Jag saknade internetuppkoppling i går kväll. Men här nedan följer min berättelse från gårdagen.

Idag har jag spenderat större delen av dagen på en buss mellan Siem Reap och Phnom Penh. Det hade sagts att resan skulle ta mellan fem och sex timmar, bara det oprecist nog för att göra mitt svenska sinne lite oroligt. I själva verket tog resan sju och en halv timma. Och då var det varken snöstormar, regn, orkaner eller jordbävningar längs med vägen. Däremot stannade bussen varje gång någon sprang ifatt den och knackade på dörren för att sälja något till passagerarna.

Utöver alla småstopp hade vi också två längre stopp för att äta och gå på toaletten. Men om man blev nödig mellan stoppen kunde man bara knacka föraren på axeln så stannade han vid vägkanten.

Vid vårt lunchstopp serverades det bland annat sköldpaddor. De låg upp och ner vända i en gryta med små tomater eller något liknande mellan fötterna. Såg lite för otäckt ut för min del så jag valde ris med korv. Korv vet man ju aldrig vad den innehåller i alla fall så jag tänkte att det är i alla fall ingen skilnad från hemma.

På eftemiddagen stannade vi vid något som mer var ett café eller marknadsplats. Här kunde man förutom frukt köpa rostade syrsor eller spindlar stora som tennisbollar. Jag vet inte vad som skrämde mig mest att de faktiskt äter spindlarna eller att de hade lyckats hitta så många stora spindlar att tillaga.

Själv köpte jag inga spindlar men tjejerna som satt i sätet mitt över mig köpte en stor påse som de sedan satt och knaprade i sig under resten av resan.

Mellan stoppen gick resan igenom den kambodjanska landsbyggden. Stora risfällt med utspridda palmer så långt ögat kunde nå. Alla hus stod på styltor och många var väldigt enkla. De enklaste bostadshusen var byggda helt av strå eller palmblad, såväl väggar som tak. De lite finare hade tak av korrugerad plåt, ytterligare andra väggar av enkla plankor. Ett fåtal hus var byggda av tegel och hade galsfönster och putsad fasad.

Längs med vägarna färdades oxkärror samt män och kvinnor som själva drog sina kärror. Allt jordbruksarbete verkades göras för hand och i de flesta trädgårdar fanns det en ko eller en vattenbuffel och några hönor.

De mindre städer eller byar som vi åkte igenom hade en väldigt enkel bebyggelse. Många av gatorna var grusvägar och liksom i Siem Reap och här i Phnom Penh verkade det som om gatubelysning saknades på de flesta håll.

När bussen väl stannade vid busstationen i Phnom Penh omringades den av tuk-tuk förare som erbjöd sig att köra oss vidare dit vi skulle. Till skilnad från Laos, där tuk-tuk förarna sitter i sina fordon och ger ifrån sig ett stila kluckande ljud ”tuk-tuk, tuk-tuk sir” så är de mer gåpåiga här i Kambodja. Var man än går så kommer de fram till en och berättar var de tycker man ska åka, hur få kunder de har haft, hur många de har att försörja och så vidare. Vissa försöker sig till och med på att utföra smärre cirkuskonster för att öcertuga en om att välja just dem. Lite som Ferdinands brorsor på julafton.

Efter att ha klarat mig igenom havet av tuk-tuk förare och träffat min CouchSurfing värd David, som är en filippinsk kille som arbetar för en reklambyrå här i Phonm Penh, gick vi till the Foreign Correspondents Club. Restaurangen är ett smått legendariskt ställe här i stan och har förutom mig haft cellebra gäster som exempelvis Storbritanniens drottning Elisabeth II.

Foreign Correspondents Club är ett trevligt ställe med öppna terasser ner mot Tonle Sapfloden. Minuspoäng dock för de många salamandrarna i tak och på väggar och för den taxstora geckoödlan som sprang omkring på väggen bakom baren. Det var en best som jag hade svårt att ta ögonen från under kvällen. Men kanske är det en bra tillvänjning om jag ska åka till Komodo för att titta på komodovaranerna senare under min resa.