Jag lovade redan i onsdags kväll att skriva ett svar på Nicklas Lundblads gästblogg hos Mary X JensenMina moderata karameller, så jag antar att det är hög tid att jag gör slag i saken.

Nicklas undrar om politiker verkligen kan hålla på med sociala medier och anlägger, vilket han också medger, en något grinig ton med utgångspunkt i Kremls nystartade YouTube-kanal. Jag tycker mig också kunna anat något av en ångest över papperstidningars och annan gammelmedias tynande tillvaro. En kanske något hårddragen tolkning av Nicklas text skulle vara att valda och väljare ska banne mig inte kommunicera direkt med varandra utan snällt gå genom det filter som Ander, Bonnier, Hamrin, Hjörne, Schibstedt och Stenbeck tillhandahåller.

I sitt inlägg pekar Niklas på riskerna med vänskapskorruption. Men jag vet inte om det är helt fel om vi i framtiden får politiker som fattar beslut på grund av att hon eller han har påverkats av en facebookgrupp eller twitterföljare. Är inte detta vad demokrati handlar om? Att man som folkvald representerar en grupp människor i samhället och för fram deras behov och önskemål i de forum där besluten fattas? Är det inte mycket bättre att våra politiker påverkas av hundratal eller tusentals anhängare i sociala medier än av ett mediadrev som i slutänden kontrolleras av en handfull personer? Sett ur det perspektivet kanske den direkta kommunikationen mellan väljare och valda samt gammelmedias tynande tillvaro är det bästa som har hänt demokratin sedan den allmänna rösträtten infördes.

Det finns många idag som oroar sig för hur våra stora mediehus ska kunna tjäna pengar i framtiden och flera kopplar samman svårigheten med att hitta bra affärsmodeller med framtidsutsikterna för en god journalistik . Exempel från debatten kommer dels från Joakim Jardenbergs outtröttliga omvärldsbevakning dels från Fredrik Strömbergs text om förhållandet mellan journalistik och media. [Bo Hedin, Martin Jönsson, Bo Högborn, Gunilla Herlitz] Nicklas verkar inte vara så oroad över mediahusens affärsmodeller utan mer av journalistikens banalisering. Men kanske hör detta förytligande av den politiska journalistiken samman med medieägarnas strävan efter att pressa kostnaderna för att bland annat klara konkurrensen från den spirande dialog som sociala medier möjliggör.

Jag tror, och hoppas, att ett ökat användande av sociala medier bland så väl valda som väljare kommer att förändra inte bara hur den tredje statsmakten fungerar utan också hur partiapparater, riksdag och regering arbetar.

Är det bra att vanliga medborgare kan få direktinsyn i hur politiker resonerar och hur politiska organ formar sina beslut? Är det av godo att medborgare på ett enkelt sätt kan ta del av beslutsunderlag och i direkt dialog med sina folkvalda kan diskutera innebörden av underlaget och vilka konsekvenser det bör få för framtida beslut? Kommer demokratin att lida om politiker plötsligt blir mer lojala till sina väljare än till sin partiapparat och starka lobbygrupper med goda kontakter hos de etablerade mediehusen?

Jag tror svaren på ovanstående frågor är självskrivna. Och jag tror också att det är just därför som politiker bör använda sig av sociala media och engagera sig i en direkt dialog med medborgarna.

Så blir då inte politikers twittrande, facebookande och bloggande bara till en modern form av gamla tiders korrupta politiska propaganda där politiska motståndare retuscherades bort från fotografier och masskommunikationens försåtliga fagerhet användes för att smyga in hat och rädsla hos medborgarna? Nej, absolut inte. Dels för att vi i sociala medier är mer jämlika än vi är i massmediernas modell med sändare och mottagare. Dels för att det finns mängder av andra aktörer som kan granska, kommentera och vederlägga allt som sägs.

Så Nicklas, för att svara på din fråga om politiker verkligen kan hålla på med sociala medier? Självklart kan de det. Och inte bara kan, de bör engagera sig i sociala medier.