritik. Här upplever vissa att det finns det en motsättning mellan kristdemokrater och pridebesökare. Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Annelie Enochson har sagt “Vi vill värna familjen, vi vill värna heteronormen. De vill värna homonormen.” Och 2010 drev RFSL en kampanj på temat verklighetens folk som ett svar på Göran Hägglunds användning av begreppet. De var kritiska till “det normativa innehållet i begreppet” och ville “göra ett försök att ta över det och fylla det med nytt innehåll”.

På vårt seminarium under Stockholm Pride vill vi diskutera ifall normer är bra eller dåligt och är det rätt normer som formar vårt samhälle.

Jag är själv väldigt glad över att Tiina tackat ja till att vara med i panelen tillsammans med Kristdemokraternas partisekreterare Acko Ankarberg Johansson; Åke Bonnier som är domprost i Stockholm och tillträdande biskop i Skara stift; Tiina Rosenberg professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet och queerteoretiker samt David Lazar som är rabin i den judiska församlingen i Stockholm.

Ska jag vara helt ärlig så var Tiina Rosenberg inte ett enkelt val. Tiinas namn var det första jag kunde komma på när jag funderade på en person som kunde representera ett normkritiskt och queerteoretiskt synsätt i panelen. Men jag ryggade lite för det eftersom jag insåg att valet kunde vara kontroversiellt inom partiet och eftersom Tiina är en person som jag på ett sätt beundrar samtidigt som hon skrämmer mig lite grand.

Jag pratade med Caroline Szyber om mina tankar. Jag läste på lite mer om Tiina och andra svenska queerteoretiker. Och jag bollade frågan lite till med Caroline. Sedan kontaktade jag Tiina och mötte ett väldigt positivt gensvar.

Om jag var så tveksam till att fråga Tiina Rosenberg, hur kommer det sig då att jag är så glad över att hon tackat ja till att vara med?

Jag tror att min glädje kommer av samma skäl som min tveksamhet. Min bild av Tiina är att hon är en person som vet vad hon vill, vad hon tycker och varför hon tycker det. Hon är kunnig och passionerad för det hon tror på. Och hon står upp för sig själv och för sin övertygelse.

Även om jag inte delar Tiina Rosenbergs åsikter så är detta någonting som jag verkligen beundrar och respekterar. Men det är även lite skrämmande för det kräver mer av mig. Det kräver att jag tänker till både en och två extra gånger om varför jag ser på världen som jag gör. Det är också i möten med människor som Tiina, passionerade och rakryggade människor som utmanar oss på något sätt, som vi kan växa och lära oss som mest.

Det här är vad jag sa:

”Idag firar våra norska grannar sin frihet. Och med all rätt gör de det på ett storslaget sätt. För frihet är värt att fira.

Vi är dock här av en helt annan anledning. Vi är här för att uppmärksamma alla de transpersoner, bisexuella och homosexuella som ännu inte fått sin frihet. Som dag efter dag lever i rädsla för våld och repressalier. Som inte får kämpa för sina rättigheter. Och som förnekas det människovärde som vi alla delar.

Vi är här för att visa solidaritet och ge vårt stöd i kampen för människovärdet. I kampen för att alla hbt-personer, oavsett var de lever och bor, ska kunna leva i frihet.

När jag engagerade mig politiskt i Kristdemokraterna så var det för att jag tror på ett antal grundläggande principer. Den viktigaste för mig är den om människovärdet. Att alla människor har lika, om än unikt, och okränkbart värde. Att alla människor har rätt att förverkliga detta värde. Att fritt göra sina livsval. Och att arbeta för att se sina drömmar gå i uppfyllelse.

Tyvärr handlar kampen för människovärdet för allt för många människor om liv och död. Om kroppslig integritet och allvarliga fysiska skador.

Bara några mil bort, på andra sidan Östersjön skulle vår manifestation idag mötas med batongslag, polishundar och tårgas. Och även om vi har lagar mot diskriminering i Sverige, möjlighet för alla att gifta sig och bilda familj och rätt att fortsätta arbeta för att göra morgondagen än bättre, så finns det mörka moln även här.

Antalet hatbrott mot transpersoner, bisexuella och homosexuella är fortfarande högt och ökar fortfarande vad gäller ärekränkning, hets mot folkgrupp och olaga diskriminering. Transpersoner är särskilt utsatta eftersom de saknar det extra skydd som brottsbalkens straffskärpningsregel och lagstiftningen om hets mot folkgrupp ger.

Det är dags för Sveriges politiker att vakna upp och ta även transpersoners livssituation på allvar. Hur länge ska människor utsättas för hot, våld och kränkningar i vårt land samtidigt som våra riksdagspolitiker stillasittande tittar på.

Till sist: Än idag fortgår den skamliga tvångssteriliseringen av transpersoner. Alliansregeringen har lämnat ett förslag till riksdagen där de konstaterar att tvångssteriliseringarna är ett kränkande ingrepp. Trots detta vill regeringen fortsätta utreda frågan

Men när riksdagen innan sommaruppehållet röstar om frågan hoppas jag att det finns tillräckligt många av mina kristdemokratiska partivänner och andra allianspolitiker som vågar se bortom partipolitiken och rösta för människovärdet – för att avskaffa tvångssteriliseringarna redan till sommaren.

Låt oss tillsammans fortsätta kämpa mot de mörka krafterna så att den “syttende mai” en dag kan bli en frihetens dag för transpersoner, bisexuella och homosexuella inte bara i Norge, utan även i Sverige och runt om i hela vår värld!”

”De hade fryst ut mig, slängt ut mig för att de inte kan göra något annat. Hade det varit i hemlandet kanske de hade, pappa hade säkert dödat mig.” Orden är Jimmys, en 18-årig homosexuell man som intervjuats av ALMAeuropa. Han berättar om vad han tror skulle hända om hans familj fick reda på att han är bög. Delar av intervjun finns återgiven i Ungdomsstyrelsens rapport Hon, han, hen och illustrerar tydligt varför Kristdemokraterna hör hemma på Pride.

Kristdemokratisk politik utgår från insikten om att varje människa är en unik person och att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Detta gäller oavsett etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller könsidentitet.

Vi vet att vi inte är perfekta, vare sig som personer eller parti. Och vi förstår att vi denna vecka kommer att få till svars för både vår egen och våra partikollegors ofullkomlighet. Vi kommer inte att försvara övertramp eller kränkande uttalanden som har gjorts av olika kristdemokrater under årens lopp. Vi vill be om förlåtelse. Och vi hoppas att vi framöver kan föra ett konstruktivt samtal med varandra.

Vi behöver som parti en bättre kunskap om och förståelse för hbt-personers livssituation. Detta är en av anledningarna till att vi finns med på Stockholm Pride. För att möta människor, lyssna och ta in olika intryck.

Självklart finns vi också med för att berätta om vår egen politik. Förklara vad vi står för och varför. Samt dela med oss av den debatt som förs inom Kristdemokraterna i olika hbt-politiska frågor.

Men för oss handlar Pride inte enbart om den politiska dialogen. Det handlar också om att visa solidaritet.

Solidaritet med alla de hundratusentals homo- och bisexuella samt transpersoner som inte öppet kan visa vilka de är. Solidaritet med dem som varje dag lever i rädsla att bli uteslutna ur sina familjer och samhällsgemenskap, misshandlade, fängslade och kanske rent av dödade.

I Burma riskerar homosexuella att bli satta i arbetsläger på livstid. I Malaysia är straffet för homosexualitet upp till 20 år i fängelse. Fem länder samt delar av Nigeria och Somalia straffar hbt-personer med döden. Uganda överväger att införa dödsstraff för homosexualitet. I flera länder, bland annat Ghana och Jamaica, uppmanar ledande politiker och poliser till misshandel och mord av homosexuella. Runt om i värden utsätts lesbiska för våldtäkter i syfte att ”bota dem” från deras homosexualitet.

Men vi behöver inte åka särskilt långt från Sverige för att se hur hbt-personer öppet utsätts för våld och trakasserier när de försöker manifestera sina rättigheter. I Moskva har det hitintills inte kunnat hållas någon laglig prideparad. I Riga har myndigheterna flera gånger förbjudit prideparader. De som har genomförts har utsatts för kraftfulla motdemonstrationer.

Här hemma i Sverige finns det många Jimmy, unga människor som varje dag lever i rädsla för sina närmaste anhöriga. Det är fyra gånger så vanligt att unga homosexuella män överväger att ta sitt liv än att heterosexuella män gör det. 65 procent av transpersoner mellan 16 och 29 år i Sverige har någon gång allvarligt övervägt att begå självmord. Antalet hatbrott mot homo- och bisexuella har ökat med 37 procent sedan 2005. Sedan man började mäta hatbrott mot transpersoner 2008 har dessa mer än fördubblats. Och nyligen kom en studie från Linnéuniversitetet som visar att homosexuella diskrimineras i arbetslivet både vad gäller anställningsmöjligheter och löner.

För oss är det oacceptabelt att unga människor i Sverige ska leva i rädsla för att tala om vem de egentligen är. Att hbt-personer ska känna en sådan desperation och utanförskap att det ser som enda utväg att ta sitt eget liv.

Vi vill inte ha ett land där otryggheten ökar för hbt-personer eller där någon riskerar att utsättas för diskriminering på arbetsplatsen på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.

Det finns mycket kvar att göra i Sverige för att vi som samhälle ska leva upp till insikten om alla människors lika värde. Och det finns än mer att göra utanför vårt lands gränser. Men där har vi inte lika mycket inflytande.

En sak vi dock kan göra är att se till att de som flyr undan hat och förföljelse som de utsätts för på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet får det skydd de behöver i Sverige. Och att sedan arbeta genom olika internationella organisationer, diplomatiska kontakter och med vårt biståndsarbete för att steg för steg förbättra situationen för hbt-personer runt om i världen.

Ansvaret för våra medmänniskor och skyldigheten att stå upp för människovärdet tar inte slut med den gemenskap vi själva tillhör eller vid vårt lands gränser. Det är globalt och det måste också vår solidaritet vara.

Återigen alla uttalanden som kränker hbt-personers människovärde rimmar illa med vår ideologi som betonar alla människors lika värde. När det gäller respekten för enskilda människor och deras värde så ska vi alltid vara beredda att försvara den, därför är vi med på Pride.

Troligtvis når det inte fram till den lesbiska kvinnan som våldtas i Johannesburg eller bögen som jagas ner för gatorna i Kingston att Kristdemokraterna i Stockholms stad och län deltar i Stockholm Pride. Men kanske, kanske når det fram till Jimmy.

Caroline Szyber, Stockholms stad
Erik Slottner, Stockholms stad
Magnus Kolsjö, Stockholms län
Malin Appelgren, Stockholms län

I samma artikel verkar det som att Göran Hägglund nu definitivt sätter ner foten i frågan. Han säger att “det måste finnas någon slags ordning och reda i lagstiftningen”. Ett väldigt klart och tydligt uttalande särskilt mot bakgrund av att han för mindre än en månad sedan sade att han ville ha ytterligare betänketid i frågan.

Partistyrelsen bad också rikstinget om att få just ytterligare betänketid när Caroline Szybers, Erik Slottners och min motion om att avskaffa kravet på tvångssterilisering behandlades. Partistyrelsen skrev i sitt förslag till beslut:

Partistyrelsen delar motionärernas uppfattning om att könstillhörighetslagen behöver revideras. Men med hänvisning till frågans komplexitet och vikt, att lagen om könstillhörighet på ett mycket påtagligt sätt berör människor i ömtåliga situationer, förordar partistyrelsen att man inväntar med ett ställningstagande innan vi tagit del av remissinstansernas synpunkter på Socialstyrelsens förslag.

I debatten på rikstinget argumenterade partistyrelsens representant Maria Larsson delvis i ordalag som lutade åt ett avslag på motionen när hon sa:

Om man bestämmer sig för att byta kön och exempelvis går från att vara kvinna till att bli man så är det ett beslut man fattar och blir en ny juridisk person. Och då tycker inte vi att om den som bestämt sig för att bli man ska kunna fortsätta att föda barn och bli gravid utan att ett beslut är fattat om att byta kön och då bör även beslutet om könsbyte fullföljas.

Hon sa också att:

Dessutom har frågan naturligtvis ett barnperspektiv. Där det handlar om att barn vill kunna definiera en mamma och en pappa och här får vi inte det klargörandet.

Men något förslag om att avslå motionen kom aldrig från Maria Larsson och rikstinget fattade alltså beslut i enlighet med det skriftliga förslag som partistyrelsen lagt fram innan rikstinget.

Nu verkar det alltså som att Göran Hägglund ägnat sin semester åt att analysera de 70 remissvar som kom in på Socialstyrelsen utredning. Och utifrån den nya kunskap han nu har fått har han kommit fram till att det inte handlar om det som brukar benämnas barnperspektivet. Istället handlar frågan om att det måste finnas “ordning och reda” i lagstiftningen.

Jag undrar vilka remissvar han bygger den analysen på? Men den mest relevanta frågan är hur mycket det får kosta att ha “ordning och reda” i lagstiftningen?

Den tvångssterilisering som transsexuella som vill genomgå en könskorrigering i Sverige måste underkasta sig är en kränkning av människovärdet. Ingen människa ska påtvingas kroppsliga ingrepp mot sin vilja.

Skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp har i Sverige ansetts vara så viktigt att det skrivits in i grundlagen. Europarådets parlamentariska församling antog förra året en resolution där man uppmanar medlemsländerna att se till att transsexuella personer kan få en könskorrigering godkänd utan krav på att genomgå sterilisering. Europarådets kommissionär för männskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, rekommenderade nyligen i en rapport medlemsländerna att överge steriliseringar och andra medicinska tvångsbehandlingar som ett krav för att få en könskorrigering godkänd.

Europeiska parlamentariker och människorättsexperter är alltså överens om att tvångssteriliseringar innebär en kränkning av de männskilga rättigheterna. Trots detta verkar nu Göran Hägglund vara beredd att trampa på det människovärde som annars hålls så högt av Kristdemokraterna. Och detta bara för att han tycker att det behövs “ordning och reda” i lagstiftningen.

Är detta pris verkligen värt att betala för lite ordning?