Jag känner att jag måste förklara varför jag tog det beslut jag gjorde, dels för att jag varit tydlig med att jag vill vara med och ta ett ansvar för att leda landstinget i Stockholm (här, här och här) i en något annorlunda riktning, dels för att för egen del kunna lägga det bakom mig.

Några av er kanske tycker att det är onödigt eller rent av dumt att öppet förklara detta. Vissa av er som läser kanske tycker att jag är en fåfängd, högmodig och något självcentrerad person. Då får det vara så. Men det [mer]]]> I går hade vi nomineringsstämma inför höstens val. De som följer mig på Twitter vet redan att jag då tackade nej till den plats på valsedeln som nomineringskommittén föreslagit mig till. Det var inte ett beslut som jag tog med ett lätt hjärta utan något som jag funderat på sedan nomineringskommittén presenterade sitt förslag i december.

Jag känner att jag måste förklara varför jag tog det beslut jag gjorde, dels för att jag varit tydlig med att jag vill vara med och ta ett ansvar för att leda landstinget i Stockholm (här, här och här) i en något annorlunda riktning, dels för att för egen del kunna lägga det bakom mig.

Några av er kanske tycker att det är onödigt eller rent av dumt att öppet förklara detta. Vissa av er som läser kanske tycker att jag är en fåfängd, högmodig och något självcentrerad person. Då får det vara så. Men det här är min berättelse om mig själv och vad jag har upplevt.

Valkampanjer är något av det bästa jag vet. Jag älskar debatterna där förslag och argument ställs mot varandra. Jag älskar kampen, spelet, intensiteten. Nomineringstider, som ju oundvikligen föregår en valkampanj, är å andra sidan något av det värsta jag vet. Vi har den senaste tiden kunnat läsa på flera ställen (här, här och här) om hur den process fungerar där våra olika politiska partier ska vaska fram de kandidater som ska ställa upp i höstens val ser ut. Det är sällan någon uppmuntrande läsning.

Anledningen till att jag överhuvudtaget valde att kandidera till landstinget i Kristdemokraternas interna provval var att jag blev ombedd att göra det. På rikstinget förra sommaren sökte ordföranden och vice ordföranden i Stockholms stads nomineringskommitté upp mig och pratade om behovet av förnyelse av landstingsgruppen och frågade om inte jag kunde ställa upp för att bidra till den förnyelsen. Jag var inledningsvis tveksam till att säga ja. Jag hade ju sedan jag på allvar började satsa aktivt på politiken velat kandidera till riksdagen så det de bad om skulle innebära en stor omsvängning för mig.

För att illustrera hur stor omsvängningen var: När jag flyttade 2008 så var det flera parametrar som spelade in på valet av bostad och bostadsort. Det var det vanliga pris, avgift, bostadens kvalité, pendlingsavstånd, närservice med mera. Men även sådant som hur partiets lokalavdelning fungerar och konkurrensen till riksdagslistan 2010. Hade jag 2008 haft en plan på att satsa på landstingsvalet 2010 hade jag nog aldrig bosatt mig i nordväst där flera av våra etablerade landstingspolitiker bor.

Jag sa trots allt ja till att omorientera mig och sats på landstinget i stället. Jag kunde se flera spännande arbetsuppgifter framför mig och när partiet kallar, då ställer man upp. Vän av ordning kan nu invända att jag inte bor i Stockholms stads distrikt utan i Stockholms läns och att stadens distrikt inte hade något inflytande över huruvida jag skulle placeras på någon lista eller inte.

Förvisso, men de två distrikten i Stockholm hade enats om att gå fram med en gemensam topp på nio namn i både staden och länet. Så när det gällde en placering för att vara med och ta ett ledande ansvar så var i mina ögon en förfrågan från stadens nomineringskommitté jämbördig med en från länets. När sedan nomineringskommittéerna i höstas beslutade sig för att inte göra ett gemensamt arbete utan fördela platserna på listorna mellan distrikten kunde jag väl ana att mina chanser att få en bra placering på listan minskade.

Hur kunde jag ana det?

Dels stod det klart för mig att geografi och bostadsort skulle vara en viktig faktor trots att vi genom uppgörelsen om en gemensam topp på alla listor hade försökt att komma bort från det, dels på grund av reaktionerna när jag gick ut och berättade att jag kandiderade. Från medlemmar i stadens nomineringskommitté fick jag väldigt positiva reaktioner de tyckte att det var modigt av mig att gå ut offentligt och att det var bra att jag var så tydlig. De i länets nomineringskommitté som reagerade tyckte däremot att det var dumt, att jag väckte kamplustar hos folk och att personer som idag har uppdrag skulle försöka bita sig fast i dem vilket skulle försvåra nomineringskommitténs arbete.

Bortsett från de reaktioner jag fick från nomineringskommittén i länet, möttes jag dock uteslutande av positiva reaktioner. Både från folk som kontaktade mig direkt och partivänner som skrev artiklar och uttryckte sitt stöd. Däremot gick det inte så bra i provvalet som jag hade hoppats. Jag kom på 10:e plats bland Stockholms läns kandidater.

Med en sådan placering ansåg jag inte att det fanns några bra argument för att hävda att jag skulle stå bland de nio främsta på listan. Trots alla de brister som finns i provvalssystemet tycker jag trots allt att medlemmarnas röst måste få väga tungt. Med provvalsresultatet i ryggen kunde jag inte tänka mig argumentera för att jag skulle ha en av länets sex platser bland topp nio istället för Stig Nyman, Eva Lannerö, Karl Henriksson, Erik Sjöstedt, Malin Appelgren eller Aram El Khoury. Alla de, utom Aram, fick fler röster än mig i provvalet men Aram har visat sig ha ett så starkt stöd i sin valkrets att han kryssar sig in med personröster.

Däremot var jag inte villig att acceptera den 18:e plats som nomineringskommittén föreslagit mig till. Man kan tycka att det är en ära och tecken på stort förtroende att ens få stå på en lista som kandidat i ett allmänt val. Men har man först blivit ombedd att ställa upp för att vara med och ta ett ledande ansvar, sedan gett upp sin ursprungliga dröm för att sätta partiet främst och dessutom fått många positiva reaktioner från ledande företrädare runt om i länet, då är en icke valbar plats inte en ära. Det är en skymf.

Om Kristdemokraterna uppnår samma resultat i valet 2010 som 2006 kan de som står på platserna 10, 11 och 12 på listorna räkna med att bli ersättare i landstingsfullmäktige. För att ens komma in som 3:e ersättare på 18:e plats skulle partiet troligtvis behöva fyrdubbla sitt väljarstöd. Och att driva en personvalskampanj i Stockholms län är en omöjlighet. Det saknas lokala nyhetsmedia som bevakar politiken utifrån det lokala perspektivet vilket innebär att allt kampanjande i huvudsak måste ske genom att köpa mediautrymme och då också få betala för alla kontakter utanför den valkrets där man finns på listan. Jag, och flera med mig, har försökt att göra uppskattningar på vad det skulle kosta att driva en kampanj för att kryssa sig in i Stockholms län och vi talar om sex- eller sjusiffriga belopp.

Jag tycker att det hade varit schystare och ärligare av nomineringskommittén ifall de hade kontaktat mig och sagt tack men nej tack. Det är nämligen precis det en 18:e plats på listan innebär. När jag i konkurrens med ledande kristdemokratiska politiker från den nordvästra delen av Stockholms län inte heller fick stämmans förtroende att stå så högt upp på listan att det skulle kunna innebära en ersättarplats valde jag själv att dra tillbaks min kandidatur. Förtroende är som jag ser det nämligen väldigt digitalt, antingen åtnjuter man förtroende eller så gör man det inte.

Även om partiets medlemmar i provvalet visat att de har förtroende för mig så har jag inte sett att nomineringskommittén eller nomineringsstämman har samma förtroende för mig när det väl kommer till kritan och man måste göra svåra val mellan olika personer som man uppskattar och känner för.

Så vad har jag lärt mig av allt detta? Borde jag ha varit mer försiktig? Har jag straffats för att jag sticker ut huvudet?

Det finns många som tror att den bästa politiska överlevnadsstrategin är att sitta still i båten och vänta på sin tur. Och flera personer har under det senaste dygnet framfört teorin att jag nu får lida för att jag gärna säger vad jag tycker och för att jag på ett tydlig sätt utmanade vårt sittande landstingsråd. Kanske ligger det någon sanning i det. Men jag tänker inte förändra vem jag är.

Jag är en person som säger vad jag tycker om det jag ser och upplever. Ser jag något som är fel så kämpar jag mot det och kanske visar det sig att jag ibland slåss mot väderkvarnar. Då får det vara så. Men jag kan inte sitta tyst när jag ser något som är galet. Så även om det skulle vara strategiskt rätt kan jag inte säga att jag kommer vara mer försiktig och återhållsam i framtiden. Det är helt enkelt inte jag.

Om det är något jag har lärt mig är det att vi måste vara mer försiktiga när vi ber någon att ta ett ansvar och ställa upp för partiet. När vi ber någon om en sådan uppoffring måste vi också vara villiga att ta ansvar för att dra det hela vägen fram. Likadant när vi uttrycker vårt stöd för någon i ett nomineringssammanhang. Det är inte samma sak som att säga att man tycker någon gör ett bra jobb i största allmänhet. Det är ett stöd som vi måste kunna backa upp med handling.

Jag är överhuvudtaget osäker på om det sätt svenska partier vaskar fram kandidater på är bra och ändamålsenligt. Men det får möjligtvis bli temat på ett framtida inlägg.

Att använda halva Barack Obamas segerrecept kommer inte att räcka långt i valet 2010. Obama blev inte president genom att sitta nätterna igenom och språka med ungdomar på internet. Men han fick folk att tala om honom på de nya medierna. Och om hans korta och kärnfulla budskap, sådant som ”change”. Presidentkandidatens strateger visste vad de gjorde och det skulle aldrig ha fallit någon in att lägga ut förslaget till sjukvårdsreform på Facebook.

Jag vet inte vad Obama har med svenska partiledares bloggande [mer]]]> Uppsala Nya Tidning (UNT) förordar idag (måndag) på ledarplats att svenska partiledare och andra ledande politiker borde sättas i bloggkarantän över valrörelsen. Ledarredaktionen hävdar att svenska partier är fast i ett tänkande där kommunikation handlar om att föra ut ett budskap istället för att föra en dialog. Där kan jag till viss del hålla med UNT. Men sedan åberopar man Barack Obama för att ge stöd för sitt argument:

Att använda halva Barack Obamas segerrecept kommer inte att räcka långt i valet 2010. Obama blev inte president genom att sitta nätterna igenom och språka med ungdomar på internet. Men han fick folk att tala om honom på de nya medierna. Och om hans korta och kärnfulla budskap, sådant som ”change”. Presidentkandidatens strateger visste vad de gjorde och det skulle aldrig ha fallit någon in att lägga ut förslaget till sjukvårdsreform på Facebook.

Jag vet inte vad Obama har med svenska partiledares bloggande att göra. För det första så går det inte att vare sig kopiera hela eller halva Barack Obamas segerrecept i Sverige och förvänta sig samma resultat. Det finns för stora skillnader i hur politik och väljare fungerar för att det ska vara någon idé att ens tänka tanken. Det tror jag alla svenska partier är väl medvetna om. Däremot går det att dra lärdomar från det som har fungerat framgångsrikt i andra länder.

För det andra så tror jag inte det finns någon som tror att man når de stora massorna direkt via en statusuppdatering på Facebook eller Twitter eller via ett blogginlägg. Det är inte så sociala media fungerar. Men säg att du kanske når fram till 50 eller 100 personer som följer dig på Twitter eller Facebook för att de har förtroende för dig. De lyssnar på det du säger, läser de texter du delar med dig av och kanske engagerar de sig i en kort dialog. Hade detta varit ett torgmöte med tillfälligt förbipasserande medborgare med starkt varierande partisympatier så hade de flesta svenska politiker varit väldigt nöjda med 50 till 100 åhörare. Men det är här som sociala media skiljer sig från både torgmöten och vanliga traditionella media. Du talar till en publik som i väldigt stor utsträckning redan har ett förtroende eller intresse för dig och som har en förhållandevis hög villighet att föra vidare det du har sagt.

Det är den effekten som Barack Obama och hans kampanjmedarbetare uppnådde. Det är den effekten alla företag som nu ger sig in i de sociala medierna eftersträvar. Och det är den effekten, att dialogen flyttar från de digitala sammanhangen till samtal människor emellan på arbetsplatserna, vid köksborden och i snabbköpet som svenska partier hoppas uppnå i valrörelsen.

Men måste det vara partiledare ledande politiker som själva delar med sig av sina liv och tankar, Obama twittrade väl knappast själv?

Jag vet inte hur många av sina statusuppdateringar som Barack Obama skrev själv under kampanjen. Men de rörde allt möjligt från glassätande till tillkännagivande av nya reformförslag och frågor till motståndaren. Däremot tror jag att det är rätt av ledande politiker i Sverige att de själva är de som twittrar, bloggar och facebookar. Det finns flera anledningar för det. Dels handlar det om vår svenska tradition av öppenhet och relativa närhet mellan väljare och politiker. Dels handlar det om ärlighet och äkthet. Men, det handlar också om att vi i Sverige har något som amerikanska politiker inte behöver ta hänsyn till. Vi har jantelagen.

Den dagen som en svensk politiker blir ”för fin” för att tala direkt med sina väljare kan han eller hon städa sitt skrivbord, packa sin resväska och se fram emot ett liv utan motioner och voteringar. Och i det här fallet är jantelagen bra. Så ska det vara och det är därför som UNT har så fel.

Allt som våra ledande politiker gjort i form av blogginlägg och statusuppdateringar är inte skolexempel på hur man bäst utnyttjar de nya kanalerna. Men den slutsats man bör dra av det är väl snarare att många politiker har ett behov av att lära sig och att utveckla sin förmåga att använda sociala medier som en del av sin dialog med väljarna. Jag undrar vilka andra kunskapsbrister UNT vill avhjälpa med förbud istället för med utbildning?

Till sist: Visst var Barack Obamas korta och kärnfulla budskap viktiga men Facebook har varit ett flitigt använt verktyg i arbetet med sjukvårdsreformen. Även komplexa frågor vinner på att man för en dialog.

Jag har funderat hela sommaren och pratat med vänner och bekanta. Och efter allt funderande har jag nu bestämt mig för att satsa på landstingsvalet 2010.

Vi har ett oerhört duktigt och respekterat landstingsråd i Stig Nyman. Han har mer än någon annan verkat för att sätta patientsäkerheten och patientens upplevelse av vården i centrum. Han har också spelat en avgörande roll för planerna för det nya Karolinska sjukhuset i Solna. Men jag tror att vi behöver ett generationsskifte och förnyelse i landstinget.

I Stockholms läns landsting har flera ledande politiker varit aktiva i landstingspolitiken så länge att den [mer]]]> Om ett år är det val till kommuner, landsting och riksdag. Och även om planeringen för valet har pågått länge är det först nu som det blir mer verkligt på ett personligt plan. I veckan går nämligen tiden ut för att ta ställning till ifall man vill ställa upp i Kristdemokraternas provval i Stockholm.

Jag har funderat hela sommaren och pratat med vänner och bekanta. Och efter allt funderande har jag nu bestämt mig för att satsa på landstingsvalet 2010.

Vi har ett oerhört duktigt och respekterat landstingsråd i Stig Nyman. Han har mer än någon annan verkat för att sätta patientsäkerheten och patientens upplevelse av vården i centrum. Han har också spelat en avgörande roll för planerna för det nya Karolinska sjukhuset i Solna. Men jag tror att vi behöver ett generationsskifte och förnyelse i landstinget.

I Stockholms läns landsting har flera ledande politiker varit aktiva i landstingspolitiken så länge att den politiska makten vuxit samman med förvaltningsapparaten. Istället för att vara medborgarnas röst in mot förvaltningen, har politikerna allt mer blivit förvaltningens försvarare gentemot medborgarna. Istället för att på medborgarnas uppdrag styra förvaltningen, har politikerna överlåtit mycket av makt och initiativförmåga åt tjänstemännen. Förtroendevalda deltidspolitiker är frustrerade över att det endast går att ändra på marginalen i de förslag till budget som tjänstemännen lägger fram. Tjänstemän fattar på eget bevåg beslut om miljardupphandlingar och vad gäller den viktiga regionplaneringen är det regionplanedirektören som presenterar tankar om Stockholmsregionens framtid på Regionplanekontorets hemsida.

De lojalitetsband som skaps genom mångårigt nära samarbete mellan ledande politiker och tjänstemän måste brytas. De folkvalda ska ha sin främsta lojalitet till de medborgare som valt dem till sina företrädare.

Jag vill i nära dialog med Stockholmsregionens invånare arbeta för att utveckla Stockholm till en region som präglas av frihet, trygghet och tillväxt. Landstinget måste bli bättre på sina huvuduppgifter att ge medborgarna en god vård och att erbjuda vår region goda förutsättningar att växa genom en god kollektivtrafik och fungerande infrastruktur.

Vi behöver fortsätta att utveckla och förbättra vårdvalet. Vårdval Stockholm har både skapat en valfrihet för patienterna och förkortat den tid man behöver vänta för att få träffa en läkare. Men reformen har också mött kritik från såväl vårdpersonal, kommuner som samarbetar med landstinget och patienter. Jag vill lyssna på den kritik som finns och arbeta tillsamman med våra vänner i Alliansen för att förbättra det vårdval som redan betytt så mycket för att förbättra tillgängligheten och kvaliteten i vården.

Stockholms län består både av storstad och glesbygd. Jag vill arbeta för att det ska finnas goda förutsättningar för att bo och arbeta i hela Stockholms län. Idag tvingas de som bor i skärgården och pendlar in till arbetet på fastlandet att betala nästan dubbelt så mycket för sina pendlarresor som de som bor inom det område som trafikeras av SL. Det är också dyrt för fastlandsboende och turister att besöka skärgården.

Jag vill slå ihop SL och Waxholmsbolaget och låta alla kollektivtrafikresor i Stockholms län omfattas av en och samma taxa. Detta kommer att innebära en marginell prishöjning på SL:s periodkort och biljetter. Men det kommer innebära en stor förändring för de som bor varaktigt i skärgården och för skärgårdsturismen.

Vi behöver göra prioriteringar i landstingets budget. Landstinget bör fokusera på sina huvuduppgifter sjukvård, regionplanering och kollektivtrafik. Vi måste ställa oss frågan hur mycket pengar det är rimligt att satsa på att locka filminspelningar till Stockholmsområdet och att utveckla avant garde cirkus när patienter väntar på vård och kollektivtrafiken dras med kapacitets- och punktlighetsproblem? Vi måste också fråga oss varför det politiska inflytandet över kulturen ska vara så stort? Jag vill istället undersöka möjligheten att ge en kulturcheck till de grupper som har svårt att själva betala för kulturupplevelser.

Om ett år är det val till landstinget. Jag hoppas att få diskutera med dig hur vi tillsammans bör utveckla Stockholmsregionen de närmaste fyra åren. Anmäl dig som anhängare på min Facebooksida och låt diskussionen ta fart.