Lagom till SSWC 2010 ger Mattias Boström och Piratförlaget ut #SSWC-boken. Många har redan publicerat sina texter på nätet. Här kommer mitt bidrag som jag skrev när jag reste runt i Polen tidigare i somras.

Tisdag morgon flygplatsen i Krakow. Anlände för en timme  sedan och har hunnit få i mig en kopp kaffe och läsa Svenska Dagbladet. Sitter nu och väntar på en god vän som ska komma in från Edinburgh.

Trots att tidningen följde med på flyget och Almedalsveckan bara är några dagar bort, känns det politiska livet och den stundande valrörelsen avlägsen.

Skönt. En veckas uppkopplad avkoppling i Polen är nog precis vad jag behöver.

Men vänta nu. Uppkopplad? Då får man väl ingen avkoppling?

Kanske kommer någon att anse att jag blottar en diagnostiserbar åkomma när jag berättar att för mig gäller en mycket enkel regel: utan uppkoppling – ingen avkoppling. Men det handlar inte om teknikstress, kontrollbehov eller storhetsvansinne, tror jag.

Det handlar om att ta med många fler vänner på resan. Att dela med mig av mina upplevelser. Och att kunna hålla kontakten och föra ett samtal  även om tid och rum skiljer oss åt.

För mig beskriver detta vad den samhällsförändrande kraften i internet handlar om – trygghet, frihet och gemenskap. Visst är telemetri, fjärrstyrning och molntjänster stort och spännande. Men inget är nog fullt lika stort som att ha en tryckpress, en tv-studio och tillgång till hela världen i sitt eget knä. Att fritt sprida sitt budskap, att ta del av ny kunskap och att vara en del av en större dialog är nu mer än någonsin tidigare inom räckhåll för var och en. Allteftersom fler och fler tar vara på den möjligheten kommer det ställa krav på att det sätt myndigheterna möter medborgarna förändras. Ja, till och med politikens former kommer behöva nya spelregler.

Vad vi hitintills har sett av internet kan tyckas vara som en uppfinning i stil med rotationspressen – en förfinad och snabbare tryckteknik men egentligen inget nytt om man jämför med själva boktryckarkonsten i sig. Men jag vill hävda att internet, med de möjligheter till kunskapsspridning och dialog som det sociala nätet innebär, är en uppfinning som kan få lika stor inverkan på samhället som jordbruket, boktryckarkonsten eller ångmaskinen.

Jag måste gå nu men återkommer till det senare.

Torsdag eftermiddag. Har ägnat tisdagen och onsdagen åt att se mig om i Krakow och dagen idag åt att besöka Auschwitz och Birkenau.  Jag lyckades redan igår vid lunch slå i taket för hur mycket dataroaming Telia tillåter. Det är bra att det finns en kostnadskontroll men det är vansinne att det ska kosta över 30 kronor per megabyte att fortsätta hålla kontakten med omvärlden bara för att man reser utanför Sverige. Till telekombolagen verkar varken den europeiska integrationen eller globaliseringen nått ännu. Nu har jag bett Telia att ta bort spärren på mitt abonnemang.

De senaste dagarnas diskussioner på nätet har för min del mest handlat om platser jag besökt eller platser som mina vänner rekommenderat mig att se under min resa. Idag har det dock handlat en del om politik.

Det började redan igår när Tobias Brandel på Svenska dagbladet ringde upp mig för att prata om Krisdemokraternas medverkan på Stockholm Pride. Artikeln som publicerades idag föranledde mig att först skriva en kommentar på Facebook och sedan ett inlägg på min blogg. Ett inlägg som Tobias svarade på bland kommentarerna. Jag ska senare skriva ett svar till honom för att göra vad jag kan för att han ska ta tag i sina tankar om att skriva en uppföljande artikel.

För mig är detta en av de möjligheter som internet erbjuder. Svenskan kunde få tag på en av våra pressekreterare som har tillgång till mitt privata nummer och därför kunde nå mig i Polen. Tack vare att artikeln publicerades på svd.se kunde jag läsa den här. Jag kunde väcka en diskussion om den på Facebook och jag kunde skriva ett blogginlägg och via Twitter uppmärksamma Svenskans journalist att jag kommenterat hans artikel.

Intervjun hade självklart kunnat genomföras även om inte internet fanns. Men uppföljningen på artikeln och dialogen med den skrivande journalisten skulle inte kunnat hända lika snabbt, lika öppet och lika jämlikt utan de möjligheter som internet ger.

Så, är detta den revolution som jag menar internet kan innebära – att föra en dialog med en journalist?

Nej, det är det inte. Även om sådana dialoger kan bidra till att förändra journalistiken så är det bara att skrapa på ytan till de möjligheter till samhällsförändring som internet innebär.

Tänk er ett scenario där allt fler politiska makthavare engagerar sig i en direkt dialog med sina väljare. De tar intryck av vad de hör och formulerar sina personliga valplattformar utifrån den övertygelse som växer fram genom de många samtalen. Tänk er att de på grund av det breda förtroende de vinner genom att välja den sociala dialogen blir invalda i en beslutande församling. Tänk er nu att en allt större del av våra förtroendevalda blir invalda på denna typ av mer personliga mandat.

Hur hanterar man maktpolitiska frågor som partidisciplin och koalitionsuppgörelser i ett sådant läge? Vad blir viktigast för den enskilde politikern, partiet som nominerade en och kan erbjuda intressanta förtroendeuppdrag eller de väljare som valde en och utan vilkas stöd frågan om förtroendeuppdrag blir irrelevant?

Med små marginaler mellan de politiska blocken och koalitionsregeringar bestående av många partier klarar det svenska systemet bara en knapp handfull personvalda politiker, än färre om de skulle göra allvar av att driva en personlig agenda i olika frågor.

I längden innebär detta att vi har två alternativ i Sverige. Antingen rullar vi tillbaks utvecklingen och avskaffar personvalet helt och hållet, något som också skulle minska politikers incitament att delta i dialogen på nätet, eller så hittar vi ett sätt att ta vara på det växande engagemang som finns hos medborgarna och låter våra folkvalda ta med sig det de får med sig från nätet in i de beslutande församlingarna. Men detta alternativ kräver att vi besvarar en rad andra viktiga frågor: Vad händer med partierna om de enskilda politikerna får en starkare ställning? Hur skapar vi ett starkt parlamentariskt underlag för en regering om man har 349 ledamöter att förhandla med istället för sju olika partier? Och i vilken mån är det önskvärt att ge ett mer direkt inflytande i en representativ demokrati, kommer kanske en av grundprinciperna i vårt demokratiska system att behöva förändras?

Det är inga enkla frågor och vem som helst som tror sig ha någon form av svar får gärna räcka upp en hand.

På grund av frågornas komplexitet och på grund av att partierna i dem kan ana sin egen död i den form vi känner dem idag tror jag att det kommer ta lång tid innan vi får se den potential som finns i det sociala nätet förverkligad. Men i längden tror jag det blir omöjligt att stå emot den kraft till förändring som finns.

Med vetskap om jordbrukets fördelar ville alla dra nytta av de möjligheter som jordbruket erbjöd och människornas organisering i större bygemenskaper samlade kring marknadsplatser blev en naturlig följd. När väl boktryckarkonsten var ett faktum var upplysningen och folkskolan bara en fråga om tid. Och i och med ångmaskinen, mekaniseringen av jordbruket och urbaniseringen var folkrörelserna, frikyrkan, facken och de moderna politiska partierna inte långt borta.

För Sveriges del ledde jordbruket i längden fram till att staten Sverige kunde bildas. Boktryckarkonsten gav oss först reformationen och ett system med  tronarvingar och i förlängningen 1809 års regeringsform. Ångmaskinen skapade den utveckling som stegvis förändrade regeringsformens tillämpning för att till slut leda fram till 1974-års regeringsform.

Bakom dessa tre avgörande steg i historiens utveckling finns tre av människans kanske starkaste drivkrafter: trygghet, frihet och gemenskap. Tryggheten i att kunna tämja naturen och bli mindre beroende av dess nycker för att få mat för dagen. Friheten i att kunna bilda sig en egen uppfattning och leva sitt liv efter sina egna önskningar. Gemenskapen i de större byarna och i de olika folkrörelserna som växte fram i urbaniseringens spår.

Med hjälp av internet kan människor i än större utsträckning vara med i samhällsdebatten utifrån en egen välgrundad uppfattning. Tekniken skapar en möjlighet för det antika Greklands agora att återuppstå i ny form. Fler beslut kan lämnas till mindre gemenskaper och enskilda medborgare vilket gör att färre vardagsnära beslut blir beroende av politikens nycker. Direktdemokrati kan åter bli möjligt och nya gemenskaper kan byggas upp över gränser i både tid och rum.

Jag kan inte dra mig till minnes något tillfälle i historien då människor frivilligt tackat nej till mer frihet, bättre trygghet eller starkare gemenskap. Om vi som människor kan få detta och det inte sker på bekostnad av andra, finns det inget som i längden kan stoppa oss från att nå fram till det. Och detta är vad som övertygar mig om att det sociala nätet i förlängningen kommer få avgörande konsekvenser för vårt samhälle.