Bakom lucka nummer fem i min motionskalender döljer sig en motion om bistånd, en traditionell kristdemokratisk hjärtefråga:

Kristdemokraterna var under lång tid känt som ett parti som arbetade för de fattiga och utsatta i världen. Ett parti som satte solidaritet med tredjevärlden och bistånd högt på agendan. Tack vara Kristdemokraterna har Sverige etablerat en procent av BNI som mål för hur mycket bistånd vi ska ge.

Men det är 20 år sedan och det skedde när Sveriges statsfinanser var i oreda. Och att lägga biståndet på en procent av BNI var redan det en kompromiss för partiet gentemot partiets mer radikala röster, bland annat inom ungdomsförbundet, som krävde att biståndet borde motsvara två procent av BNI.

Ambitionsnivån vad gäller biståndspolitik hamnar lätt, som så många andra politikområden, i en sifferexercis. Den som anslår mest pengar vill mest. Fram till den dagen någon påstår att det inte handlar om hur mycket pengar man satsar utan hur effektivt man använder dem som spelar roll. ”Om hälften av pengarna försvinner i korruption och onödig byråkrati så kan man halvera biståndet och ändå få samma effekt så länge man kan göra det mer effektivt”, kan man hävda.

Den andra sidan av det räkneexemplet är att om man lyckas bli av med korruptionen och den onödiga byråkratin och samtidigt fördubblar biståndet så kan vi hjälpa fyra gånger så många.

De fattiga ländernas behov är stora och mångskiftande. Kultur och samhällssystem skiljer sig mellan länderna. Det civila samhället är olika starkt och infrastrukturens kvalitet skiljer sig åt. Detta bidrar, tillsammans med andra faktorer, till att göra biståndspolitik väldigt komplext. Men en sak är säkert. Den hjälp som ges idag räcker inte. Och det handlar inte bara om inneffektivitet och korruption. Mer pengar behövs.

Att dramatiskt höja biståndet kan inte göras från ett budgetår till ett annat. Relevanta projekt måste förberedas och det måste finnas organisationer som på ett tillförlitligt sätt kan klara av att genomföra biståndsinsatser. En höjning av biståndsnivån från en procent till två procent av BNI måste därför få ta tid.

Ett ökat bistånd kan handla om dels direkta kostnader genom projekt och stöd som finansieras på statsbudgetens utgiftssida. Men det kan också handla om möjlighet att göra avdrag för gåvor som ges specifikt till biståndsarbete, en kostnad på statsbudgetens intäktssida som skapar ekonomiska incitament för människor att engagera sig för att hjälpa andra.

De gågna åren har det förts en debatt om biståndets effektivitet och rapporter från bland annat Riksrevisionen har visat att mycket pengar försvinner på vägen.

De pengar som satsas på bistånd måste, på samma sätt som gäller för andra skattepengar, följas upp och redovisas. Vem får pengarna? Hur stor andel försvinner i administration? Nås de mål som är uppsatta? Etc.

Kristdemokraterna bör gå i spetsen för att arbeta för en mer transparent och öppen biståndspolitik där målet ska vara att varenda krona ska kunna återredovisas för skattebetalarna tillsammans med uppgifter om måluppfyllelse och hur pengarna förbättrat livet för familjer och enskilda i tredjevärlden.

Ett betydande problem för familjer i fattiga länder är kostnaden för att skicka sina barn till skolan. Familjer tvingas ibland välja mellan mat för dagen eller grundläggande skolgång för sina barn. I vissa familjer tvingas något eller några barn, ofta flickorna, att arbeta för att andra ska kunna gå i skolan. Det händer till och med att barn tvingas prostituera sig för att betala sin egen eller något syskons utbildning.

Utbildning, att kunna läsa, skriva och räkna samt att kunna ta till sig och tolka information, är grundläggande för att människor ska ha en chans att långsiktigt ta sig ur fattigdom. Enligt Campaign for Education leder ett år av grundläggande skolutbildning för en pojke till att han får mellan 5 och 15 procents högre lön senare i livet. För en flicka är siffrorna än högre. Går man vidare och utbildar sig på högstadie- eller gymnasienivå ökar lönen med mellan 15 och 25 procent.

Ett barn som föds av en mamma som kan läsa och skriva har 50 procents större chans att leva längre än fem år än ett barn som föds av en mamma som är analfabet. Dessutom har inget land klarat av att uppnå en uthållig ekonomisk tillväxt så länge läskunnigheten varit lägre än 40 procent.

Vi kan också se på vårt eget land. Det var i kölvattnet av folkskolereformen 1842 och småskolereformen 1858 som frikyrkorna, nykthetsrörelsen, arbetarrörelsen och andra moderna politiska partier växte fram. En bred kunskapsbas är viktig för ett starkt civilt samhälle och en väl fungerande demokrati.

Mycket biståndsarbete rikskerar att få karaktären av att vi ger de behövande en fisk istället för att vi lär dem att fiska så länge som grundläggande utbildning inte är fritt tillgänglig för alla barn. Tillgång till fri skolgång bör därför vara ett grundläggande svenskt krav gentemot alla länder vi stöder med olika hjälpinsatser.

Kristdemokraterna ska verka för att:
– Nivån på det svenska offentliga biståndet på sikt höjs till två procent av BNI
– Skapa en transparens kring biståndets effektivitet och måluppfyllelse som på ett enkelt sätt kan redovisas för medborgarna
– Sverige som ett av sina generella krav för biståndsinsatser ska kräva tillgång till fri skolgång för alla barn