Nu har jag investerat i vad som både är den största souvernir jag kommer att köpa på den här resan och något alldeles nödvändigt för att på ett säkert sätt kunna navigera sig genom trafiken här i Hanoi. Jag har köpt en hjälm.

Sedan något år tillbaks är det krav på att man har hjälm när man åker motorcykel här i Vietnam. Det är ett krav som inte mötts med någon större glädje men antalet skadade i trafiken har sjunkigt. För att hantera sin ovilja mot att bära hjälm har vietnameserna utvecklat ett hjälmmode. Här kan en hjälm kamofleras till att likna en baseballkepps, en vacker hatt eller en traditionell vietnamesisk huvudbonad. Hjälmen kan utsmyckas med glitter, blommor, reliefmönster med mera. Du kan till och med köpa matchande hjälm och sadel.

Min hjälm är svart med rutor i bruna och gråa nyanser.

Så, med hjälmen på huvudet hoppade jag upp på motorcykeln bakom Thuan och åkte iväg för att hälsa på farbror Ho där han ligger i sitt maosuleum.

En högtidlig andäktighet omger mausoleet. Man dår varken ha med sig väska eller kamera. På vägen mot entrén till själva maosuleet möts man av nationalistiska sånger och många av vietnameserna som går där sjunger med med sträckta ryggar och något allvarssamt men stolt i blicken. In i maosuleet ska man gå i två led med armarna sträckta utefter sidorna och handflatorna inåt. Dessutom måste man vara helt tyst.

En uppsjö av soldater i vita uniformer ser till att allt fungerar precis så jögtidligt och respektfullt som det är tänkt. Lite märkligt är det med tanke på att Ho Chi Minh inte alls ville ha någon personkullt och själv önskade att han skulle bli kremerad.

Efter maosuleet fortsatte vi till Ho Chi Minhs väldigt anspråkslösa hus, byggt enligt traditionerna från Hos hemtrakter. Huset som står på styltor är inte mycket mer än ett sovrum och ett arbetsrum. Ho ville på detta sätt bevara närheten till folket och sina rötter. En anspråkslöshet som man inte ser mycket av hos dagens vietnamesiska ledare. När de i dagarna träffas för möte i Hanoi sparas det inte på utgifterna. Det är flaggor, banderoller, blomsteruppsättningar och korteger över hela stan. Däremot inga diskussioner om vad de ska besluta om.

Eftermiddagen och kvällen ägnade jag delvis åt att slappna av. Thuan tog mig också på en tur kring Hanoi för att jag skulle få en chans att se nattbelysningen kring sjön och hur Ho Chi Minhs maosuleum är upplyst på natten. Det är vackert. Men hela personkulten känns lite otäck. Andäktigheten och den vördnad man kan se i många vietnamesers ansiketen när farbror Ho kommer på tal är faktsikt en aning skrämmande. Så länge som regimen här kan åberoppa Ho Chi Minh, är det svårt för folket att ifrågasätta ochbhävda något annat. Det skulle ju gå emot deras smått religiösa tro på sin farbror Ho.