Vigan är en mysig liten stad i de norra delarna av Filippinerna. Staden undkom andra världskrigets bombningar ochbhar därför kvar sina gamla spanska byggnaser från kollonialtiden. Något som gjort att Vigan förärats världsarvsstatus av FN.

Tyvärr är staden inte lika väl underhållen som Luang Prabang i Laos som ju också har världsarvsstatus. På många håll i staden ser man hus som förfaller. Vissa har förfallit så mycket att kommunen nu gripit in och inlett expropriationsförfaranden för att kunna rädda byggnaderna.

Det är skönt att vara här, även om det känns som att förflyttas ett bra tag tillbaks i tiden. Det finns gott om hästskjutsar på gatorna som matchar de gamla husen. Det är ont om ställen som erbjuder internetuppkoppling. Än mer sällsynta är de som har wifi.

JP:s faster och farbror bor i ett stort 1600-talshus inne i Vigans centrum. Familjen har sina rötter i staden och deras namn dyker upp lite här och där. Och kan också innebära att man får lite vip-behandling.

Resan hit var däremot inte så smidig. Jag fick en liten smak av det snökaos som jag läst om att ni drabbats av där hemma. Fast här finns det så klart ingen snö att skylla kaoset på.

Vi skulle tagit en så kallad De Lux buss som skulle gå 20:30 och ta ungefär åtta och en halv timme. Men 20:30 koma ingen buss. Vi fick istället åka en ordinarie buss som skulle avgå 23:30 men som lämnase stationen straxt före midnatt.

Bussen var iskall eftersom chauffören körde lufkonditioneringen på full effekt. Alla starka lampor i taket var tända och i högtalana spelades 80-tals musik med hög volym. Ja, ibland sänktes volymen för att snabbt höjas igen så snart man mot alla odds lyckats somna.

Fyra timmar in i färden stannar bussen för kisspaus etc. Enda problemet är att efter pausen går bussen inte att starta igen. Klockan sex, efter ungefär två timmars väntan, får vi hoppa på en ersättningsbuss. Eller ersättningsbuss och ersättningsbuss. En annan buss som redan var så gott som full sedan tidigare. Så det blev till att stå.

Som tur var släppte bussen av passagerare efterhand så efter två och en halv timmas stående kunde jag äntligen få en sittplats.

Den kvarvarande delen av resan tog inte de fyra och en halv timme som man kunnat förvänta sig. Nej den tog närmare fem och en halv. Bussen var ju tvungen att stanna för att släppa på lite försäöjare som knackade på dörren här och där. Men till slut kom vi fram. Drygt sex timmar senare än planerat. Och här finns ingen resegaranti, så ni kan ju bara glömma det där med att klaga.