Jag började dagen med att gå igenom något av det jag missat av eftervalsdebatten inom Kristdemokraterna ochbupptäcker då att Erik Sjöstedt, en god vän och en av grundarna till den kristdemokratiska förnyelserörelsen FFFF, i helgen lämnat partiet efter att han blivit uppringd av vår partisekreterare Lennart Sjögren.

Det var länge sedan Lennart Sjögren passerade gränsen där jag blev uppriktigt trött på hans härjningar. Men att han får fortsätta att hållas, trots att det getts kraftfulla signaler till Göran Hägglund från alla nivåer i partiet under flera år om hans bristande kompetens är inte något han kan lastas för. Det faller helt och hållet på partiledaren. Efter valet borde processen gjorts kort. Vi hade klarat oss mycket bättre med en tillförordnad partisekreterare eller till och med helt utan fram till dess en ordinarie lösning hade kunnat hittas. Nu har Sjögren istället varit den som fått ta hand om partiets omorganisation efter valet, skällt ut partistyrelsemedlemmar i vad som blivit riksbekanta mail och nu orsakat att partiet tappat en av sina främsta och hårdast arbetande nytänkare.

Göran Hägglund var inte min favorit som efterträdare till Alf Svensson men han var partiets val och jag har därför slutit upp bakom honom. Men hans bristande ledarskap blir allt mer tydligt. Utspelet om vårdnadsbidraget var en amatörmässig halvmessyr men blev nog för många det som fick bägare att rinna över. Men det handlar också om hur han inte haft omsorg nog om partiorganisationen eller det mod som krävs för att byta partisekreterare i tid. Det handlar om den bunkermentalitet som han skapat kring sig och hur personer som inte är valda av Rikstinget, partiets högsta beslutande organ, ges företräde framför partistyrelsens medlemmar när det gäller att forma politiken. Och det handlar om hur han många gånger satt Alliansen framför partiet och undlåtit att på ett tydligta sätt profilera Kristdemokraterna utåt inför förhandlingar i regeringen. Något som jag tror bidragit starkt till att så få vet vad vi står för idag.

Jag har funderat mycket den senaste tiden på om jag har förtroende för Göran Hägglund och hans sätt att leda partiet och om jag tror han är rätt person att ta oss in i nästa valrörelse. Idag har jag dragit slutsatsen att jag inte har det förtroendet och att det skulle vara bra ifall någon annan gavs chansen att leda Kristdemokraterna framåt.

Jag har också ägnat en del tid att diskutera och läsa om den senaste utvecklingen kring Wikileaks och de kinesiska påtryckningarna för att få länder att avstå från att åka på Nobelcermonin i Oslo senare i veckan. Jag ska fundera lite till på detta men lovar att åtkomma.

De enda gångerna jag riktigt slet mig från mitt läsande idag var dels nu när jag reser dels när jag gick ut för att äta lunch.

Idag föll valet på en japanskrestaurang i kvarteret där jag bott. Den var dekorerad med tomtar, ljus och girlanger och ur högtalarna strömmade välkända julsånger fast på kinesiska och i typ dubbla tempot. Ett tag funderade jag på att gå till kvarterets nyöppnade restaurang: Restaurang ormhuvudet, som för övrigt har en katt som symbol i sin logotype. Men avsaknaden av engelska menyer och rädslan för att råka beställa orm var lite för stor.

På vägen tillbaks passerade jag det härligt doftande bageriet som jag gått förbi varje dag. En av mina CouchSurfing värdar har berättat att de är ett bageri som försöker ta den danska winerbrödskulturen till Kina. Så nu tänkte jag självklart klämma i mig ett härligt winerbröd efter maten. Men till min fasa så bakades det här winerbröd med en kinesisk twist. Istället för att fylla winerbröden med sylt, vaniljkräm, choklad och socker var dessa fylda med korv, alger, ost och bläckfisk.

Jag behöver nog inte säga att det inte blev något winerbröd för mig idag.

Resan till flygplatsen gick till slut bra, även om jag hade mina tvivel på vägen. Jag hade fått berättat för mig att flygplatsen ligger ungefär en timme bort. Så visa av tidigare erfarenheter tog jag i med gott om tid och avsatte två timmar för min resa. När det hade gått en och en halv timme var vi ännu inte ute på motorvägen som går ut till flygplatsen och jag började med hjälp av mitt kinesiska 3G-kort surfa runt efter information om tågbiljetter mellan Hangzhou och Guilin samtidigt som jag mentalt förberedde mig på att stryka Guiyang och Zunji från mina resplaner.

Men väl uppe på motorvägen gick det fort och jag kom fram till incheckningen precis innan de stängde.

Nu har jag landat i Guilin där jag ska tillbringa de närmaste dagarna minus en avstickare längs med Lifloden till Yangzhou.

Det Europeiska snusförbudet är oproportionerligt men vill man inte gå hela vägen ut och kräva att det upphävs så bör man i alla fall kräva att Ålandsöverenskommelsen ska respekteras och att ålänningarna återfår den fulla rätten till sina svenska traditioner och till sitt snus.

Ellas förslag fick PJ Anders Linder på Svenska dagbladet att reagera och undra om Kristdemokraterna var för frihet eller förmynderi. Han efterlyste att få se mer av den kristdemokrati som står för frihet, familj, flit och företagsamhet. Varken PJ eller vi andra behövde vänta särskilt länge. Inom några timmar hade Jessica Nyberg och Eric Sjöstedt skapat en grupp på Facebook för alla som vill arbeta för ett förändrat kristdemokratiskt parti, med en genomtänkt borgerlig samhällssyn, som inte strävar efter att trängas i den socialliberala mittenfåran eller att ”egga gamla kds:are”. Gruppen har redan fått 108 medlemmar.

Flera (SvD, Mikael Bergman, Johan Ingerö, Barometern) har kommenterat Demoskops undersökning om hur svenskarna ser på sin politiska identitet. Den visar att det finns en stor potential för en kristdemokrati som är friheterlig och förankrad i traditioner och en tydlig värdegrund.

Veckans mest utförliga tankar om hur Kristdemokraterna bör positionera sig på den politiska kartan står KDU:s förbundsordförande Charlie Weimers för i sitt blogginlägg ”En ny kristdemokarti: Bakgrund och skiss”. Jag håller med i det mesta Charlie skriver men ryggar något för att sätta etiketten borgerlig på mig själv. Det kan ha att göra med att jag inte tycker om att hamna i små trånga fack men det kan också bero på att jag är uppväxt i socialdemokraternas Sverige där begreppet borgerlig associeras till cigarröksfyllda rum, en stark patriarkal ordning och en ganska hänsynslös egoism.

Jag tycker om att kalla mig Kristdemokrat men ryggar tillbaks när någon vill stämpla mig som konservativ eller som liberal. Jag anser mig vara alldeles för lite kung och fosterland för att vara konservativ och alldeles för mycket familj och föreningsliv för att vara liberal. Jag tror att det är just detta som avspeglar sig i Demoskops undersökning.

Människor känner en stark samhörighet med de som värderar familj och gemenskap men vill samtidigt inte kväsas av en överhet och dess institutioner. För mig är den bästa politiken den som är friheterlig, respekterar traditioner och är förankrad i en fast värdegrund samt är socialt och ekologiskt ansvarstagande. Den svenska kristdemokratin har potentialen att vara allt detta.