Nu har jag lämnat det hektiska och tätbefolkade Kina och kommit till det betydligt lugnare Laos. Det är inte bara lugnare. Man klarar sig betydligt bättre med engelska här än man gjorde i Kina. Och man ser många fler västerlänningar. Om jag såg 10-15 stycken totalt sett under mina två och en halv veckor i Kina så såg jag lika många under mina första tio minuter här.

Huvudstaden Vientiane är inte större än att det går att gå vart man än ska om man känner att tiden och vädret tillåter. Själv valde jag att promenera ungefär halva dagen och anlitade en tuk-tukförare den andra halvan för att snabbare ta mig till Pha That Luang en gigantisk gyllene stupa straxt utanför stadens centrum.

Pha That Luang är symbolen för Laos självständighet och lansets viktigaste nationalmonument. Så det kändes som ett måste-ses.

Det som slog mig mest när jag kom hit var alla dessa tempel och stupor. De finns precis överallt. Det ena mer praktfullare än det andra. Det känns lite märkligt att se all denna rikedom i ett av världens absolut fattigaste länder. Men samtidigt får man väl säga att de inte är precis nybyggda och många av dem är i skriande behov av underhåll.

De många templena kan också skapa praktiska problem. När jag kom till mitt hotell så noterade jag att det låg ett vackert färglatt tempel precis mitt över gatan. Ett utmärkt landmärke att navigera efter nörjag ska tillbaks till hotellet, tänkte jag. Problemet var bara att det fanns flera liknande tempel utefter samma gata vilket gjorde mitt utmärkta landmärke tämligen värdelöst.

Nu på kvällen har trottoarena och flodbanken längst med Mekongfloden förvandlats till ett myller av gatuförsäljare och restauranger. Restaurangerna består av några fällbord och stolar, en kolgrill, gasollåga eller elplatta samt en isbox för drycken.

Maten här är en blandning av det mesta. En sak jag noterat är att pizza tydligen inte är italienskt i Vientiane utan svensk. Här kan man köpa ”real Swedish pizza”.

Den franska kolonialtiden gör sig också påmind. Jag fick en smärre chock när jag gick förbi en stor gryta med kokande grodor. Grodorna såg ut att leva fortfarande och jag var lite rädd för att en av dem skulle hoppa ut ur gryta och rakt på mig.

Kanske ska jag säga något om mitt boende också. Här i Vientiane, liksom i Luang Prabang dit jag åker i morgon och i Siem Reap bor jag på hotell. Det finns helt enkelt inte CouchSurfare här som har möjlighet att ta emot gäster i sitt hem. Däremot ska jag straxt gå ut till en bar just brevid och försöka umgås lite med lokalbefolkningen.