Självklart har det fysiska mötet med väljare öga mot öga en roll att spela i denna och framtida valrörelser. Men faktum är att DN/ Synovates undersökning visar att de sociala medierna redan nu når fler väljare än dörrknackning. Den visar också, vilket nog inte förvånar någon annan än DN:s journalister, att traditionella massmedia når fler människor än sociala media.

Personligen är jag väldigt skeptisk till dörrknackning. Men som jag sa till John så tror jag att det finns en höger – vänster dimension i detta. Mina egna helt ovetenskapliga undersökningar verkar visa att personer som lutar åt vänster är mer öppna för att någon okänd knackar på dörren för att prata politik medan personer som lutar mer åt höger anser att deras hem är deras borg och där vill de kunna vara ifred.

Min slutsats av detta är att dörrknackning säkert kan vara ett bra verktyg för Socialdemokraterna för att få väljare som annars skulle stannat hemma att gå och rösta. Har man haft ett personligt samtal med någon som bemödat sig med att söka upp en i hemmet och man har lovat den personen att gå och rösta, så är det mycket svårare att stanna hemma.

Det personliga mötet i valstugan eller i samband med någon annan utåtriktad aktivitet är lite annorlunda. Här möter du människor som antingen redan har ett intresse och söker information på egen hand eller människor som spontant passerar och tar emot ett flygblad eller annan information. Dessa möten upplevs sällan som påträngande och kan, enligt min mening, bidra till att värva nya röster i större utsträckning än dörrknackning.

Ser man till sociala medier så måste man först konstatera att valrörelsen kan ha inneburit något av ett genombrott för politisk kommunikation på nätet. Enligt World internet institutes undersökning Svenskarna och internet 2009 använde nio procent av befolkningen internet för att någon gång i veckan ta del av politisk information. I DN:s undersökning är det 20 procent som haft kontakt med ett politiskt parti via sociala media. Det ska bli intressant att se ifall det ökade intresse för att använda internet för att vara en del av det politiska samtalet kommer finnas kvar även efter valet.

Att så mycket som en femtedel av befolkningen kommit i kontakt med politiska partier via sociala medier är inget man kan vifta bort. Många av dem är kanske redan övertygade om vilket block eller parti de ska rösta på men kontakten och möjligheten till dialog kan ge dem nya argument och kunskap att använda i sina relationer och de samtal de för med personer som inte är lika övertygade. Och detta tror jag är de sociala mediernas viktigaste roll i denna valrörelse – att värva och uppmuntra ”ambassadörer”.

Sedan kan man ha åsikter om partiernas brist på dialog via sociala medier. Synen på sociala medier som i huvudsak en annan pushkanal och så vidare. Men precis som för många andra organisationer så är sociala media nytt även för de politiska partierna. Och det kommer att ta ett tag innan vi/ de lär sig hur man bäst kan använda det som ett redskap i kommunikationen med medborgarna. Min personliga övertygelse är att det viktigaste arbete som partierna kan göra är att lära sina förtroendevalda och de mer aktiva anhängarna att föra konstruktiva dialoger på nätet. Partiernas roll kommer nog även i fortsättningen att vara som de som i huvudsak pushar ut information. Men det är viktigt att de efter den första pushen finns där och svara på frågor och deltar i dialogen. Och det kanske är den största utmaningen.

Undersökningen visar på ett stort misslyckande för partiernas satsningar på dörrknackning och personliga samtal. Socialdemokraterna har satt som mål att under valrörelsen genomföra en miljon samtal och Moderaterna har som målsättning att genomföra 300 000 hembesök.

Dess då mer framgångsrik har satsningen på egna hemsidor och sociala media varit. 13 procent av de tillfrågade har besök något eller några av de politiska partiernas hemsidor och en femtedel (20 procent) har haft kontakt med något parti via social medier.

Om DN/ Synovates undersökning bekräftas i de eftervalsanalyser som kommer att göras både av partier och fristående statsvetare och medieforskare innebär detta att den nya tidens möten och dialoger väldigt snabbt har etablerat sig som ett politiskt kampanjredskap att räkna med. Frågan är om någon ens kommer att prata om dörrknackning inför valrörelsen 2014. Att besöka väljarna i hemmet kan då redan ses som en snabbt uppblossande fluga likt gnuggisar eller Rubiks kub.

Mikael Zackrisson, Niclas Strandh och Kristofer Björkman skriver mer seriöst om ämnet.

Den 18 juni skrev de på ledarplats om att valrörelsen tar upp fel saker. Politiker borde inte diskutera skatter och välfärd i stället borde partiledarna prata om den snabba teknikutvecklingen och informationsteknikens roll i skolan.

Den 1 september skrev Tomas Zirn att IT hade hamnat i valskugga och berättade att branschorganisationen IT- och telekomföretagen tagit sig för pannan när de olika politiska alternativen presenterat sina valplattformar och de såg partiernas bottenfrusna intresse för IT-frågor i valspurten. En re-write på den egna artikeln gjordes och publicerades den 3 september. Samma dag publicerade tidningen också en kommentar av Johan Hallsenius som driver tesen att infrastrukturminister Åsa Torstensson (C) tvingas avgå efter valet oavsett vad valresultatet blir. Orsaken? IT-frågorna har för låg prioritet.

Och så i fredags var det dags igen. Nu skylldes frånvaron av IT-frågor i valrörelsen på frånvaron av organiserade intresseorganisationer.

Men jag undrar var har ComputerSweden varit i valrörelsen? De har lyckats hitta till en paneldebatt som arrangerades av IT- och telekomföretagen. De har kunnat berätta att Camilla Lindberg (FP) är för yttrandefrihet även på internet. Att de rödgröna vill expropriera TeliaSoneras svenska infrastruktur och att Moderaterna tycker att det är helt fel. Genom den enkät som tidningen genomfört med de sju riksdagspartierna har de kunnat berätta att flera partier vill ha en nationell IT-strategi för skolan. Dessutom har de berättat att de rödgröna är kritiska mot regeringen och att det finns få IT-personer att kryssa i riksdagsvalet. En brist i den undersökningen är att man bara undersökt de tre storstadsregionerna. Man har heller inte tagit ställning till ifall den andel ”IT-folk” som finns på listorna står i proportion till hur det ser ut bland befolkningen i övrigt eller inte.

Sammantaget har jag hittat sex redaktionella artiklar om politiska sakfrågor och en om personfrågor publicerade under sommaren och hösten på ComputerSwedens webbplats. Någon kanske tycker det är mycket. Men för en tidning som själv kallar sig Sveriges ledande IT-tidning och som upprepade gånger klagat på att det talas för lite om IT-frågor i valrörelsen måste det vara ett underbetyg.

Vad har ComputerSweden själva gjort för att hitta IT-frågorna i valrörelsen? Vad har de gjort för att granska regeringens och oppositionens arbete under mandatperioden och resultatet av det?

Som någon som har försökt att få ComputerSweden att skriva om Kristdemokraternas IT-politik och som har hört från kollegor som försökt att få tidningen att skriva om de utvärderingar som nu kommer gällande regeringens politik den gångna mandatperioden kan jag berätta att tidningens intresse inte har varit särskilt stort. Varken förhandsinformation, exklusivitet eller ministerintervjuer har kunnat locka.

Jag förväntar mig inte att media ska skriva om alla förslag som presenteras under en valrörelse eller att en tidning ska skicka fram en reporter så snart ett statsråd vill låta sig intervjuas. Men om man vecka efter vecka klagar på att ingen talar om IT-politik under valrörelsen så bör man i alla fall ha hyfs nog att skriva om det när frågan förs på tal annars kan man låta bli att gnälla.

Och så till svaret på frågan varför ingen talar om IT-frågorna i valrörelsen.

Det är helt enkelt för att ingen är intresserad. Inte ens de som säger sig vara det.

I slutänden avgörs valet av frågor som jobb, skatter, skola och vård. Jag törs till och med lova att ingen väljer parti utifrån vilka målsättningar de har för överföringshastigheten i bredbandsnätet. Man röstar på den man känner tillit till och den man tror kan skapa förutsättningar för fler jobb, bättre välfärd och ökad frihet.

Att partierna i det läget skulle avsätta tid och resurser för att hamra ut budskap om IT-politik är något som endast en dåre kan tro.

Kristdemokraterna har publicerat en rapport med flera bra IT-politiska förslag. Vi har troligtvis lagt ner mer tid på det än vad som är försvarbart i en valrörelse. Men det beror på att vi har ett antal personer som har ett brinnande intresse för de här frågorna.

Rapporten som finns att läsa här innehåller bland annat förslag om en höjning från 20 kbit/s till 2 Mbit/s för vad som ska anses vara funktionellt tillträde till internet, ett pristak på mobil dataroaming, RIT-avdrag och en sänkning av energiskatten för molntjänster.

Jag känner att jag måste förklara varför jag tog det beslut jag gjorde, dels för att jag varit tydlig med att jag vill vara med och ta ett ansvar för att leda landstinget i Stockholm (här, här och här) i en något annorlunda riktning, dels för att för egen del kunna lägga det bakom mig.

Några av er kanske tycker att det är onödigt eller rent av dumt att öppet förklara detta. Vissa av er som läser kanske tycker att jag är en fåfängd, högmodig och något självcentrerad person. Då får det vara så. Men det här är min berättelse om mig själv och vad jag har upplevt.

Valkampanjer är något av det bästa jag vet. Jag älskar debatterna där förslag och argument ställs mot varandra. Jag älskar kampen, spelet, intensiteten. Nomineringstider, som ju oundvikligen föregår en valkampanj, är å andra sidan något av det värsta jag vet. Vi har den senaste tiden kunnat läsa på flera ställen (här, här och här) om hur den process fungerar där våra olika politiska partier ska vaska fram de kandidater som ska ställa upp i höstens val ser ut. Det är sällan någon uppmuntrande läsning.

Anledningen till att jag överhuvudtaget valde att kandidera till landstinget i Kristdemokraternas interna provval var att jag blev ombedd att göra det. På rikstinget förra sommaren sökte ordföranden och vice ordföranden i Stockholms stads nomineringskommitté upp mig och pratade om behovet av förnyelse av landstingsgruppen och frågade om inte jag kunde ställa upp för att bidra till den förnyelsen. Jag var inledningsvis tveksam till att säga ja. Jag hade ju sedan jag på allvar började satsa aktivt på politiken velat kandidera till riksdagen så det de bad om skulle innebära en stor omsvängning för mig.

För att illustrera hur stor omsvängningen var: När jag flyttade 2008 så var det flera parametrar som spelade in på valet av bostad och bostadsort. Det var det vanliga pris, avgift, bostadens kvalité, pendlingsavstånd, närservice med mera. Men även sådant som hur partiets lokalavdelning fungerar och konkurrensen till riksdagslistan 2010. Hade jag 2008 haft en plan på att satsa på landstingsvalet 2010 hade jag nog aldrig bosatt mig i nordväst där flera av våra etablerade landstingspolitiker bor.

Jag sa trots allt ja till att omorientera mig och sats på landstinget i stället. Jag kunde se flera spännande arbetsuppgifter framför mig och när partiet kallar, då ställer man upp. Vän av ordning kan nu invända att jag inte bor i Stockholms stads distrikt utan i Stockholms läns och att stadens distrikt inte hade något inflytande över huruvida jag skulle placeras på någon lista eller inte.

Förvisso, men de två distrikten i Stockholm hade enats om att gå fram med en gemensam topp på nio namn i både staden och länet. Så när det gällde en placering för att vara med och ta ett ledande ansvar så var i mina ögon en förfrågan från stadens nomineringskommitté jämbördig med en från länets. När sedan nomineringskommittéerna i höstas beslutade sig för att inte göra ett gemensamt arbete utan fördela platserna på listorna mellan distrikten kunde jag väl ana att mina chanser att få en bra placering på listan minskade.

Hur kunde jag ana det?

Dels stod det klart för mig att geografi och bostadsort skulle vara en viktig faktor trots att vi genom uppgörelsen om en gemensam topp på alla listor hade försökt att komma bort från det, dels på grund av reaktionerna när jag gick ut och berättade att jag kandiderade. Från medlemmar i stadens nomineringskommitté fick jag väldigt positiva reaktioner de tyckte att det var modigt av mig att gå ut offentligt och att det var bra att jag var så tydlig. De i länets nomineringskommitté som reagerade tyckte däremot att det var dumt, att jag väckte kamplustar hos folk och att personer som idag har uppdrag skulle försöka bita sig fast i dem vilket skulle försvåra nomineringskommitténs arbete.

Bortsett från de reaktioner jag fick från nomineringskommittén i länet, möttes jag dock uteslutande av positiva reaktioner. Både från folk som kontaktade mig direkt och partivänner som skrev artiklar och uttryckte sitt stöd. Däremot gick det inte så bra i provvalet som jag hade hoppats. Jag kom på 10:e plats bland Stockholms läns kandidater.

Med en sådan placering ansåg jag inte att det fanns några bra argument för att hävda att jag skulle stå bland de nio främsta på listan. Trots alla de brister som finns i provvalssystemet tycker jag trots allt att medlemmarnas röst måste få väga tungt. Med provvalsresultatet i ryggen kunde jag inte tänka mig argumentera för att jag skulle ha en av länets sex platser bland topp nio istället för Stig Nyman, Eva Lannerö, Karl Henriksson, Erik Sjöstedt, Malin Appelgren eller Aram El Khoury. Alla de, utom Aram, fick fler röster än mig i provvalet men Aram har visat sig ha ett så starkt stöd i sin valkrets att han kryssar sig in med personröster.

Däremot var jag inte villig att acceptera den 18:e plats som nomineringskommittén föreslagit mig till. Man kan tycka att det är en ära och tecken på stort förtroende att ens få stå på en lista som kandidat i ett allmänt val. Men har man först blivit ombedd att ställa upp för att vara med och ta ett ledande ansvar, sedan gett upp sin ursprungliga dröm för att sätta partiet främst och dessutom fått många positiva reaktioner från ledande företrädare runt om i länet, då är en icke valbar plats inte en ära. Det är en skymf.

Om Kristdemokraterna uppnår samma resultat i valet 2010 som 2006 kan de som står på platserna 10, 11 och 12 på listorna räkna med att bli ersättare i landstingsfullmäktige. För att ens komma in som 3:e ersättare på 18:e plats skulle partiet troligtvis behöva fyrdubbla sitt väljarstöd. Och att driva en personvalskampanj i Stockholms län är en omöjlighet. Det saknas lokala nyhetsmedia som bevakar politiken utifrån det lokala perspektivet vilket innebär att allt kampanjande i huvudsak måste ske genom att köpa mediautrymme och då också få betala för alla kontakter utanför den valkrets där man finns på listan. Jag, och flera med mig, har försökt att göra uppskattningar på vad det skulle kosta att driva en kampanj för att kryssa sig in i Stockholms län och vi talar om sex- eller sjusiffriga belopp.

Jag tycker att det hade varit schystare och ärligare av nomineringskommittén ifall de hade kontaktat mig och sagt tack men nej tack. Det är nämligen precis det en 18:e plats på listan innebär. När jag i konkurrens med ledande kristdemokratiska politiker från den nordvästra delen av Stockholms län inte heller fick stämmans förtroende att stå så högt upp på listan att det skulle kunna innebära en ersättarplats valde jag själv att dra tillbaks min kandidatur. Förtroende är som jag ser det nämligen väldigt digitalt, antingen åtnjuter man förtroende eller så gör man det inte.

Även om partiets medlemmar i provvalet visat att de har förtroende för mig så har jag inte sett att nomineringskommittén eller nomineringsstämman har samma förtroende för mig när det väl kommer till kritan och man måste göra svåra val mellan olika personer som man uppskattar och känner för.

Så vad har jag lärt mig av allt detta? Borde jag ha varit mer försiktig? Har jag straffats för att jag sticker ut huvudet?

Det finns många som tror att den bästa politiska överlevnadsstrategin är att sitta still i båten och vänta på sin tur. Och flera personer har under det senaste dygnet framfört teorin att jag nu får lida för att jag gärna säger vad jag tycker och för att jag på ett tydlig sätt utmanade vårt sittande landstingsråd. Kanske ligger det någon sanning i det. Men jag tänker inte förändra vem jag är.

Jag är en person som säger vad jag tycker om det jag ser och upplever. Ser jag något som är fel så kämpar jag mot det och kanske visar det sig att jag ibland slåss mot väderkvarnar. Då får det vara så. Men jag kan inte sitta tyst när jag ser något som är galet. Så även om det skulle vara strategiskt rätt kan jag inte säga att jag kommer vara mer försiktig och återhållsam i framtiden. Det är helt enkelt inte jag.

Om det är något jag har lärt mig är det att vi måste vara mer försiktiga när vi ber någon att ta ett ansvar och ställa upp för partiet. När vi ber någon om en sådan uppoffring måste vi också vara villiga att ta ansvar för att dra det hela vägen fram. Likadant när vi uttrycker vårt stöd för någon i ett nomineringssammanhang. Det är inte samma sak som att säga att man tycker någon gör ett bra jobb i största allmänhet. Det är ett stöd som vi måste kunna backa upp med handling.

Jag är överhuvudtaget osäker på om det sätt svenska partier vaskar fram kandidater på är bra och ändamålsenligt. Men det får möjligtvis bli temat på ett framtida inlägg.

Att använda halva Barack Obamas segerrecept kommer inte att räcka långt i valet 2010. Obama blev inte president genom att sitta nätterna igenom och språka med ungdomar på internet. Men han fick folk att tala om honom på de nya medierna. Och om hans korta och kärnfulla budskap, sådant som ”change”. Presidentkandidatens strateger visste vad de gjorde och det skulle aldrig ha fallit någon in att lägga ut förslaget till sjukvårdsreform på Facebook.

Jag vet inte vad Obama har med svenska partiledares bloggande att göra. För det första så går det inte att vare sig kopiera hela eller halva Barack Obamas segerrecept i Sverige och förvänta sig samma resultat. Det finns för stora skillnader i hur politik och väljare fungerar för att det ska vara någon idé att ens tänka tanken. Det tror jag alla svenska partier är väl medvetna om. Däremot går det att dra lärdomar från det som har fungerat framgångsrikt i andra länder.

För det andra så tror jag inte det finns någon som tror att man når de stora massorna direkt via en statusuppdatering på Facebook eller Twitter eller via ett blogginlägg. Det är inte så sociala media fungerar. Men säg att du kanske når fram till 50 eller 100 personer som följer dig på Twitter eller Facebook för att de har förtroende för dig. De lyssnar på det du säger, läser de texter du delar med dig av och kanske engagerar de sig i en kort dialog. Hade detta varit ett torgmöte med tillfälligt förbipasserande medborgare med starkt varierande partisympatier så hade de flesta svenska politiker varit väldigt nöjda med 50 till 100 åhörare. Men det är här som sociala media skiljer sig från både torgmöten och vanliga traditionella media. Du talar till en publik som i väldigt stor utsträckning redan har ett förtroende eller intresse för dig och som har en förhållandevis hög villighet att föra vidare det du har sagt.

Det är den effekten som Barack Obama och hans kampanjmedarbetare uppnådde. Det är den effekten alla företag som nu ger sig in i de sociala medierna eftersträvar. Och det är den effekten, att dialogen flyttar från de digitala sammanhangen till samtal människor emellan på arbetsplatserna, vid köksborden och i snabbköpet som svenska partier hoppas uppnå i valrörelsen.

Men måste det vara partiledare ledande politiker som själva delar med sig av sina liv och tankar, Obama twittrade väl knappast själv?

Jag vet inte hur många av sina statusuppdateringar som Barack Obama skrev själv under kampanjen. Men de rörde allt möjligt från glassätande till tillkännagivande av nya reformförslag och frågor till motståndaren. Däremot tror jag att det är rätt av ledande politiker i Sverige att de själva är de som twittrar, bloggar och facebookar. Det finns flera anledningar för det. Dels handlar det om vår svenska tradition av öppenhet och relativa närhet mellan väljare och politiker. Dels handlar det om ärlighet och äkthet. Men, det handlar också om att vi i Sverige har något som amerikanska politiker inte behöver ta hänsyn till. Vi har jantelagen.

Den dagen som en svensk politiker blir ”för fin” för att tala direkt med sina väljare kan han eller hon städa sitt skrivbord, packa sin resväska och se fram emot ett liv utan motioner och voteringar. Och i det här fallet är jantelagen bra. Så ska det vara och det är därför som UNT har så fel.

Allt som våra ledande politiker gjort i form av blogginlägg och statusuppdateringar är inte skolexempel på hur man bäst utnyttjar de nya kanalerna. Men den slutsats man bör dra av det är väl snarare att många politiker har ett behov av att lära sig och att utveckla sin förmåga att använda sociala medier som en del av sin dialog med väljarna. Jag undrar vilka andra kunskapsbrister UNT vill avhjälpa med förbud istället för med utbildning?

Till sist: Visst var Barack Obamas korta och kärnfulla budskap viktiga men Facebook har varit ett flitigt använt verktyg i arbetet med sjukvårdsreformen. Även komplexa frågor vinner på att man för en dialog.