Mörkret har precis lagt sig över Phnom Penh och det är dags att summera min julafton så här långt.

Det hela började egentligen i går när jag satt här på the Foreign Correspondents Club och väntade på min CouchSurfing värd som var fast med jobb inför årsskiftet. Efter en lång väntan kom vi överens om att jag istället skulle gå till en bar i närheten som han rekomenderade. Där började jag prata med en kille, Kam, som satt ensam i baren och när kvällen var slut kom vi överens om att mötas idag igen. Han ville visa mig den kambodjanska landsbyggden där han växte upp.

Så klockan nio i morse kom han och hämtade mig på sin motorcykel och vi åkte iväg ut ur stan. En och en halv timme tog det på bitvis ganska dammiga vägar. Och grusvägarna när vid närmade oss hans by fick våra svenska diton att likna moderna autostrador.

Väl hos i byn hos Kams föräldrar, farbröder, fastrar och kusiner blev jag snabbt dagens begivenhet. För många var jag den första utlänning de såg någonsin. Och den lilla verandan och gatan utanför fylldes snabbt med nyfikna som ville titta eller hälsa. Till och med byns polis och ordningsman kom förbi för att se vad som stod på.

Någon klättrade upp i en palm för att hämta ner en cocosnöt till mig. Och Kams mamma ville absolut bjuda på mat.

Efter att ha druckit upp min cocosnöt och med en midre skara barn i släptåg tog Kam mig på en rundvandring i byn. Barnen verkade både vara nyfikna och lite rädda för de höll ett visst avstånd och om jag stannade eller vände mig om för att titta, sprang de iväg. Men de återvände ganska snart.

Byn hade varken elektricitet, rinnande vatten eller avlopp. Ingen fast telefoni och än mindre interrnet. Alla hade sin egen lilla uppsättning djur. Några kor, några höns, en katt och en hund eller två. Många hade också en riskvarn som de trampade samtidigt som de rörde runt i de ris som skulle rostas.

När vi kom tillbaks från vår rundvanring hade matlagningen precis börjat. Köttet grillades över en koleld och ris och kyckling kokades i ett enkelt kök i en palmhydda.

När det var dags att äta var de lite bekymrade över att de intevhade kniv och gaffel utan endast en sked för riset och fingrarna för att ta till sig och äta kött och grönsaker med. Kam bad om ursäkt för att det kanske inte var som jag var van vid men för mig var det helt okej. Man åker ju inte bort för att ha det som hemma.

Maten, speciellt såserna som man doppade köttet och grönsakerna i var helt underbara. Tyvärr var jag så upptagen av alla intryck, och av alla som tittade på när vi åt, att jag inte lyckade lista ut vad de innehöll.

Efter maten var det dags att säga tack och farväl och ge sig av tillbaks mot stan. Ikväll ska jag på en julfest hos min CouchSurfingvärd David och i morgon bitti ger jag mig av på en tre dagars resa längs med Mekongfloden till Ho Chi Minh City i Vietnam.

Jag är osäker på vad jag kommer att ha för tillgång till internet utefter floden så i värsta fall dröjer det till den 27 december innan ni kan läsa om mina upplevelser längs med Mekongfloden.