Alliansregeringen har idag gett upp sitt motstånd mot datalagringsdirektivet och beslutat att skicka ett förslag till Lagrådet som innebär att all information om vem som ringer, skickar sms, mms eller e-post till vem, när och var ifrån ska lagras i ett halvår. Lagförslaget verkar också, trots regeringens förnekande, omfatta vem som surfar på nätet och vart. Informationen ska sedan kunna användas för att utreda brott.

Bland regeringens frågor och svar besvaras frågan huruvida uppgifter om var personer har surfat på nätet kommer att lagras med ett nej. Enligt lagrådsremissen ska dock information om internetåtkomst lagras. Internetåtkomst definieras som ”möjlighet till överföring av ip-paket som ger användaren tillgång till Internet”. Det som ska lagras är sådana uppgifter som är nödvändiga för att spåra och identifiera kommunikationskällan, slutmålet för kommunikationen, datum, tidpunkt och varaktighet för kommunikationen, typ av kommunikation, kommunikationsutrustning samt lokalisering av mobil kommunikationsutrustning vid kommunikationens början och slut.

Vid internetåtkomst handlar det om min ip-adress, ip-adressen på den sida jag besöker, när jag besöker sidan, hur länge jag är där, vilket operativsystem, typ av uppkoppling jag har etc och var jag befann mig när jag besökte sidan. Om inte det är att registrera surfande så vet jag inte vad det är.

En konsekvens av den övervakning som regeringen nu föreslår är att det blir förbjudet med oregistrerade kontantkort. Framöver måste alla mobilnummer kunna knytas till en fysisk person. Dessutom går regeringen längre än EU:s direktiv och ställer också krav på att typen av anslutning ska regstreras. Kopplar jag upp mig via ADSL, fiber, 3G, EDGE, GPRS, LTE, kanelmodem eller vilken typ av anslutning använder jag. Hur denna typ av information underlättar brottsbekämpning tycker jag framgår lite dåligt.

Att datalagring överhuvudtaget är ett effektivt medel i brottsbekämpning är ingen självklarhet. Att person A ringer till person B då han eller hon befinner sig nära en brottsplats i anslutning till att ett brott begås bevisar ingenting. Om jag besöker en terrororganisations hemsida eller får ett mail från Bin Laden en vecka innan ett terrordåd bevisar heller ingenting. Bevisvärdet i trafikinformation är i princip noll. Däremot kan ett kommunikationsmönster möjligen användas för att stärka misstankar man redan har mot en person. Men är denna möjlighet värd det oerhört stora ingrepp i den personliga integriteten som datalagringen innebär?

För mig är svaret nej. Och det svaret borde vara självklart för varje friheterligt sinnad person. Att Alliansregeringen, som består av partier som borde stå upp för respekten för människors privatliv och människovärdestanken, ger efter för polisstatens tillskyndare är skamligt. Ibland är det rätt att vägra att följa en lag, eller ett EU-direktiv. Detta är ett sådant tillfälle.

Jag hoppas att Alliansens riksdagsledamöter har ett större mod än Alliansens ministrar och att de säger nej till EU:s datalagring.