Men det är egentligen inte IPRED-lagen som är problemet, det är själva tankesättet bakom och de konsekvenser det får. Många av Sveriges jurister och politiker har gett vika för musik-, film-, och mjukvarubranschens synsätt att den tekniska utvecklingen är av ondo och därför måste omgärdas av en kraftfull reglering. Därför har man ägnat år åt att bekämpa den rörelse som verkar för att förverkliga de löften om öppenhet och socialt nätverksbyggande som internet ger.

Jurister och politiker har präglats att tro att ett fasthållande vid gamla modeller att hantera information är en förutsättning för framtidens välfärd och rättsstatens fortlevande. Sanningen är snarare den att många låtit sig bedragas av ett skråväsendes ovilja till förändring.

Jag vill drista mig till att påstå att fildelningsrörelsen, open source förespråkarna och de som verkar för fri tillgång till offentlig information, ibland betecknat som open data och open information, alla är grenar på samma träd. Därför har det ensidiga arbetet med att stoppa fildelning, enligt min mening, också haft inverkan på arbetet med att gör den offentliga förvaltningen mer öppen och tillgänglig.

Det är hög tid att byta perspektiv i fildelningsfrågan och bejaka den bakomliggande tankeströmningen. Upphovsrätten måste respekteras men offentliga stödinsatser för att hålla en icke-fungerande industri under armarna är dömda att misslyckas och leder till mer skada än nytta. Den politiska kraften måste investeras i att skapa förutsättningar för nya marknadslösningar för enskilda och företag som är beroende av inkomster från upphovsrättsligt skyddade verk istället för att fortsätta med dagens digitala varvsstöd. Statens utrednings- och lagstiftningsresurser bör ägnas åt att skapa förutsättningar för fri, elektronisk och standardiserad, tillgång till vår offentliga information utan begränsningar till det från 1700-talet nedärvda handlingsbegreppet.