”De hade fryst ut mig, slängt ut mig för att de inte kan göra något annat. Hade det varit i hemlandet kanske de hade, pappa hade säkert dödat mig.” Orden är Jimmys, en 18-årig homosexuell man som intervjuats av ALMAeuropa. Han berättar om vad han tror skulle hända om hans familj fick reda på att han är bög. Delar av intervjun finns återgiven i Ungdomsstyrelsens rapport Hon, han, hen och illustrerar tydligt varför Kristdemokraterna hör hemma på Pride.

Kristdemokratisk politik utgår från insikten om att varje människa är en unik person och att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Detta gäller oavsett etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller könsidentitet.

Vi vet att vi inte är perfekta, vare sig som personer eller parti. Och vi förstår att vi denna vecka kommer att få till svars för både vår egen och våra partikollegors ofullkomlighet. Vi kommer inte att försvara övertramp eller kränkande uttalanden som har gjorts av olika kristdemokrater under årens lopp. Vi vill be om förlåtelse. Och vi hoppas att vi framöver kan föra ett konstruktivt samtal med varandra.

Vi behöver som parti en bättre kunskap om och förståelse för hbt-personers livssituation. Detta är en av anledningarna till att vi finns med på Stockholm Pride. För att möta människor, lyssna och ta in olika intryck.

Självklart finns vi också med för att berätta om vår egen politik. Förklara vad vi står för och varför. Samt dela med oss av den debatt som förs inom Kristdemokraterna i olika hbt-politiska frågor.

Men för oss handlar Pride inte enbart om den politiska dialogen. Det handlar också om att visa solidaritet.

Solidaritet med alla de hundratusentals homo- och bisexuella samt transpersoner som inte öppet kan visa vilka de är. Solidaritet med dem som varje dag lever i rädsla att bli uteslutna ur sina familjer och samhällsgemenskap, misshandlade, fängslade och kanske rent av dödade.

I Burma riskerar homosexuella att bli satta i arbetsläger på livstid. I Malaysia är straffet för homosexualitet upp till 20 år i fängelse. Fem länder samt delar av Nigeria och Somalia straffar hbt-personer med döden. Uganda överväger att införa dödsstraff för homosexualitet. I flera länder, bland annat Ghana och Jamaica, uppmanar ledande politiker och poliser till misshandel och mord av homosexuella. Runt om i värden utsätts lesbiska för våldtäkter i syfte att ”bota dem” från deras homosexualitet.

Men vi behöver inte åka särskilt långt från Sverige för att se hur hbt-personer öppet utsätts för våld och trakasserier när de försöker manifestera sina rättigheter. I Moskva har det hitintills inte kunnat hållas någon laglig prideparad. I Riga har myndigheterna flera gånger förbjudit prideparader. De som har genomförts har utsatts för kraftfulla motdemonstrationer.

Här hemma i Sverige finns det många Jimmy, unga människor som varje dag lever i rädsla för sina närmaste anhöriga. Det är fyra gånger så vanligt att unga homosexuella män överväger att ta sitt liv än att heterosexuella män gör det. 65 procent av transpersoner mellan 16 och 29 år i Sverige har någon gång allvarligt övervägt att begå självmord. Antalet hatbrott mot homo- och bisexuella har ökat med 37 procent sedan 2005. Sedan man började mäta hatbrott mot transpersoner 2008 har dessa mer än fördubblats. Och nyligen kom en studie från Linnéuniversitetet som visar att homosexuella diskrimineras i arbetslivet både vad gäller anställningsmöjligheter och löner.

För oss är det oacceptabelt att unga människor i Sverige ska leva i rädsla för att tala om vem de egentligen är. Att hbt-personer ska känna en sådan desperation och utanförskap att det ser som enda utväg att ta sitt eget liv.

Vi vill inte ha ett land där otryggheten ökar för hbt-personer eller där någon riskerar att utsättas för diskriminering på arbetsplatsen på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.

Det finns mycket kvar att göra i Sverige för att vi som samhälle ska leva upp till insikten om alla människors lika värde. Och det finns än mer att göra utanför vårt lands gränser. Men där har vi inte lika mycket inflytande.

En sak vi dock kan göra är att se till att de som flyr undan hat och förföljelse som de utsätts för på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet får det skydd de behöver i Sverige. Och att sedan arbeta genom olika internationella organisationer, diplomatiska kontakter och med vårt biståndsarbete för att steg för steg förbättra situationen för hbt-personer runt om i världen.

Ansvaret för våra medmänniskor och skyldigheten att stå upp för människovärdet tar inte slut med den gemenskap vi själva tillhör eller vid vårt lands gränser. Det är globalt och det måste också vår solidaritet vara.

Återigen alla uttalanden som kränker hbt-personers människovärde rimmar illa med vår ideologi som betonar alla människors lika värde. När det gäller respekten för enskilda människor och deras värde så ska vi alltid vara beredda att försvara den, därför är vi med på Pride.

Troligtvis når det inte fram till den lesbiska kvinnan som våldtas i Johannesburg eller bögen som jagas ner för gatorna i Kingston att Kristdemokraterna i Stockholms stad och län deltar i Stockholm Pride. Men kanske, kanske når det fram till Jimmy.

Caroline Szyber, Stockholms stad
Erik Slottner, Stockholms stad
Magnus Kolsjö, Stockholms län
Malin Appelgren, Stockholms län

I samma artikel verkar det som att Göran Hägglund nu definitivt sätter ner foten i frågan. Han säger att “det måste finnas någon slags ordning och reda i lagstiftningen”. Ett väldigt klart och tydligt uttalande särskilt mot bakgrund av att han för mindre än en månad sedan sade att han ville ha ytterligare betänketid i frågan.

Partistyrelsen bad också rikstinget om att få just ytterligare betänketid när Caroline Szybers, Erik Slottners och min motion om att avskaffa kravet på tvångssterilisering behandlades. Partistyrelsen skrev i sitt förslag till beslut:

Partistyrelsen delar motionärernas uppfattning om att könstillhörighetslagen behöver revideras. Men med hänvisning till frågans komplexitet och vikt, att lagen om könstillhörighet på ett mycket påtagligt sätt berör människor i ömtåliga situationer, förordar partistyrelsen att man inväntar med ett ställningstagande innan vi tagit del av remissinstansernas synpunkter på Socialstyrelsens förslag.

I debatten på rikstinget argumenterade partistyrelsens representant Maria Larsson delvis i ordalag som lutade åt ett avslag på motionen när hon sa:

Om man bestämmer sig för att byta kön och exempelvis går från att vara kvinna till att bli man så är det ett beslut man fattar och blir en ny juridisk person. Och då tycker inte vi att om den som bestämt sig för att bli man ska kunna fortsätta att föda barn och bli gravid utan att ett beslut är fattat om att byta kön och då bör även beslutet om könsbyte fullföljas.

Hon sa också att:

Dessutom har frågan naturligtvis ett barnperspektiv. Där det handlar om att barn vill kunna definiera en mamma och en pappa och här får vi inte det klargörandet.

Men något förslag om att avslå motionen kom aldrig från Maria Larsson och rikstinget fattade alltså beslut i enlighet med det skriftliga förslag som partistyrelsen lagt fram innan rikstinget.

Nu verkar det alltså som att Göran Hägglund ägnat sin semester åt att analysera de 70 remissvar som kom in på Socialstyrelsen utredning. Och utifrån den nya kunskap han nu har fått har han kommit fram till att det inte handlar om det som brukar benämnas barnperspektivet. Istället handlar frågan om att det måste finnas “ordning och reda” i lagstiftningen.

Jag undrar vilka remissvar han bygger den analysen på? Men den mest relevanta frågan är hur mycket det får kosta att ha “ordning och reda” i lagstiftningen?

Den tvångssterilisering som transsexuella som vill genomgå en könskorrigering i Sverige måste underkasta sig är en kränkning av människovärdet. Ingen människa ska påtvingas kroppsliga ingrepp mot sin vilja.

Skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp har i Sverige ansetts vara så viktigt att det skrivits in i grundlagen. Europarådets parlamentariska församling antog förra året en resolution där man uppmanar medlemsländerna att se till att transsexuella personer kan få en könskorrigering godkänd utan krav på att genomgå sterilisering. Europarådets kommissionär för männskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, rekommenderade nyligen i en rapport medlemsländerna att överge steriliseringar och andra medicinska tvångsbehandlingar som ett krav för att få en könskorrigering godkänd.

Europeiska parlamentariker och människorättsexperter är alltså överens om att tvångssteriliseringar innebär en kränkning av de männskilga rättigheterna. Trots detta verkar nu Göran Hägglund vara beredd att trampa på det människovärde som annars hålls så högt av Kristdemokraterna. Och detta bara för att han tycker att det behövs “ordning och reda” i lagstiftningen.

Är detta pris verkligen värt att betala för lite ordning?

Kristdemokraterna var under lång tid känt som ett parti som arbetade för de fattiga och utsatta i världen. Ett parti som satte solidaritet med tredjevärlden och bistånd högt på agendan. Tack vara Kristdemokraterna har Sverige etablerat en procent av BNI som mål för hur mycket bistånd vi ska ge.

Men det är 20 år sedan och det skedde när Sveriges statsfinanser var i oreda. Och att lägga biståndet på en procent av BNI var redan det en kompromiss för partiet gentemot partiets mer radikala röster, bland annat inom ungdomsförbundet, som krävde att biståndet borde motsvara två procent av BNI.

Ambitionsnivån vad gäller biståndspolitik hamnar lätt, som så många andra politikområden, i en sifferexercis. Den som anslår mest pengar vill mest. Fram till den dagen någon påstår att det inte handlar om hur mycket pengar man satsar utan hur effektivt man använder dem som spelar roll. ”Om hälften av pengarna försvinner i korruption och onödig byråkrati så kan man halvera biståndet och ändå få samma effekt så länge man kan göra det mer effektivt”, kan man hävda.

Den andra sidan av det räkneexemplet är att om man lyckas bli av med korruptionen och den onödiga byråkratin och samtidigt fördubblar biståndet så kan vi hjälpa fyra gånger så många.

De fattiga ländernas behov är stora och mångskiftande. Kultur och samhällssystem skiljer sig mellan länderna. Det civila samhället är olika starkt och infrastrukturens kvalitet skiljer sig åt. Detta bidrar, tillsammans med andra faktorer, till att göra biståndspolitik väldigt komplext. Men en sak är säkert. Den hjälp som ges idag räcker inte. Och det handlar inte bara om inneffektivitet och korruption. Mer pengar behövs.

Att dramatiskt höja biståndet kan inte göras från ett budgetår till ett annat. Relevanta projekt måste förberedas och det måste finnas organisationer som på ett tillförlitligt sätt kan klara av att genomföra biståndsinsatser. En höjning av biståndsnivån från en procent till två procent av BNI måste därför få ta tid.

Ett ökat bistånd kan handla om dels direkta kostnader genom projekt och stöd som finansieras på statsbudgetens utgiftssida. Men det kan också handla om möjlighet att göra avdrag för gåvor som ges specifikt till biståndsarbete, en kostnad på statsbudgetens intäktssida som skapar ekonomiska incitament för människor att engagera sig för att hjälpa andra.

De gågna åren har det förts en debatt om biståndets effektivitet och rapporter från bland annat Riksrevisionen har visat att mycket pengar försvinner på vägen.

De pengar som satsas på bistånd måste, på samma sätt som gäller för andra skattepengar, följas upp och redovisas. Vem får pengarna? Hur stor andel försvinner i administration? Nås de mål som är uppsatta? Etc.

Kristdemokraterna bör gå i spetsen för att arbeta för en mer transparent och öppen biståndspolitik där målet ska vara att varenda krona ska kunna återredovisas för skattebetalarna tillsammans med uppgifter om måluppfyllelse och hur pengarna förbättrat livet för familjer och enskilda i tredjevärlden.

Ett betydande problem för familjer i fattiga länder är kostnaden för att skicka sina barn till skolan. Familjer tvingas ibland välja mellan mat för dagen eller grundläggande skolgång för sina barn. I vissa familjer tvingas något eller några barn, ofta flickorna, att arbeta för att andra ska kunna gå i skolan. Det händer till och med att barn tvingas prostituera sig för att betala sin egen eller något syskons utbildning.

Utbildning, att kunna läsa, skriva och räkna samt att kunna ta till sig och tolka information, är grundläggande för att människor ska ha en chans att långsiktigt ta sig ur fattigdom. Enligt Campaign for Education leder ett år av grundläggande skolutbildning för en pojke till att han får mellan 5 och 15 procents högre lön senare i livet. För en flicka är siffrorna än högre. Går man vidare och utbildar sig på högstadie- eller gymnasienivå ökar lönen med mellan 15 och 25 procent.

Ett barn som föds av en mamma som kan läsa och skriva har 50 procents större chans att leva längre än fem år än ett barn som föds av en mamma som är analfabet. Dessutom har inget land klarat av att uppnå en uthållig ekonomisk tillväxt så länge läskunnigheten varit lägre än 40 procent.

Vi kan också se på vårt eget land. Det var i kölvattnet av folkskolereformen 1842 och småskolereformen 1858 som frikyrkorna, nykthetsrörelsen, arbetarrörelsen och andra moderna politiska partier växte fram. En bred kunskapsbas är viktig för ett starkt civilt samhälle och en väl fungerande demokrati.

Mycket biståndsarbete rikskerar att få karaktären av att vi ger de behövande en fisk istället för att vi lär dem att fiska så länge som grundläggande utbildning inte är fritt tillgänglig för alla barn. Tillgång till fri skolgång bör därför vara ett grundläggande svenskt krav gentemot alla länder vi stöder med olika hjälpinsatser.

Kristdemokraterna ska verka för att:
- Nivån på det svenska offentliga biståndet på sikt höjs till två procent av BNI
- Skapa en transparens kring biståndets effektivitet och måluppfyllelse som på ett enkelt sätt kan redovisas för medborgarna
- Sverige som ett av sina generella krav för biståndsinsatser ska kräva tillgång till fri skolgång för alla barn