DI tycks tro att politik utvecklas i ett vakuum där de klokaste tankarna tänks när man är inlåst på den egna kammaren. Kanske är det så man skriver ledare. Bra politik utvecklas i dialog med andra människor både enskilda medborgare och företrädare för organisationer och näringsliv.

Jag vet inte hur Göran Hägglund exakt resonerade när han valde att skriva en debattartikel med Lars Lemker men valet av författarkollega är på intet sätt långsökt. Kristdemokraterna har arbetat aktivt för att få till stånd ett avskaffande av den statliga fastighetsskatten och fastighetstaxeringssystemet sedan 2001. Att man i det opinionsbildande arbetet för att få till stånd en sådan förändring samarbetar med en organisation som har samma uppfattning i sakfrågan är för mig helt naturligt.

De politiska partierna är inte en del av staten, de är en del av det civila samhället. Politiker bör inte, vilket DI förespråkar, skjuta ifrån sig intresseorganisationer av olika slag, de bör omfamna dem. Vi behöver mer av dialog och aktiva medborgare i diskussionen om hur vi ska forma Sverige, inte mindre. I den dialogen är intresseorganisationer såväl som politiker en viktig del.

Det Europeiska snusförbudet är oproportionerligt men vill man inte gå hela vägen ut och kräva att det upphävs så bör man i alla fall kräva att Ålandsöverenskommelsen ska respekteras och att ålänningarna återfår den fulla rätten till sina svenska traditioner och till sitt snus.

Ellas förslag fick PJ Anders Linder på Svenska dagbladet att reagera och undra om Kristdemokraterna var för frihet eller förmynderi. Han efterlyste att få se mer av den kristdemokrati som står för frihet, familj, flit och företagsamhet. Varken PJ eller vi andra behövde vänta särskilt länge. Inom några timmar hade Jessica Nyberg och Eric Sjöstedt skapat en grupp på Facebook för alla som vill arbeta för ett förändrat kristdemokratiskt parti, med en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran eller att ”egga gamla kds:are”. Gruppen har redan fått 108 medlemmar.

Flera (SvD, Mikael Bergman, Johan Ingerö, Barometern) har kommenterat Demoskops undersökning om hur svenskarna ser på sin politiska identitet. Den visar att det finns en stor potential för en kristdemokrati som är friheterlig och förankrad i traditioner och en tydlig värdegrund.

Veckans mest utförliga tankar om hur Kristdemokraterna bör positionera sig på den politiska kartan står KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers för i sitt blogginlägg ”En ny kristdemokarti: Bakgrund och skiss”. Jag håller med i det mesta Charlie skriver men ryggar något för att sätta etiketten borgerlig på mig själv. Det kan ha att göra med att jag inte tycker om att hamna i små trånga fack men det kan också bero på att jag är uppväxt i socialdemokraternas Sverige där begreppet borgerlig associeras till cigarröksfyllda rum, en stark patriarkal ordning och en ganska hänsynslös egoism.

Jag tycker om att kalla mig Kristdemokrat men ryggar tillbaks när någon vill stämpla mig som konservativ eller som liberal. Jag anser mig vara alldeles för lite kung och fosterland för att vara konservativ och alldeles för mycket familj och föreningsliv för att vara liberal. Jag tror att det är just detta som avspeglar sig i Demoskops undersökning.

Människor känner en stark samhörighet med de som värderar familj och gemenskap men vill samtidigt inte kväsas av en överhet och dess institutioner. För mig är den bästa politiken den som är friheterlig, respekterar traditioner och är förankrad i en fast värdegrund samt är socialt och ekologiskt ansvarstagande. Den svenska kristdemokratin har potentialen att vara allt detta.

Allt som har liv växer och utvecklas. Så uttryckte sig en av vårt partis grundare, Lewi Pethrus. Jag ska inte göra mig till uttolkare av vad han skulle tycka om hur Kristdemokraterna har utvecklas fram till idag. Men att partiet drygt 40 år efter sitt grundande inte bör se ut och verka som det gjorde när det var ungt är en slutsats som närmast är en självklarhet.

Men hur bör då Kristdemokraterna se ut? Vilken förändring och utveckling bör vi ha? Om detta kan man ha olika uppfattning. Flera röster har höjts för att vi ska ta till oss etiketten värdekonservativt. Andra har bestämt protesterat emot en sådan inriktning. Vi har nu ägnat mycket tid och kraft att diskutera konservatismens vara eller inte vara inom partiet. Detta trots att åsikterna vad gäller själva värdegrunden mellan de som inte vill kalla sig värdekonservativa och de som vill göra det inte skiljer sig åt nämnvärt. Det borde vara mer produktivt att diskutera innehållet i vår värdegrund och politik istället för att ägna tid och kraft åt vad vi ska kalla den.

I den föränderliga värld som vi lever i där politiken ständigt ställs inför nya utmaningar, är det viktigt med en fast värdegrund. Om Kristdemokraterna kapar sina rötter finns inte längre någon källa att hämta kraft ur för den utveckling och förändring som krävs för tillväxt.

De flesta partier har på senare tid kapat många band med sitt ursprung för att istället ägna sig åt dagssländepolitik för att attrahera tillfälligt uppblossande opinioner. Det är inte den väg Kristdemokraterna bör gå.

Vi bör istället knyta hårdare an till den värdegrund som i vårt land inspirerats och förvaltats av den kristna traditionen. Vi bör än tydligare värna människovärdet. Vi behöver stå upp för en stat som garanterar människors trygghet samtidigt som den skapar frihet för familjer och enskilda. Vi får inte vara rädda att kräva förbud och restriktioner där det behövs men inte heller rygga för att kräva mindre av offentliga insatser i den mån samhället inkräktar på familjers och enskildas frihet.

En kristen värdegrund handlar inte enbart om en god vård och omsorg. Rätten till liv inskränker sig inte till frågor om abort och dödshjälp. Vi måste ha en politik som handlar lika mycket om ett starkt försvar som ett en gott boende för äldre. Vi behöver tala om ett rättsväsende som är både rättvist och barmhärtigt lika väl som vi talar om vikten av att minska antalet aborter. Vi behöver argumentera för att sänkta skatter är en lika viktig frihetsfråga som vårdnadsbidraget.

Ett parti som bygger sin politik utifrån en kristen värdegrund kommer troligtvis inte kunna attrahera en majoritet av väljarna. Men vi kommer kunna vara en röst för alla de som anser att politik handlar om mer än att vända kappan efter vinden. Frågan är om vi är mogna uppgiften. Kan vi lägga debatten om ideologiska etiketter bakom oss och istället diskutera hur den värdegrund vi alla sluter upp bakom kan omsättas i praktisk politik inom alla de områden där väljarna söker politiskt ledarskap?

Beslutet att inte ta med Lennart Sacrédeus på EU-valsedeln handlar inte om ett politiskt vägval utan snarare om att hitta en laguppställning som man tror bäst kan hjälpa partiet att nå framgång i europaparlamentsvalet. Det var också så Göran Hägglund motiverade beslutet på den presskonferens han höll i fredagseftermiddag: Lennart Sacrédeus är ingen bra lagspelare.

Flera av personerna som har placerats högt upp på vår EU-valsedel är personer som representerar samma åsiktsströmningar inom partiet som Lennat Sacrédeus. Att då säga att beslutet att inte ta med Sacrédeus handlar om förnyelse av partiets politik á la nya moderaterna visar bara på Dagens arenas okunnighet om den kristdemokratiska rörelsen.

Kristdemokraterna bör inte gå samma väg som de tre övriga partierna inom Alliansen och trängas på politikens mittfält. Partiet har en viktig framtidsdebatt framför sig. Hur ska Kristdemokraterna ta sig an den nya politiska arenan i Sverige utan att förlora kontakten med sina rötter?