I morse gick jag upp tidigt för att ta bussen till Nanning. Det går mängder av bussar varje dag mellan Guilin och Nanning men jag ville komma iväg tidigt för att hinna fram innan det blev mörkt.

Resan började så där bra. Jag missade busstationen och fick hoppa av lokalbussen och ta en annan tillbaks. Väl vid busstationen kommer en man fram till mig och frågar om jag ska till Yangzhou. Det skulle jag ju inte. Men när jag sa att nej, jag ska till Nanning, så halade han fram ett litet kort och sa att det gick en mycket bättre buss till Nanning lite längre bort.

– Jaha, sa jag, vad kostar den då?

Priset skulle vara 100 kronor, vilket var något billigare än den buss jag hade tä kt att ta. Så jag tänkte att jag kunde ju i alla fall ta en titt.

Lite längre bort visade sig vara ungefär 15 minuters promenad bort. Väl där tar mannen jag träffat vid busstationen minstora ryggsäck och slänger in i bussen och säger: ”Det blir 150 kronor.”

Efter snart två veckor i Kina börjar jag tröttna ganska rejält på alla dessa kinesiska fulknep så jag röt i ordentligt och sa: ”Du sa 100 till mig förut. Nu tar jag min väska och går tillbaks.” Varpå mannen gick med på att ja, 130 kunde han nog sträcka sig till. Men ja stod på mig och sa: ”Nej, det var 100. Ge hit väskan så går jag tillbaks.”

Då gav han med sig och sålde biljetten för 100 kronor men så fort han fått hundralappen sträckte han ut handen och sa: ” Och så serviceavgift 30 kronor.” Till vilket mitt bestämda svar var ”What service? No way!”

Väl på bussen började jag dock oroa mig för att han skulle plocka ut min väska för att kompensera sig för förlusten på biljetten, så jag satte mig vid fönstret och höll ett öga på bagageluckan till den stängdes och busschauffören startade motorn.

Det uppstod en viss kallabalik på bussen i samband med att fler människor kom på. Människor sprang runt med sina biljetter och pengar i händerna och viftade. Det tog ett bra tag innan jag förstod att jag var orsakmtill en del av uppståndelsen. Mitt strategiska val av sittplats hade stört systemet eftersom platserna var numrerade och jag satt inte på min plats. Det som gjorde folk ännu mer konfunderade var hur jag kunde ha satt mig på en fönsterplats istället för att göra anspråk på den gångplats som jag hade tilldelats. Efter att en handfull av mina medpassagerare konfererat ett tag verkar de ha kommit fram till att en så dum utlänning som inte förstår värdet av en gångplats måste man ha förbarmande med. Så jag fick sitta kvar.

Så bar det då av. Tio minuter in på resan var det dags för vår första paus. Busschauffören körde in på någon lastbilsparkering för att äta frukost med några polare. Väl på vägen igen dröjde det bara tio minuter innan det var dags för nästa uppehåll. Nu var det dags för chaufförens kisspaus. Men sedan körde vi på i några timmar.

När vi stannade nästa gång började alla resa på sig för att gå av. Efter lite gestikulerande och andra kommunikationsinsatser så förstod jag att det var dags för lunch- och kisspaus. Jag kunde dock inte lista ut hur lång den skulle vara så jag försökte hålla mig nära mina sätesgrannar för att vara säker att komma med bussen igen.

Busstationen i Nanning ligger en bra bit utanför stadens centrum. Ungefär som om vi skulle lägga Cityterminalen i Alby eller Norrviken. Att stationerna ligger utanför stadskärnan verkar inte vara någon ovanlighet. Tågstationerna för de nya snabbtågen, både i Shanghai och Hangzhou, ligger en bra bit från städernas centrum och det tar ju bort en del av fördelarna med att åka tåg.

Det tog ett tag att klura ut hur jag skulle ta mig till mitt vandrarhem. Trots en tidig start kom jag inte fram innan det blev mörkt men här sitter jag nu och avrundar ännu en dag i Kina.