I går arrangerade Kristdemokraterna i Stockholms stad och län ett seminarium på Stockholm Pride under temat Makten över vardagen. Jag har under många år önskat att vi som parti skulle vara mer aktiva under Stockholm Pride men jag har inte riktigt kunnat hitta formerna som skulle fungera för oss. Att direkt kasta sig in i paraden har inte känts rätt. – Jag tror att det skulle provocera delar av mitt eget parti och hbtq-rörelsena alldeles för mycket. Och ärligt, så mycket av ett party parti är vi inte och vi är väl inte direkt överbegåvade med politiker som kan slita av sig t-shirten och glittra ikapp med regnbågsflaggorna i paraden.

Så jag har velat ha ett tält i Prideparken men har efter att ha pratat med vänner i partiet insett att vi inte har de resurser som krävs i form av politiker som kan finnas i tältet för att föra samtal. Det hårda klimat som många gånger har mött kristdemokratiska företrädare på Pride har gjort att många känner sig rädda och osäkra. De vågar helt enkelt inte ställa sig på Pride som kristdemokrater för att föra en dialog. Och jag kan delvis förstå dem.

Det är inte lätt att berätta att man är kristdemokrat Min erfarenhet efter att ha varit med i en hel del ”hbt-sammanhang” är att det inte är vare sig lätt eller självklart att berätta att man är kristdemokrat.

Först har man alla de här frågorna: Ska jag över huvud taget berätta? När ska jag säga det? För vem ska jag berätta? Hur säger man det? Och hur kommer de att reagera?

När jag sedan tar mig samman och berättar ”Det” då varierar reaktionerna väldigt mycket. Står man inför en större publik kan man bli utbuad. Ibland vill människor bryta kontakten och inte mer ha något med en att göra. Några blir förvånade – Nej, inte kan du vara kristdemokrat. Andra tycker synd om en och undrar om det finns något de kan göra för att ge stöd. Några blir glada.

Mot den bakgrunden var jag väldigt glad när vi fick frågan om vi ville vara med och arrangera ett seminarium Pride House. Äntligen! Nu har vi ett tillfälle att vara med på Pride och lyssna och föra en dialog.

Tyvärr har väl det faktum att vi som parti för första gången är med och arrangeraar en programpunkt på Pride överskuggats lite av att vår partiledare Göran Hägglund inte ställer upp i dagens partiledardebatt.

Jag kan förstå att Göran dagen innan ett viktigt tal vill kunna samla tankarna och koncentrera sig på talet även om jag personligen önskar att han valt att prioritera annorlunda.

Det finns ju också de som tycker att det är bra att Göran Hägglund inte är med på Pride. Tidningen Broderskap tycker tillexempel att det är ”väldigt bra att Hägglund inte kommer [hit], och att han genom det sätter fingret på att det faktiskt inte finns fullständigt konsensus kring HBT-frågor ens i Sverige.” Expressen skrev på ledarplats att det är det är förståeligt att Hägglund inte kommer eftersom han enligt dem företräder ”det riksdagsparti som konsekvent har motsatt sig varje förbättring av homosexuellas och transpersoners rättigheter”.

Efter vårt seminarium har mycket av det som skrivits tyvärr handlat om min partikollega Annelie Enochsons blogginläg om hetslagstiftningen och löspenisar.

Ska jag beskriva min egen reaktion på Annelies inlägg kan jag inte göra det på annat sätt än att säga att jag blev både ledsen och förbannad. Genom att publicera sitt blogginlägg just samma dag som vi arrangerade vårt prideseminarium lyckades Annelie, på egen hand, omkullkasta mycket av det arbete som vi i Stockholm ägnat månader åt. Vi ville ha ett samtal kring regnbågsfamiljers och äldre hbt-personers situation och Kristdemokraternas arbete med hbt-frågor som kunde sträcka sig bortom den begränsade tidsram som seminariet hade.

Annelie Enochsons blogginlägg är inte bara ett exempel på sanslöst dålig politisk timing utan också ett bevis på stora kunskapsbrister.

Till skillnad från vad Annelie verkar tro så skyddar hetslagstiftningen alla från hets på grund av deras sexuella läggning, alltså även heterosexuella. Och sedan hennes påstående om att det sprids löspenisar på Pride…

Men hallå!?!

Jag har besökt Pride i många år och hitintills aldrig fått någon löspenis. Om hon menar att det är fel att det säljs sexhjälpmedel så borde detta vara en kritik som också bör riktas exempelvis gentemot Apoteket som har denna typ av produkter i sitt sortiment.

Annelie hänvisar också till Expressens rapportering från invigningen och menar att den bland annat betecknades av dekadens. Jag var på invigningen av Pride och jag märkte inte av någon dekadens. Där fanns Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm som talade om vikten av människovärde och likabenhandling och Magdalena Ribbing som pratade om vett och etikett. Bland annat om att det inte är okej med väldigt intima kärleksuttryck i publika sammanhang varesig man är hetero, homo, bi eller trans. Och så var det med den dekadensen. Jag tror inte att det finns någon kristdemokrat som inte skulle kunna njuta av underhållningen eller som skulle ha svårt att ställa upp på det mest som sades under invigningen av Pride.

Jag hoppas liksom flera andra av mina partivänner att Kristdemokraterna kan vara än mer aktiva under kommande pridefestivaler och att vi då också ska slippa den typ av okunniga, missunnsamma och föraktfulla debattinlägg som Annelie Enochsons är ett exempel på.