Min sista dag i Saigon har jag spenderat med att besöka tunnlarna i Cu Chi som Vietcong gerillan använde för att utföra attacker långt in i USA-kontrollerat territorium, för att transportera vapen och förnödenheter och för att gömma sig undan amerikanernas attacker. Jag har också besökt muséet för krigsminnen. Båda är stora turistattraktioner men de är tyvärr mer av propagandaredskap i regimens hand än objektiva historiska institutioner.

Rundvandringen i Cu Chi började med en propagandafilm om hur hemska amerikanarna var och hur många medaljer unga kvinnor, pojkar och åldringar fått för att de blivit hjältar genom att döda si och så många amerikaner.

Innan jag upprör allt för många av er ska jag väl säga att jag på inget sätt försvarar de hemska krigsbrott som USA begick i Vietnam men deras motståndare var heller inga änglar. Men om Vietcongs behandling av krigsfångar, Enskilda och hela byar som inte ställde upp på deras sida, sägs det ingenting. Inte heller om hur den utlovade friheten för folket uteblivit. Vietnam må vara ett självständigt land men folket är långt ifrån fritt.

Tillgången till information är begränsad. Det finns ingen politisk opposition och inga fria val. Och yttrande- och föreningsfriheten lyser med sin frånvaro.

Men tillbaks till Cu Chi. En rundvandring i djungeln bjöd på en förevisning av olika fällor för att fånga, skada och döda amerikanska soldater. Den ena fällan hemskare än den andra. Vi fick se skyttegravar, bunkrar och de oerhört små hål som gerillasoldaterna kröp ner i.

Vi fick också besöka ett skjutfält där man kunde prova att skjuta med några av de olika vapen som användes under vietnamkriget. Jag spenderade ungefär 90 kronor för att få skjuta 10 skott med en AK47 men jag har fortfarande ingen aning om jag träffade det jag skulle.

Vid det här laget var jag lite besviken på att vi inte hade fått se insidan av någon tunnel ännu. Men nu var det dags för oss att få gå ner i en tunnel sa vår guide. Äntligen, tänkte jag, dagens höjdpunkt.

Vi gick ner några branta trappsteg till ett rum som var ganska mörkt och lågt i tak, kanske 150 centimeter. Oj vad litet och trångt, tänkte jag. Sedan bar det ner några trappsteg till och fram till en öppning som var så liten att jag var tvungen att ta av mig min lilla ryggsäck för att komma igenom. Sedan blev det bara trängre, mörkare och mer ont om syre.

Efter en och en halv meter var jag redo att vända. Men att vända var tunneln för liten för. Dessutom skulle det inte gå att backa eftersom det var en massa andra människor bakom mig. Det var då jag grep efter min iPhone. Även om jag inte kunde slå på led-lampan ,eftersom den skulle förstöra upplevelsen för alla andra, kunde i alla fall skärmen ge mig lite ljus och något välbekant att titta på.

Jag vet inte hur länge vi kröp runt där i tunneln. Det var säkert inte särskilt långt. Men hade vi inte kommit fram till en utgång när vi gjorde, hade jag ganska snart svimmat av obehaget att vara instängd i en trång, mörk tunnel under jord. Och detta var trots allt en tunnel som de har vidgat för att ta emot turister.

Jag kan inte förstå de som kunde krypa flera kilometer i tunnlarna och mer eller mindre bo i dem under flera år.

På eftermiddagen besökte jag museet för krigsminnen. Jag blev mest upprörd över hur propagandistiskt och onyanserat det var. Inte ens ett ord om att de många hemskheter som skildras på bilderna de visar aldrigvskulle ha fotograferats om inte USA tillåtit journalister att fritt rapportera från kriget och erbjudit fotografer att resa med under amerikanska truppers beskydd. Var finns bilderna som togs av fria fotografer inbäddade med Nordvietnams armé och Vietcong? Var finns berättelserna från de som motsatte sig Ho Chi Minh och hans män? Var finns Vietcongs tortyrredskap och modeller av deras fängelsehålor?

Det är sorgligt när en så viktig del av världens historia förvandlas till propaganda för att indoktrinera, inte bara det egna folket, utan alla som kommer hit för att lära sig om kriget.

Tyvärr hann jag inte med att se Återföreningspalatset idag heller. Det skulle vara en del av den rundtur som jag bokat in mig idag. Men vi fick gång på gång vänta på några australiensiska tanter som till slut försenat oss så mycket att vi inte han fram innan de stängde biljettförsäljningen. Självklart var det då, liksom under resten av dagen, de australiensiska tanterna som gnällde mest.

Om några timmar lämnar jag Vietnam för att spendera nästan två veckor på Filippinerna tillsammans med JP. Det ska bli skönt att återse en gammal vän även om det också varit spännade att träffa nya. Efter Filippinerna ska jag tillbaks till Vietnam för att se Hanoi, Ha Long bukten, Hue och Da Nang.