Kina kan vara frustrerande ibland. Jag börjar lära mig att allt tar längre tid här än man planerat och mycket beror på språkförbistringen. De flesta kineser har stora brister i både sina svenska- och engelskakunskaper.

Idag hade jag planerat att besöka Wuzhen, en av de kanalstäder som finns i närheten av Hangzhou. Resan dit skulle avgå från Hangzhous östra busstation och ta cirka en och en halv timma. Så jag letade upp edn östra busstationen på kartan samt en hållplats för den buss jag behövde ta för att komma dit. Det första problemet var att bussen jag behövde för att ta mig till busstationen inte längre gick från den hållplatsen. Så jag började fråga runt och blev pekad i olika riktningar. En timme senare hade jag hittat en hållplats och kommit på en buss. Men väl framme där stationen skulle vara kunde jag inte hitta den.

Jag hittade skyltar på engelska sompekade ner i en gångtunnel men väl nere i tunneln upphörde den engelska skyltningen. Jag valde då att använda uteslutningsmetoden och antog att stationen måste ligga i närheten av den ingång där det inte hänvisades till busstationen vid nergången i tunneln. Men inte då.

När varken kartan eller skyltarna hjälpte började jag fråga folk. Och de bidrog med att peka mig i några ännu oprövade riktningar, men där fanns inte heller någon station. Det märkliga var att olika personer pekade mig i olika riktning. Det fick mig att tänka på något som en europé som bott länge i Kina berättade för mig igår: En kines säger aldrig att de inte vet eller att de inte förstår. De säger ja, ja eller försöker sig på ett svar och hoppas att det ska vara rätt.

Jag tror jag fick uppleva det fenomenet på nära håll idag.

Efter en och en halv timme letande efter busstationen gav jag upp. Dels för att jag tappade hoppet om att någonsin finna den. Kanske hade flyttats sedan kartor och webbsiter gjordes. Dels för att det började att bmi för sent. Jag skulle knappt hinna fram till Wuzhen innan jag skulle vara tvungen att vända tillbaks igen. Jag bestämde mig istället för att åka tillbaks dit jag bor och tillbringa eftermiddagen med att läsa och skriva på ett närbeläget café.

Lite nedslagen efter mitt nederlag ville jag ta mig tillbaks så snabbt som möjligt. Jag valde därför att inte ta samma buss som jag kom med utan den snabbare stomnäts buss som jag vet passerar där mina CouchSurfing värdar bor. Rent logiskt tänkte jag att det då måste vara busshållplatsen på. otsatt sida av gatan som jag klev av på. Det hade knappast gått att ha mer fel.

För det första verkar bussen inte vara snabbare eller mer direkt än någon annan buss. För det andra undrar jag om verkligen luftkonditioneringen, som man betalar dubbla priset för att få, verkligen fungerade. Och för det tredje, helt plötsligt slingrade sig bussen ut från centrum och jag befann mig i mitten av ingenstans där alla gick av bussen mitt i en basar brevid någon typ av arméförläggning. Här var trafikkaoset totalt eftersom trafikljusen var trasiga. En minivansförare försöker på ett mindre diskret sätt knuffa mig av trottoaren med hjälp av sin bil. Jag knuffade inte tillbaks men jag gav honom en arg vikingablick. Ungdomar i budodräkter och medaljer kom ut från en sporthall där det tydligen hållits någon tävling. Och lastbilar med soldater åkte förbi. Känslan av att jag hade fått nog av Kina för en dag växte sig snabbt allt starkare.

Istället för att hoppa på en buss och göra ett nytt försök med kollektivtrafiken valde jag att vinka till mig en taxi och försäkrade mig om att han slog på en taxameter som startade på noll. Kinesernas körstil och trafikvett kan uppta många bloggposter. Kortversionen är att detvinte finns någon asfaltsbit som man inte kan köra på om den verkar ledig. Vill man ta sig förbi en kö kan man mycket väl tänka sig att köra på trottoaren. Eller köra i den innersta filen för högeravfarter för att sedan korsa alla filer och ta åt vänster i stället. Stannar man vid trafikljus drar man alltid åt handbromsen. Och sedan tutar man, och tutar och tutar.

Vad gäller bussförarna tror jag att de fått sina körkort i ett flingpaket. Ryckigt räcker inte för att beskriva hur de kör. Tvärbromsningarna är många och de kraftiga accelerationerna lika så.

Så min dag har både varit lite äventyrlig men också ganska lugn. Imorgon kväll flyger jag till Guilin, en av Kinesernas favoritdestinationer och en ort som många Kineser drömmer om att få semestra i en gång. Högst upp på min lista över saker att göra där är att ta en tur på Lifloden.