Fyra år av alliansstyre räcker inte för att bryta det fasta grepp över människors medvetande som socialdemokratin har haft i Sverige trots att Alliansen har gjort mycket för att skapa mer av valfrihet och mindre av politikerstyre.

Trots Socialdemokraternas högljudda protester förändrades det sätt som höga chefer tillsätts i staten. Idag går kompetens före partibok vilket bland annat lett till fler kvinnor på ledande befattningar. Arbetet med vårdvalsreformer runt om i landet har lett till fler vårdcentraler. Och den apoteksreform som de rödgröna vill riva upp har lett till många nya apotek runt om i landet.

Listan kan göras längre: Jobbskatteavdraget har gett den genomsnittlige arbetaren en extra månadslön om året, RUT-avdraget ger möjlighet att betala för lite hjälp hemma och på så sätt få mer tid över för varandra och avskaffandet av fastighetsskatten har lyft en oro för framtiden från mångas axlar.

Alla dessa reformer är viktiga frihetsreformer. De är viktiga för att de skapar mer utrymme för människor att bestämma själva. Och de är viktiga för att de skapar mer trygghet i vardagen. Alla dessa reformer vill de rödgröna riva upp helt eller delvis.

De vill kvotera chefsjobb och styrelseplatser. Bestämma hur barnföräldrar ska fördela föräldraledigheten mellan sig. Och diktera var det ska finnas vårdcentraler och apotek och vem som ska få erbjuda dig vård.

Fyra år är inte nog för att lossa enpartistatens grepp och socialdemokraternas makt över våra tankar som visar sig in i allt från museutställningar till skolböcker.

Ta PJ Anders Linders uppmaning på allvar idag när du röstar. Säg farväl till enpartistaten.

LO:s förbundsordförande saknar all trovärdighet när hon påstår sig ha blivit grundlurad och inget förstått gällande de pensionsbeslut hon varit med och fattat i AMF:s styrelse. Det skulle vara väldigt intressant att höra ifall de andra i styrelsen instämmer i den beskrivning Wanja Lundby-Wedin ger om att de alla varit helt oförstående inför vad de beslutade.

I AMF:s styrelse sitter några av Sveriges mest erfarna ledare från näringsliv och fackföreningsrörelse att de inte skulle ha förmågan att sätta sig in i ett pensionsavtal och förstå dess konsekvenser håller jag för högst osannolikt.

Wanja Lundby-Wedins förklaring imponerar inte på mig. Och kanske är det som Maria Abrahamsson skriver, att den inte lär imponera på LO:s medlemmar heller.