Klockan har hunnit bli ganska mycket här i Luang Prabang men jag vill ändå sammanfatta dage. En dag som har varit full av många olika känslor.

Hemma i Kalmar har min familj idag samlats för mammas begravning. Min svåger hade mailat över programmet för begravningen så jag hade tänkt att gå till den katolska kyrkan i Vientiane för att ha en lite minnesstund på egen hand.

Jag blev ganska besviken när jag kom fram till kyrkan och upptäckte att den var stängd. Efter lite funderande kom jag fram till att jag istället skulle uppsöka ett av de många tempelmsom finns i Vientiane. Det var inte svårtv att hitta ett som för stunden var fritt från turister och relativt fridfullt. Jag tog av mig skorna och gick in.

Framme vid altaret hittade jag både ljus och rökelse. Jag valde att donera pengar för ett ljus som jag tände för mamma framme vidnaltaret sedan satte jag mig ner framförm ljuset och nynnade den musik som skulle användas på begravningen för mig själv. Bredvid mig satt en man som nynnade på något helt annat och sedan kom också två ungabkvinnor in och tände rökelse. Men mot slutet av min minnesstund fick jag vara helt själv. Och i kväll när jag pratade med pappa, fastrar och farbröder via Skype berättade han att de haft den bilden som jag tog på ljuset jag tände framme på minnes stunden de höll i Kalmar. Det kändes bra att veta att jag trots allt kunde vara med på något sätt även på plats med familjen.

I eftermiddags tog jag så flyget till Luang Prabang som är Laos gamla kungliga huvudstad oxh klassad som ett världsarv av FN. När man kommer hit är det lättvat förstå varför. Tänk er Mitt Afrika och Juvelen i kronan plus elektricitet och internet. Lägg till en fantastisk doft av blomsteraffär och rökelse som slår emot dig så fort du går ut på gatan. Det är svårt att inte bli förälskad i den här staden. Den är helt underbar och borde finnas på allas lista över platser att besöka minst en gång i livet.

I kväll var jag med om något mycket spännade. Jag började prata med några av stadsborna på en bar jag gick till i kväll och blev snart inbjuden på ett födelsedagskalas. Jag fick skjuts ut till en by med smala och backiga grusvägar straxt utanför stadens centrum. Här, liksom på gatorna i Viantiene och Luang Prabang, strövade hundar och katter fritt omkring. Husen var grå längor med plåttak och enkla tunna dörrar.

Jag fick se några olika bostäder men de var alla väldigt enkla ettor. Ett litet rum med en avskärmning för det hål i golvet som var toalett och där bostadens vattenkran också fanns. Bostäderna hade endast kallvatten och elektriciteten bestod av ett lysrör i taket i mitten av lägenhetens ena gavelvägg samt ett eluttag precis vid entrédörren. Därifrån löpte sedan förlängningssladdar med förgreningar om man ville ha el någon annan stans i rummet eller ha fler uttag än de som fanns i eluttaget.

Lägenhetena hade inget kök istället kunde man ha en kokplatta i ett hörn för att laga mat.

Den fattigdom jag såg i byn är annat än den bildskönhet som präglar stadens centrum där de föesta gamla framsla kollonialvillorna och templena är välrenoverade och i väldigt gott skick. Jag blev till och med erbjuden att sova i byn över natten men valde att åka tillbaks till bekvämligheten på mitt hotell. Att kunna lämna fattigdomen är en lyx som är få förunnat här. Det finns många hjälporganisationer i landetvsom gör vad de kan för att hjälpa människor ur fattigdom. Tyvär är Kina det land som hjälper till med mest resurser för att hjälpa Laos ur fattigdom, men det är en hjälp som inte kommer gratis. Kina förväntar sig gentjänster.