Idag har varit en resedag. Redan klockan nio bordade vi bussen mot Baguio som ligger en bit in i landet och högt uppe i bergen.

Bussresan tog, som jag blivit van vid vid det här laget, längre tid än planerat. Små stopp här och där. Försäljare som hoppade på och av bussen. Och, vilket i och för sig var bra, en lunch- och toalettpaus. Men det något avslappnade förhållandet till tidtabeller blev tydligt när jag frågade busschauffören hur länge vi skulle stå still. Då tittar han först förvånat på mig och svarar ”för lunch”. Varpå jag förklarar att det har jag förstått men att jag undrar hur länge. ”Tjugo minuter, eller något sådant”, svarade chauffören då med en axelryckning.

Den sista timmen eller en och en halv bestod av bussens sakta klättrande uppför en serpentinväg med knappt halvmeterhöga stenmurar som räcken ner mot stupen.

Vägen var både slingrande och gropig och bussens fjädring hade sett bättre dagar så det skakade ganska hyfsat nu och då. Men utsikten var vidunderlig. På ena sidan av bussen stupade det rätt ner i gröna dalgångar och på den andra sidan reste sig de djungelbeklädda bergen. Här och där låg det små grupper av hus. Ner för en klippvägg fanns det begravningsplatser.

För mig var det lite oklart hur de lyckades ta sig till alla gravarna. Ja, det var inte helt självklart hur de lyckades att nå sina hus på alla ställen. Men uppenbarligen så lyckades de för det hängde tvätt på verandorna och det steg upp rök från matlagningen.

Straxt efter klockan fyra hade JP och jag hittat ett hotel att bo på och och var redo att ge oss ut på stan. Vi ägnade eftermiddagen mest åt att orientera oss och att sitta på ett café och planera för morgondagen innan vi promenerade hem i kvällskylan. Här uppe i bergen sjunker kvällstemperaturen ibland kraftig. När vi gick hem var det endast 19 grader.