Idag har jag besökt templena i Angkor. Centrum för den gamla khmerkulturen och rikets huvudstad från 800-talet till sent 1500-tal.

Området är oerhört stort, ungefär två och en halv gånger en mil stort. Det finns 70 större ruiner och ett tusental mindre lämningar så det är en omöjlighet att kunna se allt om man inte räknar med att bosätta sig här ett tag. För att kunna se i alla fall de största och mest kända ruinerna anlitade jag en tuk-tuk-förare att köra mig runt.

När vi gav oss av klockan åtta i morse var det redan 26 grader ute och termometern kom att stiga till en bra bit över 30 grader innan det blev svalare igen fram emot kvällen. Så det har gått åt ganska stora mämgder vätska under dagen.

Men solen och värmen har inte varit det jobbigaste. Nej, det har varit att konfronteras med Kambodjas fattigdom. Så fort man stiger av sin tuk-tuk, eller det transportmedel man färdas med, omsvärmas man av barn i olika åldrar som vill sälja något till dig, oftast för en dollar, för att få pengar så de kan gå i skolan eller få mat för dagen. De yngsta barnen säljer vykort och armband, de lite äldre t-shirts och souvernirer. Sedan finns också offren för alla de odetonerade landminor och bomber som är spridda över den kambodjanska landsbyggden. Även poliserna som jobbar på området kommer fram och frågar om de kan få hjälpa till med guidning eller med att ta ett foto för att deras lön inte räcker till att försörja deras familjer.

Det går omöjligtvis att säga ja till alla som vill ”bara en dollar” i utbyte mot en vara eller tjänst. Men det känns verkligen i hjärtat varje gång man säger nej. Två möten sken dock upp situationen. Dels en pojk i 10-årsåldern som ville sälja armband till mig, tre stycken för en dollar. När jag sa nej sa han: ”But you’re very handsome any way”, och gick vidare med ett leende. Det andra var en ung kvinna som försöktesälja allt från frukt och kalla drycker till t-shirts och souvernirer. När hon utan framgång försökt att få mig intresserad av hennes produkter och de speciellt förmånliga priserna ”bara för mig” utbrister hon med ett leende: ”But I’ll buy you for 30 dollars. OK?”

Det är skönt med människor med humor.

Det är inte utan att man funderar på om det är rätt prioriterat av FN, Kambodjas regering och alla de länder, bland annat Tyskland, Frankrike, Tjeckien och Kina, som satsar mångmiljonbelopp på att bokstavligen pussla ihop de gamla ruinerna i Angkor. Om kambodjas barn inte kan gå i skolan för att lära sig om sitt lands historia och kultur, vad spelar det då för roll att ruinerna återfår något av sin forna glans?

Men, med det sagt, det finns inget annat sätt att beskriva Angkors tempel på än att säga att de är fantastiska. Alla stenskulpturer i olika storlekar och detaljerade reliefer längs med väggar, över portar och på pelare. Och att se naturens kraft när träd växer fram ur stenarna och sakta omsluter hela tempelstrukturer med sina rotsystem.

På tal om naturen så är det också omöjligt att inte lägga märket till det bitvis väldigt intensiva bakgrundsljudet från den omkringliggande djungeln. Jag vet inte hur många syrsor eller liknande det krävs för att framkalla ett sådant ljud men tanken gick mer till skräckmusiken vid duschscenen i Psycho än till en svensk sommarnattsäng.

Efter det att jag kom till baks till hotellet i eftermiddags har jag mest vilat. Först tog jag mig en dusch för att skrubba av mig allt damm från vägarna och diverse djungelklet från nerfallande blad och annat. Sedan har jag mest legat och filosoferat med avbrott för en promenad ut på stan för att äta middag. Det har varit en intressant, upplevelserik men ganska utmattande dag.