Idag har jag besök dödens fällt vid Choeung Ek och Tuol Sleng museet, de Röda khmerernas forna säkerhetsfängelse och tortyrcentral. Efter att ha sett de två första tortyrkamrarna var jag redan illamående. De skyltar som upplyste om att det är förbjudet att le på museet var minst sagt onödiga.

Det satt bilder så otäcka på väggarna att man snabbt vände bort blicken. Människor som hade blivit söndermosade av sina plågoandars slag. Förvridna och brända människokroppar. Män och kvinnor i alla åldrar. Vissa bara barn. Trots att de Röda khmerenas brott är väldokumenterade har de skylldiga förblivit ostraffade. Offrena och deras anhöriga har fåfängt fått vänta på upprättelse.

Choeung Ek är från början en vacker fruktgård som de Röda khmererna gjorde om till avrättningsplats och massgrav när säkerhetsfängelset vid Tuol Sleng inte räckte till. Här hittar man fortfarande benbitar, tänder och klädtrasor från offren efter kraftiga regn trots att de offer man tagit till vara redan räknas i tusental.

Det här var verkligen helvetet på jorden på 70-talet.

Dagens, eller de senaste dagarnas, andra bestående intryck är fattigdomen. Både i Laos och här möts man av den desperation som växer ur att inte ha mat för dagen eller pengar för att bekosta sina barns skolgång. Hungriga och smutsiga barn med trasiga kläder ochstora bedjande ögon som ber om en dollar för mat eller skolgång. Blinda, amputerade och brända offer för alla de minor och odetonerade bomber som är spridda över Indokina ber om en dollar för mat och ursäktar att de tigger. De vill inget hellre än att arbete och bidra till samhället.

Min målsättning är att leva på ungefär 100 kronor eller 15 dollar per dag i genomsnitt. Många dagar klarar jag mig med mycket mindre. Vissa dagar blir lite dyrare.

Om jag skulle göra som Sverige, som är ett av de mest generösa biståndsländerna i världen, skulle jag ge 3,80 kronor eller 57 cent varje dag för att hjälpa de människor jag möter. Jag undrar hur de skulle se på mig då. Skulle jag ens kunna titta dem i ögonen om jag sträckte fram mindre än en dollar?

Många av de vykortssäljande barnen och tiggare i olika åldrar går jag bara förbi. Det går inte att hjälpa alla. Och när man ger pengar till någon blir man snabbt omringad av tre, fyra andra som också vill ha.

Men vad jag försöker säga är att tre och åttio räcker inte. Det arbete som mina partivänner har lagt ner för att Sverige ska hålla fast vid enprocentsmålet har inte varit tillräckligt ambitiöst. Vi borde istället arbeta för att fördubbla det svenska biståndet och sträva mot ett tvåprocentsmål.

Det kommer inte att gå över en natt. Pengarna måste satsa där de gör nytta. Det får inte bara vara pengar för pengarnas skull. Vi kan göra mer med de pengar vi redan ger i bistånd och detta är något som regeringe har arbetat med. Men vi kan också ge mer och hjälpa fler.

Jag tror också att vi måste bredda fokus i de krav vi ställer på mottagarländerna. Det räcker inte med demokrati och marknadsekonomi. Vi måste också ställa tydliga krav på sociala reformer, varav den viktigaste är fri utbildning. De här länderna kommer aldrig lyfta sig ur fattigdomen om inte deras barn och unga får tillgång till utbildning och möjlighet att gå i skolan.

Det vi gör idag för att hjälpa är långt ifrån tillräckligt. Frågan är om vi någonsin kan göra nog för att hjälpa?