Idag skriver jag tillsammans med Caroline Szyber, Erik Slottner och Malin Appelgren en artikel på SVT Debatt om Kristdemokraternas deltagande på Stockholm Pride och varför detta är viktigt.

 

”De hade fryst ut mig, slängt ut mig för att de inte kan göra något annat. Hade det varit i hemlandet kanske de hade, pappa hade säkert dödat mig.” Orden är Jimmys, en 18-årig homosexuell man som intervjuats av ALMAeuropa. Han berättar om vad han tror skulle hända om hans familj fick reda på att han är bög. Delar av intervjun finns återgiven i Ungdomsstyrelsens rapport Hon, han, hen och illustrerar tydligt varför Kristdemokraterna hör hemma på Pride.

 

Kristdemokratisk politik utgår från insikten om att varje människa är en unik person och att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Detta gäller oavsett etnicitet, religion, kön, sexuell läggning eller könsidentitet.

 

Vi vet att vi inte är perfekta, vare sig som personer eller parti. Och vi förstår att vi denna vecka kommer att få till svars för både vår egen och våra partikollegors ofullkomlighet. Vi kommer inte att försvara övertramp eller kränkande uttalanden som har gjorts av olika kristdemokrater under årens lopp. Vi vill be om förlåtelse. Och vi hoppas att vi framöver kan föra ett konstruktivt samtal med varandra.

 

Vi behöver som parti en bättre kunskap om och förståelse för hbt-personers livssituation. Detta är en av anledningarna till att vi finns med på Stockholm Pride. För att möta människor, lyssna och ta in olika intryck.

 

Självklart finns vi också med för att berätta om vår egen politik. Förklara vad vi står för och varför. Samt dela med oss av den debatt som förs inom Kristdemokraterna i olika hbt-politiska frågor.

 

Men för oss handlar Pride inte enbart om den politiska dialogen. Det handlar också om att visa solidaritet.

 

Solidaritet med alla de hundratusentals homo- och bisexuella samt transpersoner som inte öppet kan visa vilka de är. Solidaritet med dem som varje dag lever i rädsla att bli uteslutna ur sina familjer och samhällsgemenskap, misshandlade, fängslade och kanske rent av dödade.

 

I Burma riskerar homosexuella att bli satta i arbetsläger på livstid. I Malaysia är straffet för homosexualitet upp till 20 år i fängelse. Fem länder samt delar av Nigeria och Somalia straffar hbt-personer med döden. Uganda överväger att införa dödsstraff för homosexualitet. I flera länder, bland annat Ghana och Jamaica, uppmanar ledande politiker och poliser till misshandel och mord av homosexuella. Runt om i värden utsätts lesbiska för våldtäkter i syfte att ”bota dem” från deras homosexualitet.

 

Men vi behöver inte åka särskilt långt från Sverige för att se hur hbt-personer öppet utsätts för våld och trakasserier när de försöker manifestera sina rättigheter. I Moskva har det hitintills inte kunnat hållas någon laglig prideparad. I Riga har myndigheterna flera gånger förbjudit prideparader. De som har genomförts har utsatts för kraftfulla motdemonstrationer.

 

Här hemma i Sverige finns det många Jimmy, unga människor som varje dag lever i rädsla för sina närmaste anhöriga. Det är fyra gånger så vanligt att unga homosexuella män överväger att ta sitt liv än att heterosexuella män gör det. 65 procent av transpersoner mellan 16 och 29 år i Sverige har någon gång allvarligt övervägt att begå självmord. Antalet hatbrott mot homo- och bisexuella har ökat med 37 procent sedan 2005. Sedan man började mäta hatbrott mot transpersoner 2008 har dessa mer än fördubblats. Och nyligen kom en studie från Linnéuniversitetet som visar att homosexuella diskrimineras i arbetslivet både vad gäller anställningsmöjligheter och löner.

 

För oss är det oacceptabelt att unga människor i Sverige ska leva i rädsla för att tala om vem de egentligen är. Att hbt-personer ska känna en sådan desperation och utanförskap att det ser som enda utväg att ta sitt eget liv.

 

Vi vill inte ha ett land där otryggheten ökar för hbt-personer eller där någon riskerar att utsättas för diskriminering på arbetsplatsen på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.

 

Det finns mycket kvar att göra i Sverige för att vi som samhälle ska leva upp till insikten om alla människors lika värde. Och det finns än mer att göra utanför vårt lands gränser. Men där har vi inte lika mycket inflytande.

 

En sak vi dock kan göra är att se till att de som flyr undan hat och förföljelse som de utsätts för på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet får det skydd de behöver i Sverige. Och att sedan arbeta genom olika internationella organisationer, diplomatiska kontakter och med vårt biståndsarbete för att steg för steg förbättra situationen för hbt-personer runt om i världen.

 

Ansvaret för våra medmänniskor och skyldigheten att stå upp för människovärdet tar inte slut med den gemenskap vi själva tillhör eller vid vårt lands gränser. Det är globalt och det måste också vår solidaritet vara.

 

Återigen alla uttalanden som kränker hbt-personers människovärde rimmar illa med vår ideologi som betonar alla människors lika värde. När det gäller respekten för enskilda människor och deras värde så ska vi alltid vara beredda att försvara den, därför är vi med på Pride.

 

Troligtvis når det inte fram till den lesbiska kvinnan som våldtas i Johannesburg eller bögen som jagas ner för gatorna i Kingston att Kristdemokraterna i Stockholms stad och län deltar i Stockholm Pride. Men kanske, kanske når det fram till Jimmy.

 

Caroline Szyber, Stockholms stad
Erik Slottner, Stockholms stad
Magnus Kolsjö, Stockholms län
Malin Appelgren, Stockholms län